Låååång bloggpaus!

Nu var det minsann en evighet sedan jag hälsade på i bloggvärlden. Har kanske inte haft behovet. Har kanske inte ens haft lust. På våren är det så mycket annat som pockar på och nu när sommaren gjort entré känns det nästan som att jag helt glömt bort att jag någonsin bloggat...!?

Livet leker rätt så bra just nu faktiskt. Jag mest bara ÄR med min familj för närvarande och det passar mig riktigt bra känner jag. Lite frustrerande mellan varven, det är ju liksom inte så där rosa skimrande som man skulle kunna tro att vara ledig hela dagarna... Men jag antar att det är en del av lärdomen också. Jag försöker att njuta så gott jag kan av alla dessa dagar som rusar förbi i alla fall - jag hoppas att ni gör det också!

Glad Påsk...

Oron har kommit tillbaka. Inte över maskar eller hårlöss och risken att betraktas som en spetälsk... Det kändes i jämförelse löjligt att beklaga sig över, när vännens tillstånd har försämrats igen. Hennes ögon hade inte gnistan igår. Det gjorde mig rädd. Jätterädd.

Packar väskorna inför påskfirandet med en klump i magen. Måtte allt gå vägen. Ska frossa i tid med mina närmaste under den kommande ledigheten. Livet kan inte vänta var det någon som sa. Så sant, men så svårt att komma ihåg mitt i allt...

Glad Påsk till er alla...

Månadens hyresvärd..?

Förra veckan blev en vecka då jag faktiskt glömde bort att vara tacksam över att jag är frisk och allt det där... För en sekund kunde jag inte alls tänka rationellt eller logiskt utan förvandlades till en fullkomligt hysterisk varelse... Inte nog med att jag hade mens och fler finnar än en hormonstinn femtonåring, nej dessutom blossade ett gigantiskt herpes munsår upp som ett brev på posten. Det är märkligt vad ett munsår kan få en att känna sig som en pestsmitta. Man tycker att varenda människa ryggar tillbaka när de pratar med en och så snart man ler spricker det upp och bildar nya små variga sårskorpor... Underbart.

Inte nog med detta ska ni tro. Nej i slutet av veckan kunde jag dessutom konstatera att jag blir månadens hyresvärd här i kommunen. Med både löss i håret och springmask SAMTIDIGT så måste det ju innebära att jag är en väldans populär tjej...? Ni kan säkert ana vilken panik som utbröt i Arga Mammans familj. Förutom en blödande och sönderkammad hårbotten så har dock den här erfarenheten också bidragit till ett hysteriskt välstädat hem. Jag kan dessutom konstatera att det är längesedan jag och bästa maken skrattade så gott tillsammans. Det finns inget ont som inte för något gott med sig - visst är det så man säger?

Hoppet har kommit åter!

En lång lång väntan när en kropp vill ge upp - men en själ vill fortsätta kämpa. Vi känner alla en stor ödmjukhet inför livets bräcklighet och en tacksamhet för dagen idag. Du är en sann fighter!

Reviderad önskan

Ångrar mig. Nu önskar jag bara att en person i min närhet skall överleva. Allt annat blev plötsligt helt oviktigt.

Önskelista

Äntligen ledighet... Önskar mig klarblå himmel och gnistrande snö. Varm choklad i skidbacken och äppelröda kinder. En rasslande skidlift som ger mig ett behagligt lugn. Manchesterrandiga pister och en kvällsbrasa i mörkret. Skidtrötta barn som somnar snabbt om kvällen. En glas rött med bästa maken och en god bok vid sängkanten... Önskelistan komplett!

Orkeslös

Arga barn. En trött mamma. Högar av disk. Högar av tvätt. Dammråttor som ligger och morrar i hörnen. Ingen ork. Tror att jag lägger mig i soffan och glor på något meningslöst TV-program istället. I morgon är en annan dag.

Release me...

Totalkaos just nu. Men inom mig gror ett litet frö. Ett frö av längtan efter frihet. Tänk vilken makalös möjlighet jag har givit mig själv. En möjlighet till något nytt. Att tänka bara på mig. Att få känna mig fri.

