tisdag 31 juli 2007

Utcheckad & tagen!

Nu har det hänt - jag har äntligen samlat kraft och valt att sluta sponsra Viktväktarnas verksamhet! Vilket nederlag va? Men det är ju i alla fall bättre att sluta betala för mitt misslyckande - lite som att strö salt i såren på mig själv... Inte nog med att jag ser eländet i spegeln varje dag - jag har betalat 350 kr i månaden för det dessutom! Hahahaha!! Ganska patetiskt när jag tänker på hur övertygad jag var i våras... Helt säker på att NU skulle jag minsann lyckas. Det är egentligen inte många kilon jag har att bråka med, men tillräckligt för att jag ska känna mig frustrerad över det. Äter dåligt, mår dåligt och rör inte på mig. Tittar fascinerat på min mage som har förvandlats till en överjäst bulldeg... Hur gick det till egentligen? Tyckte att den gick ihop rätt OK efter graviditeterna, men nu är det som att min hud har insett vad den gått igenom och bestämt sig för att ge upp helt och hållet... Kanske är det här egentligen något som jag kan skylla på bloggandet? Stillasittande framför datorn med en kaffekopp i handen - det kan ju aldrig vara bra...? *ler*

Det värsta är ju egentligen att man gång på gång sätter upp ett mål för sig själv - åsså klarar man inte av att uppnå det. Inte direkt stärkande för självkänslan... Och varför ska jag envisas med att sätta upp de här målen när inte HELA jag är inställd på att uppnå dem? Svårt att säga vilken del av mig jag ska skylla på... Benen som går till godishyllan i affären? Händerna som stoppar skiten i min mun? Någons fel måste det ju ändå vara?? Nä, från och med nu ska min nya stil vara att allt som är gott gör mig gott! Sedan får man väl bara försöka se till att motionera lite mera för att få balans på tillvaron.

Blev i alla fall jätteglad när en av MINA bloggfavoriter, Barbros Blogg, hade nämnt mig som en av hennes fyra favoriter! Tack tack kära Barbro - du vet att du är en av mina också! Nu kvarstår ju dock utmaningen med att nämna fyra av mina favoriter. Jag har rätt många som jag seglar runt hos utan att för den skull ha länkat till dem, men här kommer några som berikar min vardag:

Hos eMeN - underbara bilder och fantastiska recept! Borde nog egentligen vara lite arg på henne - när hon tar bilder på sina bakverk så GÅR DET INTE att motstå!!! Hahaha!! En go tjej som lever småbarnsliv, helrenoverar sin lägenhet OCH är en bullmamma - en klar favorit!

Spets & Snor - en glad dalkulla som har ett helt MAKALÖST hem! Mest fascinerad är jag dock över att man kan kombinera det hemmet med småbarn... Hur går ekvationen ihop? Jag väntar på att hon ska lägga ut bilder på en helt galet stökig garderob eller något liknande... Haha!! Jag njuter av hennes vackra vardag i alla fall!

Kaffeflickans Dagtäta Rum - en mångsidig tjej som, förutom att hon har två barn under tre år, jobbar som projektledare, skriver sin första bok OCH bygger hus - inte illa pinkat! Lite prestationsångest kan man ju dock få när man läser hennes blogg - men jag gillar det jag läser!

Vintage - Johanna är ännu en sådan där person som lägger ned hela sin själ i sitt vackra hem. Ögongodis helt enkelt och jag imponeras av drivkraften...


Nu ska jag krypa i säng och hoppas på en hel natt utan påhälsning av någon av mina små älsklingar... Hur mysigt det än är att kramas med sina små, så är det väl bara att inse att man uppnått en ålder då sömnen är av stor betydelse för välbefinnandet... *ler*

Tack & Godnatt!

lördag 28 juli 2007

Höstlängtan


Skönt med helg. Känner mig helt otroligt trött och sliten. Hur kan det komma sig egentligen? Borde man inte känna sig utvilad och fylld med energi...? Har alltid tyckt att sommaren har en tendens att vara rätt så kravfylld. Brukar nästan känna en lättnad när hösten kommer med sin friska luft och sina sprakande färger. Då kan man kura ihop sig igen och tända ett ljus och faktiskt bara vara...

Det är väl antagligen det faktum att sommaren är så kort i vårt land som också gör den så väldigt kravfylld. Vi måste "hinna" en massa under den korta period som klimatet är behagligt och det skapar så klart en massa förväntningar som måste infrias. Nu har väl det kassa vädret bidragit till att man känner sig ovanligt trött i år också - vi nordbor behöver nog ett visst antal soltimmar per år för att orka med, inte sant?

Tur att hösten snart kommer och befriar oss från våra måsten då. Då ska jag ta långa promenader i skogen och bara njuta av alla färger och all prakt. Andas in den friska luften i mina lungor och samla kraft så att man orkar med - tills det är dags för semester igen...

onsdag 25 juli 2007

En stolt moster

Det har hänt något fantastiskt - jag ska bli moster! Lika makalöst märkvärdigt som när jag själv såg det blåa strecket på testet kändes det när jag hörde min älskade syster berätta om sin upplevelse... Jag minns känslan precis som om det var igår... En stor och fantastisk och skräckblandad känsla... Vad har vi gett oss in i? Är vi redo att bli föräldrar? Klarar vi av det? Första natten sov jag inte en blund. Låg och funderade på det där lilla livet som växte inuti mig och undrade om vi hade "gjort rätt" - som om livet är något som kan planeras in i minsta detalj...

