Badkompisar

Arga Mamman vrålar ut sin fasa när tre-åringen glatt dricker stora klunkar av det varma badvattnet "Neeej!!!! Nu får du bacillusker i din lilla mage....!!!!" Tre-åringen stannar upp en sekund och tittar sig förskräckt omkring. Letar med skräckslagen blick i vattnet, börjar gråta så smått... "Jaaaag viiiill iiiiinte att plaski-luskerna ska bada med miiiiiiig!!!!!!!!!!!!"

Så där ja. Då har jag botat "jag-vill-bada-sjutton-gånger-om-dagen-fasen"! Voila!!

Äkta Kärlek...

Back in business!

Åter från Påskledigheten. Har haft trevliga dagar med trevliga vänner. Nu är det till att återanpassa sig till den hektiska vardagen igen. Känns som om jag skulle behöva ett par veckor till för att verkligen varva ned... Vill helst gå omkring i pyjamas och gosa & krama på mina ungar hela dagarna. Inte tänka på budget, årsmål och att motivera medarbetarna inför våra ständiga förändringsprocesser...

Nåja. Ett par dagar så är man tillbaka i sin verklighet igen. Tur att man är tre-barns morsa så man vet hur man hanterar konflikter i alla fall.... :o)

Glad Påsk!

Så var då påsken här igen... Tyckte precis att vi dansade ut julen...? Ska bli skönt med lite gemensam ledighet i alla fall, men den där riktiga "vi drar till fjällen känslan" har inte infunnit sig i år. Känns inte som om jag har lust med mer vinter nu.

Nä nu är det fokus på vårsol och uppvaknande tulpanknoppar. Dags att så grönsaker och se barnens förtjusta miner när de små fröna behagar att sticka upp ur jorden med sin bestämda livskraft... Dra in den fuktiga jordlukten i lungorna när det är dags att räfsa gräsmattan och faktiskt njuta av den mögelblandade upplevelsen... Kanske blir det här året då jag slår till och köper mig mitt lilla växthus? Mitt kryp-in som skall bli en frizon från barnaskrik och måsten... Eller kanske gör jag klokast i att drömma om det i några år till? För när det väl är på plats så kommer det väl knappast att bli så som jag tänkte mig...

Jag hoppas att solen lyser på er i Påsk! Kraaam!

Vårkänslor!

Välkommen till våren! Nog för att snön vräkt ned hela dagen, men med en liten vårgrön skrud till bloggen så kan till och med jag förnimma en viss vårkänsla! En liten resa i helgen (mental eller verklig) och jag känner mig faktiskt lite inspirerad att ta tag i tillvaron. Känner mig lite mer kär än vanligt i allra bästa mannen och vi har faktiskt hunnit med att skratta tillsammans en hel del i helgen.

Vårlökar och påskpynt. Solbränd näsa med nya vårfräknar på. Behövs inte så mycket mer än så. Glada barn som vill plocka fram cyklarna. En liten tre-åring som traskade glatt till dagis idag och som, (trots att hon drog "nitlotten pappa") ropade efter mig : "jag äääälskar båååååda idaaaaag!" Vilken fantastisk framgång!? Måste vara vårkänslor även i hennes lilla kropp!

VM-guld i Curling..?

Uppladdning eller urladdning...? Tja, tanken på en omstart var ju god i alla fall. Tröttheten är dock värre än någonsin och det är en bedrift om jag håller mig vaken längre än barnen. Trots att jag ser ljuset som hägrar långt där borta, så är det svårt att mobilisera kraften och få något vettigt gjort. Tre-åringen håller på att driva oss alla till vansinne med sina ständiga ego-utbrott och både jag & mannen inser att vi trippar lite på tå kring henne just nu bara för att slippa dessa energitömmande affekt-stunder.

Är det månne så att vi faktiskt borde kalla oss "curlingföräldrar"? Levde i tron att det är föräldrar som är oförmögna att sätta några gränser, men så köpte jag boken "Sopa Lagom!" av Maria Carling och Elisabeth Cleve, och plötsligt så inser jag ju att det faktiskt är ett begrepp som passar på många av oss som lever med småbarn idag.

I boken beskriver man curling föräldrar så här:

"De är hårt arbetande, stressande och ambitiösa människor som är beredda att göra allt för att barnen ska ha det bra." (Ja, vem sjutton vill inte det..?)

"Curlingbarnen får mycket uppmärksamhet och stöd i sin utveckling. På fritiden har de många aktiviteter. De får mat de gillar, god service och många presenter." (No shit!?)

"Curlingförälderna frågar också flitigt vad barnen vill, i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Detta gör att barnen känner sig som jämlikar och deras självkänsla stärks." (Ja, vem av oss vill INTE att barnen skall ha en god självkänsla??)

Men sedan kommer det verkligt instressanta då den danske familjeterapeuten Jesper Juul utalar sig i boken: "Allt ser så kärleksfullt och omtänksamt ut i den moderna familjen, men barnen blir ofta disharmoniska redan i 3-, 4-årsåldern. De vuxnas frustration stiger i takt med barnens orimliga och ofta absurda krav. När det är som värst kommer föräldrarna in i ett tillstånd av permanent, frustrerad utmattning och barnen blir högljudda, osociala och olidliga att vara tillsammans med." Oj... Kan jag möjligen ha hittat diagnosen på våra symptom!? Kändes nästan befriande att läsa det här för ibland funderar jag verkligen över vad det är vi gör för fel...

Tittar man på "Nanny Jouren" eller något annat uppfostringsprogram så tycker jag det känns som om de ägnar sig åt att fostra hundar i viss mån. Det är "back to basics" och föräldrarna återvinner platsen som högsta hönset i rangordningen igen. Och kanske är det så det måste få vara? Barnen ska inte vara våra jämlikar. De ska inte vara med på alla beslut, utan får helt enkelt finna sig i det vi som föräldrar anser vara lämpligast. För vem av oss känner sig inte hopplöst misslyckad när tre-åringen måste bäras ut från dagis utan ytterkläder... Ska försöka att sträcka på mig nästa gång det händer. För det är ju faktiskt barnets beteende som är oacceptabelt - och inte mitt!

Ska läsa vidare i boken och hoppas på att vi INTE kvalar in till VM nästa år!