torsdag 29 mars 2007

Ursäkta att jag finns till

Efter tre dagar hemma så var vi back in business idag. Ja, vi var väl inte direkt på hugget, ALLA var trötta och sega. Till och med två-åringen ville ligga kvar i sängen (!) och grät förtvivlat när vi ändå tvingade upp henne... När vi väl hade utfört "uppdrag skola & dagis" och stressnivån hade stigit ett par grader eftersom vi var RIKTIGT sena, så lyckades jag med bedriften att få se bommarna fällas ned vid två järnvägsövergångar med ca 100 meters avstånd! (Ja, det var två olika tåg) Jag kunde inte annat än skratta högt för mig själv - det måste väl ändå vara rätt osannolikt?

Jag vet inte om det är åldern & visheten som gör att jag hanterar den typen av situationer bättre idag. Tidigare kunde jag bli så vansinnigt stressad i situationer där jag var sen någonstans, trots att jag inte kunde påverka läget. Vad är det egentligen som kan hända? Nu för tiden så försöker jag "zooma ut mig själv" och låta fokus vara på mig och den situation JAG är i just nu. Jorden går knappast under om jag är sen till jobbet. Andra medelålders herrar (det är mest sådana i min bransch) tenderar att glida in när det passar dem och jag tror inte att det bekommer dem ett dugg. Men det är väl så typiskt kvinnligt att alltid ha dåligt samvete över något, eller?

Det kanske inte är så konstigt att vi ofta hamnar i underläge i olika situationer då vi ber om ursäkt för att vi finns till? Jag hade i alla fall lönesamtal på jobbet idag - och tänk jag fick igenom mitt önskemål, men tror ni inte att jag hann med och ursäkta mig för att mitt privatliv kanske inkräktar lite för mycket på mitt arbetsliv...!? Inte fan tror jag att en manlig civilekonom i min ålder skulle ursäkta sig på det viset? Nä, de kliver rakt in och KRÄVER saker, medans jag lite snällt önskar... Jag tror nog allt att man får skylla sig själv ibland. Och kanske måste man fråga sig vad det är man EGENTLIGEN vill ha ut av sin vardag. Ibland känns det som om 160 poäng ekonomi kanske borde ha lett till något annat än det här, men om jag lyssnar till mitt hjärta så är det ju MAMMA jag är i första hand och yrkesrollen kommer nog en bit ner på listan...

När slutet kommer och man summerar sitt liv så tror jag nog att det är stunderna med familjen som man minns och ler åt, på jobbet är man utbytt och inom ett par år är det ingen som minns ens namn...

7 kommentarer:

Anonym sa...

Godmiddag..
Ursäktar mig att jag inte hunnit in till dig tidigare.. haft träff med dammsugaren initialt..hehe hördu så rätt du skrivit instämmer precis varför ber vi om ursäkt om än det ena eller andra?Begår man något fel så kan man ju be om ursäkt men inte för det som är självklart. Nuet lever vi i och jag tror om och när vi summerar våra liv så blir vi både glada och besvikna Ingen har sagt att ett liv skall vara en dans på rosor! Ingen har sagt hur ett liv skall vara det bestämmer vi åtminstone till 50% själva sen påverkas det är andra saker som vi inte kan göra något åt,Filifjonkan har sett livet de sista 25 åren som en slags "pyttipanna" om du förstår hur jag menar: :) Nåväl ha en bra dag mitt i pyttipannan!

Anonym sa...

Håller totally med!!! Och gissa vem som är vinnaren sen??? Den som jobbade häcken av sig och försummade livet med familjen, eller den som "offrade" sig och valde att sätta familjen i första hand???
Jag kan ibland reagera över snacket med att kvinnorna (eller männen då) som stannar hemma med barnen längst är de som "offrar sig". Medan den andre gör karriär. Jag undrar vem som offrar sig egentligen? Om man riktigt tänker efter vad som räknas. Okej, är det pengar, status och karriär, då är det ett offer att vara hemma, men det finns ju andra värden i livet...

Anonym sa...

Det är nog sällan det är någon av ens arbetskamrater eller chefer som står på en begravning och håller tal....

Det är vi kvinnor (och de män) som törs stanna hemma med barnen och prioriterar familjelivet som är vinnarna. De är få som ligger på dödsbädden och önskar att det jobbat mer....

Anonym sa...

Just det. Huvet på spiken! That´s what life is all about!

Anonym sa...

Helt rätt. Men måste ändå fråga: Hur gick förhandlingen? Här på mitt jobb (eller snarare mitt i två veckor till jobb, för nu fasen drar jag) heter det inte längre lönesamtal utan löneDELGIVNINGSsamtal. Tacka, bocka och buga för sjutton annars kanske du blir utan dina 350 kr.

Arga Mamman sa...

Kaffeflickan: förhandlingen gick till så att min chef var sen som vanligt (jag tror att hans taktik är att inte ha något lönesamtal alls innan tiden gått ut...) men då mailade jag honom i fredags: önskemål, minimikrav och motivering... Tydligen så höll han med om min motivering... Vet att jag borde ha mer, om man jämför med mina manliga kollegor... Men jag känner mig nöjd ändå!

Kram!

Anonym sa...

Grattis! Du vågade begära och du fick som du ville. Ta i mer nästa gång!!