Vad är det med oss människor och vår syn på tid egentligen? Det känns som om vi rusar fram i en evig jakt på att försöka spara tid, medans det enda vi egentligen gör är att slösa med den... Alla omkring en, inklusive jag själv, har så hiskeligt ont om tid. Jag hinner ingenting tycker jag, men vad gör jag egentligen med min tid? Tid är väl egentligen det enda vi har riktigt gott om, vi människor? Vi har ett antal förutbestämda dagar till vårt förfogande och det är helt upp till oss vad vi beslutar oss för att fylla dem med... Vissa luffar jorden runt och tar dagen som den kommer. Andra lever ett inrutat nio-till-fem-liv och är jättelyckliga över det.
När man är liten är väl just tid tillsammans med mamma och pappa som man värderar högst. Åtminstone så tycks jag minnas att det var så för mig. Då vi spelade spel tillsammans. Då vi cyklade iväg på någon liten utflykt. Underbara skärgårdsminnen som har etsat sig fast för alltid. Det är inte de märkvärdigaste sakerna som jag minns. Utan det är nog faktiskt de tillfällen då jag kände att jag "ägde" tiden tillsammans med mina föräldrar. Jag minns när pappa & mamma gosade med varandra i köket och hur jag trängde mig emellan för att också få vara med. Jag minns hur jag & pappa byggde ett legoflygplan tillsammans som vi skulle visa mamma när hon kom hem från jobbet. Jag minns hur vi spelade spel tillsammans och hur vi pratade & skrattade tillsammans. Härlig tid tillsammans helt enkelt.
Varför känns det då alltid som om man har så himla ont om tid? Man jäktar och stressar och det är nog rätt ofta som mina ungar får höra "ni får vänta, mamma har inte tid just nu". När har jag tid då? När barnen har blivit stora och flyttat hemifrån? Nä, jag måste försöka sluta att jaga min tid och börja inse att tiden är mitt egna kapital som jag måste vårda och faktiskt våga slösa med. Jag måste bli mer generös med min tid till barnen. Det är ju här och nu som de faktiskt vill vara en del av MIN tid. Sedan kommer de ju att ha fullt upp med att jaga sin egen tid antar jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hej på dig.
Ja tid tid,,svårt det,,,roligaste minnen tid men mamma o pappa vid chinaschacket eller fiaspelet eller tiden med pappa och en chokladkopp på morgonen.Sådant minns man mest måste vara värdefullast då. Alltså har du rätt när du säger tid med barnen mera! Sant de växer ifrån oss, en dag så jagar de sin egen tid,,Men som mamma skall man räcka till så mycket och tidens fördelning mellan barnen är inte alltid rättvis därför att vi har då alla våra måsten och borden kvar...
Dygnet har ju bara 24 timmar hur man än försöker tänja på det..
Jag hörde en bra liknelse där man liknade livet med en stor glasburk. Först stoppar man i sina viktigaste saker - sina golfbollar - tills det blir fullt. Nååå är det fullt? Nej du kan hälla i lite grus tills det blir fullt. Är det fullt nu? Nej. Du kan hälla i lite sand tills det blir fullt. Är det fullt nu. Nej. Du kan hälla i vatten tills det blir fullt. Då är det fullt ... fast lite karamellfärg går kanske i. Summan av kardemumman är att välja sina golfbollar med omsorg och sedan kommer det ändå att finnas plats för mer. Typ nåt sånt..
Ush det är hemskt dagarna bara far förbi...märkte på min största pojk att nu får jag inte längre krama honom när jag lämnar han i skolan=(
man har bara barna till låns en kort stund i livet...
Det är klart man läser, spelar och cyklar tillsammans med sina barn, gör inte alla det?
Visst är det så. Egentligen håller tid på att vara det finaste vi kan ge varandra. Det är så många som köper sig fri för att slippa ge tid... det skrämmer mig. Samtidigt är man själv ett offer förstås. Offer och utövare. Det är så mycket man vill. Men mest av allt vill man det bästa för sina barn... Ditt inlägg ger en bra tankeställare....kram
Min dotter säger ibland försynt: Ska du jobba mera nu? Nej säger jag. Ska du jobba i trädgården då? Nej säger jag. Ska du sitta vid datorn då? Nej säger jag. Ska du vila då? Nej säger jag. Sen säger hon det hoppfullaste hon kan kan du göra nånting med MIG då???
Och jag får ågren för att hon vet att hon kommer i sista hand. Skär ångest!!! ÄR det verkligen så illa???
Så hemskt!
Då försöker jag skärpa mig och verkligen vara med bara henne. Men sen får jag ågren för att jag inte är med alla och så försöker jag vara med alla och så blir det värsta kriget om mig och slutar som bråk och så känner jag mig som den sämsta mamman på jorden...
Skicka en kommentar