måndag 19 mars 2007

Måndag - igen...?

Ja ha, då var det måndag igen. Väskor att packa, kläder att stryka... Ställer klockan på 06.00 varje morgon så att jag ska hinna med både mig själv och barnen. Snoozar dock oftast bort en halvtimme och hamnar i panikstress lika förbannat. Duscha, fixa, föna håret. Glöm inte att sjuåringen skall ha skidor med sig till skolan. Hur var det nu - var det gympabad eller fritidsbad den här veckan? Packa extrakläder till 4-åringen som inte hinner till toaletten. Ja det är nog bäst att alla tre får med sig extra utekläder eftersom det soliga vårvädret från igår lyser med sin frånvaro. Himlen har istället bestämt sig för att att vräka ner så mycket blötsnö som en rätt härdad norrlänning kan tåla, och den jämngrå sörjan bidrar ju inte direkt till att hålla humöret på topp.

Smyger in i duschen för att inte väcka 2-åringen som annars vrålar ut sin längtan efter välling. Vrål som man inte tror kan komma ur den där lilla kroppen. Med sin fantastiska drivkraft och envishet lyckas hon sedan klättra upp på köksbänken för att fixa vällingen själv, om ingen annan behagar komma till undsättning. Tänk att man inte uppskattar den egenskapen mer som förälder...? För mig är det så oerhört svårt att se det fantastiska i att mitt barn har en sådan oerhörd nyfikenhet och DRIVKRAFT. Den egenskap man annars berömmer hos sina vuxna medmänniskor kan kännas så oerhört kvävande kl 06.00 på morgonen. Vällingpulver som tippats ut och lagt sig som ett fint damm över hela köket känns helt enkelt inte som något som bör premieras.

Nåja, lyckas ta mig förbi hennes rum den här morgonen i alla fall. Gör mig i ordning och börjar väcka de övriga. 07:15 säger fyraåringen att hon är varm i pannan och måste stanna hemma från dagis. Känner efter och inser att hon drar en vit för att slippa... Från sjuåringen hörs inte ett ljud... Vi lägger in turbon och hotar med både det ena och det andra. 2-åringen som vid det här laget är påklädd i full mundering håller på att svettas i hjäl och börjar att gråta i förtvivlan över att vi aldrig blir klara. Till slut efter åtminstone en "arga mamman attack" sitter vi så alla fem i bilen - redo att möta ännu en dag under solen.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Mitt i prick. Hit måste jag få skicka mina bloggvänner. Man får sig verkligen ett gott skratt - det är ju precis sådär det är.

Arga Mamman sa...

Känns tryggt så länge det bara är du som läser... En liten dagbok mellan dig & mig...

Kram

Anonym sa...

Phuu...blev helt matt av att bara läsa om det. Jag som så ofta tänker "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer". Men det är ju för att jag har glömt hur det var när dom var små ... Så nu när jag läser det här så känner jag hur obekymmersamt det är med stora hormonstinna pmsarga störiga ungar :)

Fan, alla åldrar är ju läskiga. Tur att man älskar dom ovillkorligt :)

Anonym sa...

hehe gillar dig redan! Du är bra på att beskriva verkligheten och vi är många som känner igen oss, även om inte alla har barn! :D