söndag 15 april 2007

"Att göra: Hitta gnistan"

Fick en kommentar av Annis som kände oro över vilken roll hon skulle ha i livet när barnen väl har flugit ut. Jag har ju visserligen några år tills våra barn är i dina barns ålder Annis, men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag kommer att sakna just det här. Jag & min man brukar ofta fantisera om vad vi ska göra när det blir vår tur att leva våra liv igen... Kan låta lite tragiskt att vi inte uppskattar småbarnsåren mer, men just nu är vi så väldigt trötta... Åtta års konstant småbarnsliv (som vi givetvis har valt själva och såklart är VÄLDIGT stolta och glada för... Men, men...) Jag måste säga att när man tänker på hur ens far- och morföräldrar levde sina liv så känner jag STOR respekt. Jag måste vara gjord av ett klenare virke helt enkelt... Antagligen så beror det mer på tempot och bruset omkring oss idag, än att våra barn skulle vara så mycket mer odrägliga än barn var då.

Vad gäller "livet-efter-barnen" så tror jag att det är oerhört viktigt att man ger näring till relationen under resans gång. Annars är nog risken stor att man vaknar upp och inser att man lever ihop med en främling, visserligen en affärspartner som varit delaktig i AB Familjen, men dock ändå en främling. Att försöka hitta gemensamma hobbies redan nu som man kanske kan ta upp tillsammans längre fram kan ju vara ett sätt att hitta mening med tillvaron, när självaste meningen med livet har packat sina väskor och flyttat ut...

Hur hittar man glädje och passion till livet när man är mitt uppe i allt då? Ni får gärna hjälpa mig till en lite mer positiv anda här framöver om det nu är möjligt. Att hitta den där balansen alla pratar om måste vara bland det svåraste man gör under en livstid. Själv känner jag mig som att jag sitter på en enhjuling mellan varven... När jag funderar på vad jag tycker är svårast så är det nog ändå att hitta glädjen i de små sakerna. Att känna tacksamhet för varje dag man får tillsammans... Jag har så lätt för att planera allt jag vill ska hända nästa månad eller till och med nästa år, att livet rinner förbi mig medans jag är upptagen med mina "att-göra-listor"... Komiskt, kan man tycka.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror att när vi blir medvetna om saker och ting och börjar fundera över vad vi vill eller inte vill...det är första steget för att överhuvudtaget kunna förändras. Innan vi är medvetna så går vi bara på. Så är det för mig i alla fall..Kanske är det så för dig me´? Sen är livet på livets villkor inte alltid så lätt,kan jag tycka. Men det går och vi är inte ensamna.Kram

Anonym sa...

Godförmiddag Arga mamman, hälsar på My som skrivit också. Jag måste faktiskt instämma i lilla Mys tankar om inlägget, och livet är inte alltid så lätt ofta en dans mellan taggarna men man lär sig alltefter, barnen försvinner inte helt när de flyger med egna vingar. Man får ett annorlunda förhållande med dem mera kompisliknande istället för föräldrastilen.
Det blir en enklare samvaro med dem, tycker Filifjonkan.

Anonym sa...

Hello there...märks det att vi haft engelska idag...
Jag minns tiden som oerhört tuff när barnen var små och jag hade "bara" två men de kom tätt och jag blev helt utsugen på kraft. Ser på mina jobbarkompisar som är har små barn att det är höga krav...fint hemma, bra pedagog, banta och en perfekt mamma och fru. Kraven är enorma och ALLA påverkas vi av detta...jag tror de hade det lättare förr på ett annat sätt.
Om detta är någon tröst så blir det lättare och lättare med åren. Ett tips för att få tid för varandra är att man har ett kompispar som man kan utbyta barnvaktstjänster med och komma sig iväg själva?
Kom ihåg att belöna dig själv med kärlek, prylar och annat lyx för det är du värd!
Sen behöver inte allt vara perfekt!
Kram

Liv sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Liv sa...

Lycka och Liv sa...
John Lennon citat som jag brukar upprepa som oftast. Life is what happens to you while you´re busy making other plans.

Jag har ju rätt långt mellan mina barn 3 år mellan de äldsta (samtidigt som vi startade företaget) och nu nästan 5 år till bebis. Det är först nu jag kan njuta av de små stunderna och inte vara därborta i huvudet, för att jag vet att det kommer gå bra, jag vet att livet löser sig utan att jag lyfter ett finger. (OBS - när jag har bra dagar!) Jag är inte "göraren", livet kommer fortgå även om jag bara glider med och njuter. För mig är balans att lita på livet och ha styrkan att stå emot och se igenom alla måsten som dyker upp i informationsflödet (som jag tror är skilnaden mellan tidigare generationer och oss, dvs. att i mina ögon är du/vi inte av vekare virke utan minerad av info/reklam/sociala synsätt.)

Att mena det man säger är också en sån där sak som får en att känna efter vad som är viktigt, det betyder inte att man måste säga vad man tänker hela tiden : )

Sen har jag dagar då att-göra listorna blir ett sätt att lugna stressen över att vara den som håller koll på allt. Att få ut det ur skallen och slippa hålla reda på det, gör att det blir lite mer balans den dagen.

Sen finns det dagar då jag spyr på alltihopa och skriker åt alla. Man är ju ändå bara människa : )

JAg tror vi är på god väg som i allafall känner efter - det är ju så många som bara springer på...

Anonym sa...

Inga djupdykningar från mig och inga analyser.... men jag och min familj är gärna er gemensamma hobby.

Å jag är så avundsjuk på ditt sätt att skriva ...så bra...så lättläst...så fiffigt och smart såååå proffsigt helt enkelt.

Arga Mamman sa...

Tack för alla goa kommentarer - det känns fint med alla cyber-vänner...

Kram från mig!

Anonym sa...

Hög igenkänningsfaktor! Jag var en sån som hade spagettihjärna när de två äldsta var små. Hade koll på allt, lagade all mat, städade utan hjälp från maken, tvättade och jobbade heltid. Maken hade eget företag och var tvungen att finnas till hands där. Jobbigt? JA! Men vi la helt enkelt om våra liv. Maken flyttade hem kontoret, hans anställda ville också jobba hemma hos sig själva och maken började "finnas" lite mer. Plötsligt kände jag mig inte ensamstående längre. Nu har jag lagt mig till med rephjärna. Försöker göra en sak i taget. Familjen klagar på att jag inte svarar när jag bloggar, men jag behöver få ha en hobby! Och stänga av lite. Ibland måste man stanna upp lite i livet. Tror jag.

Arga Mamman sa...

Absolut IT-mamman... Jag tror att man kvävs totalt om man inte ger lite gödsel till den egna personen... (Synd bara att bloggandet är så himlans beroendeframkallande!)

Kram