onsdag 9 januari 2008

Ett värdigt slut


Hur står det till med vår åldringsvård i Sverige egentligen? Gång efter annan läser man om gamla människor som vanvårdas på vårdhem och sjukhus runt om i landet. Hur kan det få hända? Gamla människor som får gå med frakturer i veckor utan att någon tar smärtan på allvar... Tänk vi kommer ALLA dit en dag. Då vi är helt beroende av någon annan igen. Kanske är sinnet med oss så att vi är medvetna om vad som händer. Kanske inte. Jag tycker i alla fall att ALLA borde har rätt till ett värdigt slut.

Tänk om alla som jobbar med andra människor kunde testas för "grad av empati" innan de får anställning. Att kunna sätta sig in i hur människan i den där gamla kroppen faktiskt känner det. Hur de anhöriga känner det när deras älskade mamma - om än hon är 96 år - sakta tynar bort och blir någon annan än den person de känt. Den där mamman som rest när & fjärran och besökt spännande platser - en vacker fembarnsmor med många järn i elden... Nu sitter hon där. I en bortglömd sal på lasarettet. Med en fraktur på bäckenet för att någon lämnade henne ensam när hon behövde gå på toaletten. Är det människovärdigt? Jag bara undrar.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Så sant som det är sagt.

johanna sa...

Jag arbetar inom åldringsvården o jag håller med dig det är fruktansvärt!!
På vår avd har dom dragit in så mycket personal att vi knappt hinner få upp alla till frukost o promenader ute är det inte frågan om...det är hemskt! Man mår så dåligt av att se det..
Kraaam

Arga Mamman sa...

Johanna - kan tänka mig att det måste vara oerhört frustrerande när man ÄR engagerad och känner att man inte räcker till för att politikerna har bestämt att "här skall effektiviseras och sparas". Sanslöst. Men en vacker dag blir de också gamla. Undrar om de inte inser att de skjutit sig själva i foten då....?

Kram till dig med - och kom ihåg att ditt arbete är OERHÖRT viktigt!!!

Anonym sa...

Du har helt rätt. Dessa gamla människor måste behandlas som just människor. Och att komma ihåg att de har ett långt innehållsrikt liv bakom sig som har format dem, är också oerhört viktigt.

Jessan sa...

Hittade din blogg via "me and Alice"... Vilken härligt uppfriskande blogg du har! Både skratt och gråt...jag har jobbat i åldringsvården i17 år.Jag håller med dej fullständigt om empatitestet....Jag är kanske FÖR engagerad, det fick mej att gå i väggen för över 1 år sedan. men för mej finns inget alternativ. jag kan inte vårda "lite"... jag vill e av mig själv annars får det vara....Jag beklagar sorgen efter din farmor! kramar Jessan
Hoppas att det är ok om jag länkar till dej?

Dubbelörn sa...

Du har kommit tillbaka till blogandet ;)

Min mor råkade ut för precis samma sak, ramla på toaletten o spricka i bäckenet... Brist på personal hette det...

Hon dog samma år som hon skulle bli 95...

Beklagar sorgen, spelar ingen roll hur gamla de är. Sorgen är lika stor ändå...

Varmaste kramen