Var tvungen att gå ut och samla tankarna en stund i kväll. Februarikylan bet mig i kinden och ögonfransarna pryddes av isblandade mascaraklumpar, men det var ljuvligt... Kände ett pirr i kroppen som det var länge sedan jag kände. Kan faktiskt förnimma precis när det var när jag tänker efter... En vacker sensommardag då jag sitter i bilen på väg hem från jobbet. Solen gassar och himlen är så där blå som bara en svensk himmel kan vara... Jag minns att jag vrider upp volymen på RIX FM och glädjen känns som ett rus genom hela kroppen. I magen ligger bebis nr 2 och jag är fri... Ska vara ledig i nära två år och har jobbat min sista dag - och jag känner mig genuint lycklig.

Lite av den känslan kom till mig ikväll. En stjärnklar februarikväll. En mångubbe som följde mig längs vägen. Snökristaller som glittrar i månljuset - ett glitter som liksom smittar av sig och jag blir tvungen att le där jag går... Känner mig förväntansfull... Nu är det upp till mig själv att skapa fler feel-good minnen som jag kan plocka fram ett år när jag är tillbaka innanför ramen. När tankarna krymper och livet blir lika uppblåst & tomt som en sufflé...

Har aldrig gillat sufflé när jag tänker efter... Tycker mycket bättre om smågodis. Gäller bara att se godbitarna när de ligger där framför en. Ibland väl dolda av alla uppblåsta måsten. Men snart är jag fri. Vilken oändlig möjlighet! Ska plocka påsen full i år - och tänk jag gillar både salta & sura...

Löften

Nytt År. Nya löften. I år har jag lovat mig själv att våga mer. Vara lite wild & crazy helt enkelt! Har också lovat mig själv minst 10 kg - upp eller ner kan jag däremot inte garantera... Det där med vikten som löfte börjar för övrigt att vara lika självklart som julskinkan på julbordet. Tänk att det skall vara så himla svårt. Att ta hand om sig själv och vårda det man fått. Ska göra ett tappert försök i alla fall. Det är ett löfte!

Gott Nytt År!

Ett nytt år har tagit sina första stapplande steg. Känns alltid lite renande och uppfriskande för min del. Den där sorgsenheten som alltid kommer över mig på juldagen är som bortblåst vid tolvslaget. Då är det dags att blicka framåt. Frisk luft fyller mina lungor och jag känner mig full av tillförsikt.

I år känns allt det där extra påtagligt. Mycket av min lediga tid har,(som ni vet), ägnats åt vånda. Vånda över beslut som måste fattas. Stanna eller gå. Kasta sig ut i ovisshet eller vara kvar innanför de trygga ramarna? Tänk att det kan vara så svårt. Har gjort listor med för- och nackdelar. Har försökt lyssna till mitt hjärta. Har försökt lyssna till mitt sunda förnuft.

Nu har jag bestämt mig. Jag struntar i finanskriser & lågkonjunkturer. Jag skall lyssna till mitt hjärta och påbörja ett nytt kapitel i mitt liv. Tänk så spännande! Ett nytt oskrivet blad - och det är jag som väljer innehåll! "Gott nytt år" får visst en särskild klang denna gång...

En fröjdefull jul

Så har lugnet infunnit sig. Ett lugn men också en tomhet. Känns lite som att jag inte hann vara med i år... Veckor av förberedelser och en kort kort stund av fest. Höll mest till i köket och hann varken med mina gäster, Kalle Anka eller Tomten känns det som...

Men det känns gott ändå. För det viktigaste var ju ändå allt jag faktiskt hann med. Innan. Pepparkaksbak och sillinläggningar. Godisstök & paketjakt. Vackra kryddapelsiner i fönstren.

Underbara nya vänner som för alltid kommer att förknippas med julen för mig.

Och barnen. Barnen i vars ögon man kan se att det är värt precis all möda. Små kroppar som inte kan komma till ro på kvällen och en mamma som biter sig i kinden för att behålla lugnet och inte släcka stjärnögonen.

En tre-åring som utbrister " Jag älskar dig!" när Tomten gör entré. Tror att det sammanfattar känslan ganska bra...