Oroskänslan byttes snabbt ut till en enorm förväntan och nyfikenhet. Jag slukade all litteratur som gick att komma över och jag följde fostrets utveckling dag för dag. Läste om alla hemskheter som skulle kunna hända, som för att förbereda mig ifall något skulle gå fel. Första gången jag hörde hans lilla hjärta slå därinne kunde jag inte sluta le... Vilken fantastisk tid det var, nu när jag tänker på det. All förväntan inför att bli förälder. All nyfikenhet och längtan efter den här lilla människan som man aldrig tidigare mött. Den samhörighet jag kände med min man - det största äventyr vi någonsin gått igenom tillsammans... Ja, det är något helt fantastiskt. Kan nästan känna ett sting av avundsjuka nu när min syster har allt detta framför sig. Jag hoppas att jag ska kunna stötta henne och dela med mig av mina erfarenheter, men framförallt så vet jag att jag kommer att bli världens stoltaste moster!

onsdag 18 juli 2007

När blir det min tur?

Jag erkänner... Det måste ha varit ett trevande försök till att få det att kännas OK att börja om och jobba igen... JAG LÄNGTAR INTE LÄNGRE TILL MIN VARDAGSVERKLIGHET!!! Nu är ju visserligen resten av familjen ledig så det kan ju vara den lilla detaljen som gör att det känns extra tungt att stiga upp på morgonen... Tänk om man ändå fick vara ledig HELA sommaren tillsammans...

Men nu är det ju så att man försöker göra allt för att barnen ska få slippa vara på dagis på sommaren - att ha dem på jourdagis när man har möjlighet att undvika det, känns helt otänkbart. Då får man snällt dela upp semestern så att den räcker lite längre för barnens del... Tänk så många det verkar vara som inte alls resonerar så. Läste någonstans om frånskilda föräldrar som trots att de själva hade semester, låter barnen vara på dagis för att det var "den andra" förälderns vecka... Hur resonerar man då undrar jag? Är det så att det egna jaget får ta större plats bara för att man inte längre lever tillsammans som föräldrar?

Själv känner jag ofta att det egna jaget är helt utplånat just nu. Visserligen så trivs jag ju rätt bra med det för det mesta, men visst finns det stunder då jag också skulle vilja ha en större frihet i mitt liv. Den tiden kommer med all säkerhet. Det gäller ju bara att hitta en vardagsglädje under småbarnsåren också så att den här fantastiska tiden som det verkligen är, inte bara susar förbi som en jämngrå sörja av vardagsbestyr.

Veckor blir månader och månader blir år, och lite panik kan jag allt känna när jag inte är mera varsam med min tid. Men när väl livet kommer till det skede när det är dags att börja summera, då vet jag att jag kommer att tänka på den här tiden - och då kommer ett leende att spridas över hela mitt ansikte och värma min trötta gamla själ...

lördag 14 juli 2007

Tillbaka till verkligheten

Tillbaka i verkligheten igen... Har haft en relativt härlig semester långt borta från alla måsten och från allt brus... Sett och gjort en massa trevligheter och faktiskt längtat efter vardagen... Arga barn som kastar sig i affekt från alla måsten som att äta & sova. Arga mammor som önskar att de kunde göra detsamma... Trevligt att vara ledig ifrån alltet - men är det inte lite härlig att börja om också?

Vet inte egentligen... Får man längta efter vardagen? Är det inte lite syndigt - att sakna sin vardag?? Känna lycka i sin inrutade värld? Det är väl det som är det fina med semestern antar jag, att man får fylla på depåerna med energi och faktiskt kunna SAKNA livet av jobba äta & sova en liten aning?

söndag 8 juli 2007

Semesterharmoni - finns den?

Semester med familjen. Så härligt det låter där i februari när man längtar efter vårsolen... Sedan rusar månaderna förbi och vips så är man där. Ut på äventyr! Helst ska man hinna med så många attraktioner som möjligt på sina stackars fem veckor. Man ser rödblommiga och argsinta människor lite överallt. Log för mig själv när jag stod utanför IKEA och iakttog ett äldre par. Kvinnan hade köpt servetter i ALLA färger som finns (typ) och stod och försökte organisera sina små inköp. Då kommer mannen och måste nödvändigtvis lägga sig i HUR hon packar dem i bilen. "Vad spelar det för roll" säger hon. "Alla har ju samma form och storlek" Gnabbet fortsätter och till slut höjer mannen rösten och säger " och hur kan man släpa med sig så jävla mycket kläder på semestern då!!!?" Svordomarna avlöser varandra. Kvinnan blir högröd och fräser "Trevlig start på semestern det här - en riktigt trevlig start..." Jag fick bita mig i kinden för att inte börja skratta högt och tänkte att det är minsann sig likt överallt...