Två dödsbud på en vecka...

Igår dog min farmor. 5 dagar hann hon tillbringa på det boende hon drömt om i säkert 10 år. En social person som hade mycket att berätta. Men ingen att berätta för... Hon ville så gärna komma in på ett boende så att hon kunde ha någon att dela sin vardag med. Någon att att dela sina måltider med varje dag... Det vi andra tar för givet är inte så självklart när man blir gammal... Trots att man är bräcklig och har lätt för att ramla är man "för pigg" för att få en plats på ett ålderdomshem. Alla vill faktiskt inte vara kvar i sitt hem så länge som möjligt... Vissa far så illa av ensamheten att livet ter sig som ett straff... Men då stänger samhället dörren och säger "hon måste bli i sämre skick" - och vad kan man göra? Som anhörig får man leva med det dåliga samvetet som gnager i en över att man inte har tid att vara där så ofta som man borde. Ens eget liv rusar på i 190 knyck och stundvis så känns det ju som att det enda man drömmer om är en liten dos av ensamhet... Ironiskt kan man tycka.

Nu har hon fått somna in i alla fall. Och fastän det gör ont när man tänker på livets förgänglighet så känns det bra att hon får vila nu. Hon hade ett rikt liv. Trots alla sorger som hon fick bära genom livet så var hon en kvinna som tog för sig av livet. En konstnärssjäl som tyckte om att skapa med sina händer och som verkligen har lämnat avtryck... Sov Gott Farmor. Sov Gott.