tisdag 27 mars 2007

PMS-Mamman

Härlig dag - härligt liv. Värsta PMS brytet har lämnat mig och idag kände jag mig som en hyfsat harmonisk varelse. Började till och med plocka undan lite i huset - ängla tofflor eller ej nu hade de stirrat färdigt på mig kände jag. Föredrar nog änglar i Foppa tofflor förresten... Lite ärtigare så här på våren. ;) Hängde till och med ut köksmattan på vädrig (!). Om inte annat så kan det ju störa kaos-detektorn hos perfekta grannarna...

Vad är det här med PMS egentligen då? Det finns säkert en massa färggranna piller att ta för att dämpa de psykotiska tankarna, men det känns ju lite överkurs helt enkelt. Jag vet vad som är i antågande och jag vet att det är av övergående karaktär så det är väl bara att gilla läget, än en gång... Lite tragiskt är det ju dock. Att en gång i månaden känna att man irriterar sig på dem man älskar så till den milda grad att smockan hänger i luften... (Lite överdrivet, men ändå) Maken har ju varit med ett tag så han har ju vett att hålla låg profil, men ungarna går ju an precis som vanligt (om inte värre - tror att de har en "läge-att-gå-mamma-på-nerverna-detektor"). Nä, man kanske skulle gå till Farbror Psykdoktorn i alla fall. Det ligger väl i vår tid att gå till doktorn och få ett piller för allt som kan tänkas gå emot oss...?

Ska ta och avrunda den härliga dagen med att skura av köksgolvet nu när jag ändå är på hugget. Det var så länge sedan jag kunde gå där utan att fastna i gamla fornlämningar!

God Natt!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Fyrabarnsmamman said:
När min PMS var som allra värst (eller var det livssituationen som var allra värst när barnaskaran var 6år ,4år, 2år, samt 6månaders bebis, plus arbetsnarkoman till man och ingen släkt och nada vänner i samma stad) hursomhelst sammanföll detta och jag var så under isen ibland vid veckolånga PMS:perioder att jag inte visste hur jag skulle ta mig framåt. Då ringde jag min barnmsorka från Luleå som vi alltid har haft. Hon sa: men kära lilla fyrabarnsmamma, hur skulle det se ut om du INTE hade PMS? Tänk sån tur att du som är så snäll annars kan förvandlas till ett monster och verkligen ryta till varje månad. Tack vare det lyckas du hålla ordning på både barn och man!
du ska enbart vara glad för din PMS!!!
Då kändes det kanske inte som bästa hjälpen men efteråt när det blivit lite lättare både livet och PMS:en (det HÖR ihop) så tycker jag det var ganska kloka ord! Småbarnsåren är alldeles fantastiska; Nu efteråt när man ser tillbaka på den tiden via minnen, foton och filmer! Bästa tiden! Men DÅ när man var mitt upp i den så var det pestjobbigt mest hela tiden. Mina är nu 6, 8, 10, 12 år och DET är också jobbigt (fniss) men man får nån sekund mer ifred...De äger iallafall inte min kropp längre...

Arga Mamman sa...

Jo, du det ligger väl något i det... Att det är en del av livet. Men ack så frusterande det kan vara. Jag hamnar liksom på tvååringens trotsnivå själv... Dömt att misslyckas!

Kram & God Natt! (Har inte kommit mig för att skura ännu - fastnade i alla trevliga bloggar... SUCK)

Anonym sa...

Jag tror barnen är födda med nu-kan-jag-nog-trigga-morsan-detektorer. Fast hur kommer det sig att pojkarna sedan när de blir män helt saknar den avläsningen av sina barn? Fattar inte...