Den stora gåtan

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

/V. Rydberg


Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Glöggdoft & ångest

"Det är mycket nu." Det är något man brukar säga, utan att egentligen fundera över vad det är som är "mycket"... Just nu är det tankar kring mitt arbete som är "mycket".Ska jag våga gå utanför ramarna? Ska jag våga ta klivet och lämna tryggheten? Följer jag mitt hjärta så är svaret solklart. Men ska jag följa det sunda förnuftet så blir svaret ett helt annat.

Utanför dinglar snöflingorna ned och lägger ett förlåtande täcke över allt som vi inte hann med i somras. Ska försöka lägga ett täcke över mina funderingar också så att julfriden ska kunna infinna sig även i år. Har varit ledig ett par dagar och ägnat mig åt pepparkakshus, smörkola och allmänt julmys... Tänt ljus i överflöd och låtit glöggen stå på plattan hela dagen för att riktigt få njuta av den underbara doften... Borde kännas underbart. Men det är mycket nu...

Till mamma

Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen… Jag kan i sanning säga att du varit precis den mamman för mig. Den bästa i hela världen, för just mig. Du har gett mig kärlek & trygghet och lärt mig att stå på mina egna ben även om jag helst, precis som dig, hade velat gömma mig och undvika det som känns svårt.

Att våga, att prova, att säga ifrån är egenskaper som du skänkt till mig, trots att du inte alltid låtit dig själv ta lika stor plats… Tänk så många föräldrar som går den enkla vägen och istället lär sina barn att undvika alla saker som de själva räds. Som hindrar sina barn från att prova sina egna vingar och överför sina egna begränsningar på dem… Men det har du inte gjort.

Du har alltid lyssnat på mig. Alltid kommit med kloka ord. Tänk, mina vänner till och med avundades mig för att jag hade en mamma som jag kunde prata med om precis allt… En mamma, en vän, en trygghet.

Jag känner tacksamhet. Jag vill att du ska veta det. Min största önskan är att jag kan skapa samma relation till mina egna barn som du lyckats skapa till dina. Att jag ska kunna ge dem samma grund att stå på, så att de står stadigt även när det blåser kallt…

Jag önskar också att du & pappa ska få njuta av en lång ledighet tillsammans. Att ni ska få finnas vid varandras sida länge, länge till. Att ni tillsammans ska finna glädjen i varje dag och få njuta av ålderdomen så som vi njuter av ett vällagrat vin.

Det är ju så vi alla måste se på livet. Att det blir rikare och mer smakfullt ju längre tid som går. Det finns givetvis de som inte förstår att uppskatta ett fint vin. Som inte förstår mödan som krävs för att uppnå ett sådant resultat.

Jag hoppas att du har den förmågan mamma.

Ett ljus för Carolin

Sänder mina varmaste tankar till Carolin Stenvalls familj & anhöriga. Inga ord räcker till, men vi är många många som tänker på er...

Känner också att mina tankar finns hos mördarens familj & anhöriga... Hur ska de kunna gå vidare? Kunna leva med något man faktiskt inte kan rå för. Någon man älskar har gjort något avskyvärt. Man vill hata men kan inte.

Jag önskar er alla styrka att gå vidare.

Biljett bokad!

En hel månad av mitt liv har passerat i rasande fart. Trots att jag jobbmässigt har befunnit mig i ett totalt vakuum så känns livet rätt så bra ändå... Att fundera över sin vardag är något som jag tror att ganska många - för att inte säga alla - borde göra då och då... Vad är viktigt? Vad får just mig att må bra? Vad kommer att få mig att känna mig nöjd när det är dags att summera?

Inte vara ett offer. Inte skylla på andra. Ta tag i sitt liv och göra precis vad jag vill med mina dagar. Lättare sagt än gjort, men en resa som jag gärna vill påbörja...

Hamsterhjulet

Barnen sover sött. Hör deras andetag och njuter av lugnet. Om några timmar är vi igång igen. Då börjar kampen med att få igång sin lekamen efter minst fem snooze-attacker på mobilen. Jag svär på att min reflex vad gäller att stänga av alarmet måste vara världsklass. Trots att hjärnan ligger och tänker att "Mamman - dags att stiga upp nu... Du vet ju hur du blir när tiden inte riktigt räcker till..." så vägrar kroppen att svara. Något rebelliskt inom mig ligger och tänker att jag ringer & säger att jag blivit sjuk så att jag får ligga här under täcket hela dagen... Men så blir det ju givetvis inte. Istället rusar man upp precis när man borde ha varit klädd & klar och börjar med hela process "Få alla fem på plats i tid". Hopplöst fall helt enkelt. Sätter garanterat sina spår i de små livens minnesbild av sin barndom. Kan nog kosta en terapikrona eller två är jag rädd...

