Så där, äntligen ryggläge i soffan... Varför är det så att när man verkligen ser fram emot en stund för sig själv på kvällen, då tar det 1,5 timme att få två-åringen att somna...? Mannen borta och när jag ligger där (måste ligga brevid henne tills hon somnar - vilket nederlag...), hör jag att fyra-åringen gråter hjärtskärande i sitt rum... Försöker smyga upp, men bara tanken var väl ett april-skämt i sig... Skyndar till fyra-åringens undsättning och där ligger hon (sju-åringen har nattat och läst saga) och gråter "maaaamma, jag vill inte dööö... Jag viiiill inte bli gaaaammal och döööö..."
Lite chockad försöker jag trösta så gott det går, men vad säger man till en fyra-åring som just har upptäckt sin egen dödlighet? "Nej men lilla gumman du ska ju leva jättelänge...Och sen när du har levt färdigt då kommer du till mig & pappa i himlen - det blir jättemysigt ska du se..." Eller? Livet ÄR ju bitterljuvt på något sätt. Vi vet ju alla att vi SKA dö, det är ju bara en fråga om NÄR. Det gäller ju att glädjas åt de dagar man faktiskt får tillsammans istället för att oroa sig för när det ska ta slut. Men visst är det lätt att man funderar över meningen mellan varven? Bestämmer mig för att när man är fyra år så behöver man nog inte gå in så djupt i ämnet, utan det kan nog gott få vara lite rosa tyll kring hennes syn på livet ett tag till i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Helt rätt, man ska säga så lite som möjligt-deras fantasi skenar iväg annars. De behöver höra att det är länge kvar och alla ska leva länge. Min dotter och (hennes tre bröder för den delen) har fått erfara den hårda vägen att även barn kan dö-det är snart ett år sen vår närmsta väns barn dog i leukemi tio år gammal-min dotter vill absolut inte se film där någon dör, inte besöka graven, inte påminnas på något sätt om det svåra. Det är för mycket för henne. Hon hatar när jag gråter och gör allt för att hålla mig från sorgliga situationer för att jag så lätt börjar gråta då. Det är för tungt för små barn att bära sånt här-så håll dina små borta från tankarna med hjälp av lite humor eller bara tröst-man behöver ju inte ljuga-men säg så litet som möjligt. Kram! P
Hej igen, vad hade fått henne uppmärksam på livets ändlighet just igår då? Jag håller med om hon inte behöver gå så djupt in i ämnet ännu, hon är ju som sagt bara fyra år, men döden är ju en del av livet och hon vet ju att djur och människor hon en gång kände inte finns kvar bland oss längre, det går ju inte att komma från...
Kram
Håller med dig mycket rosa tyll till tösen,,tids nog går sanningen upp för henne.Bättre hon är större då.Men det är en utveckling hos dem mina var också sådana men en kort period.Ofta efter något kärt djurs död.Mitt barnbarn har konstruerat egen död "man dör grävs ner och växer upp och blir en blomma." Det är hon nöjd med. Ännu så länge i alla fall.
Skicka en kommentar