Då var ännu en dag i mitt liv till ända. Vad gjorde jag med den egentligen? Hade ju möjlighet att fylla den med en massa tankar och intryck, men det känns som om jag lägger den till högen med dagar som bara flöt förbi... Vi vet ju alla att vi bara har ett begränsat antal dagar till förfogande, varför är vi då inte mer rädd om dem? Det verkar alltid vara först när allt ställs på sin spets och vi känner att vår existens är hotad, som vi egentligen funderar över vad det är vi vill "ha ut" av resan. Varför är det så?
Det är ju här och nu det händer! Ta för dig människa! Det går inte att vänta och tänka att livet ska börja "sen" när ungarna har blivit större, eller flugit ut, eller när man har gått i pension... Så vitt jag vet så kanske man redan har checkat ut då. Och vad är det egentligen man väntar på? Det är ju det här som ÄR livet. Att få vakna brevid mannen som man älskar, att se småtrollen vakna upp och attackera varje ny dag om om den vore den sista, att planera och drömma om den där semestern tillsammans, att få åka hem till mamma & pappa och släppa allt ansvar och känna sig "liten" igen, helt enkelt att få omge sig med människor som verkligen betyder något. Så mycket mer än så tror jag inte att jag behöver...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Godförmiddag Filifjonkan här.
Ja du livet det är som du funderar just nu det vi gör och inte gör. Små nära ting som en fjäril på nästippen eller en tallrik i småbitar alltså själva vardagen vill jag tro.
Sen att man kanske någon gång då och då får en sådan där dag helt plötsligt alldeles,,, ja som askungen sa om sin klänning du vet när hon fick den alldeles... underbar. de dagarna gömmer man i sitt hjärta länge länge. Må solen lysa på dig idag! :)
life is what happends to you while you're making other plans - som john lennon sa..
he, he "småtrollen attackerar dagen som om det vore den sista" ljuvlig formulering - och mitt i prick. :D
Skicka en kommentar