Tycks minnas att syster mellan frågade mig redan vid tre-års åldern - "Äj du stjessad nu mamma?" Som att stressad är ett ord som borde få finnas i en tre-årings ordförråd?? Snart är de små liven redo att balansera sina egna dagar och då kommer vi bergis att stå där som ett par fån och fundera på varför vi inte prioriterade annorlunda medan vi hade chansen. Medan vi faktiskt fortfarande hade någon som ville krypa upp i vår famn och mysa en liten stund. Någon som tycker att mamma är världens bästa och hellre vill vara hemma och leka björnen sover, än att åka till dagis & leka med kompisarna...

Men vad gör man när man är inne i hamsterhjulet och allt snurrar på så snabbt att det inte går att kliva av? Hinner inte uppskatta. Hinner inte glädjas. Hinner inte vara någon j-a björn...

Men jag hinner i alla fall smyga in i deras rum när de somnat. Stryker försiktigt bort håret ifrån pannan. Kysser dem lätt på kinden och drar in doften av dem i mina lungor. Älskar er så innerligt mina små skruttungar. Jag hoppas bara att jag hinner få er att förstå det..

Måndagstanke

Tänk ibland tar livet en vändning vare sig man vill eller inte. Känns som om allt jag gått & grunnat på kommer att få sin lösning oavsett vilket beslut jag tar. Inte hålla fast vid saker som stjäl ens energi. Inte ge av sig själv utan att någonsin få någonting tillbaka. Tja, förutom den där slanten i slutet av varje månad då möjligen... Ska se förändringen som en chans till att få utveckla mig själv. En livsnödvändig åtgärd helt enkelt...

Vad håller jag på med?

Solnedgångar att spara i sitt inre... Visst var det så jag sa? Konstigt att det redan känns så avlägset fastän det var alldeles nyss. Känns lite bättre idag med "alltet"... Inte lika ont i kroppen. Inte lika uttråkad i knoppen. Har lånat en bok som heter "Vad håller jag på med?" "En bok om beteendeförändring & konsten att leva det liv du är värd!" Ingen dum titel va? *ler* Känns som något man skulle kunna ägna en liten minut åt. Ska genast krypa ner i min säng och läsa en stund. Tja, efter att jag har plockat undan i köket och packat dagis/skolväskor vill säga... Kanske får spara boken till en annan dag.

Energiläckage

Hej Bloggen! Har inte orkat med dig på ett tag. Uppvaknandet efter semestern blev brutalare än någonsin. Måste ha varit något fel på den där batteriladdaren, för energin varade minsann inte särskilt länge...

Det känns som att jag befinner mig i något slags vakuum just nu. Gör en massa saker utan att känna någon egentlig glädje, och det skrämmer mig en smula. Någonstans inser jag att jag måste hitta nya karriärsmässiga utmaningar då jag gång efter annan känner mig helt dränerad när jag kommer hem från jobbet. Kan inte sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag känner så här, men den inre rösten säger mig att det är dags att göra något annat. Kanske något helt annat?

Det sorgliga är dock att jag inte ens en gång vet vad jag skulle vilja göra. Har inget som jag brinner för på det viset att jag skulle kunna ge upp allt för att genomföra det. Det var väl det där privatägda ålderdomshemmet möjligen... En plats där man får åldras med värdighet och där det är en självklarhet att makar får bo tillsammans. En känsla av att göra något som faktiskt betyder något för någon annan...

Nåväl. Nu är ju verkligheten sådan att det varken finns möjlighet eller ork att ge sig in i ett sådant projekt. Måste försöka bli bättre på att satsa på mig själv i alla lägen och inte låta andra tömma mig på energi. Inte låta uppgivenheten ta över. Men vad gör man då både kroppen och huvudet känns trött efter mindre än en månad på jobbet? Tips någon?