Under ytan

Jaha, då har man överlevt ännu en hektisk dag. Arga kunder, arga ungar och en arg mamma... ;) Men lite mys har vi så klart också hunnit med. Härligt vårväder och några måsten som har bockats av från listan. Har bland annat varit på ännu en av alla vårtillställningar för barnen och det var jättetrevligt och jättejobbigt. Satt dock och tittade mig omkring i lokalen och kunde inte annat än att le för mig själv när jag såg alla rödblommiga stress-mammor som hade fullt sjå att hålla sina älsklingar i styr. Jag var inte ensam. Och även den allra perfektaste mamman nöp till sin lilla raring i armen när hon trodde att ingen såg... Men jag såg. Och jag log. Det är liksom lättare att känna samhörighet när man kikar under den perfekta ytan, för även den mest perfekta ytan har sina små sprickor. Den som påstår något annat ljuger...

Nu sover i alla fall mina små älsklingar. Fyra-åringen har gråtit efter pappan som är på jobb-resa igen. Arga Mamman har inte gråtit, men nog ska det bli skönt när han är tillbaka igen. Jag känner djup och ärlig respekt för alla som lever ensamma med sina barn. Att ro ihop jobb, skola, dagis, tvättning, städning, handling, matlagning, fotbollsträningar, läkartider, utflykter, jobb-utbildningar (som måste göras kvällstid !?), läxläsning, skjutsa till kompisar, hämta från kompisar, natta barn som inte vill sova, väcka barn som inte vill vakna - är ingen enkel match. Sedan så har det ju såklart att göra med att jag är van vid att vi är två för det mesta och då har man ju bara halva bördan. Men det är verkligen ingen lätt match. Det känns att man lever helt enkelt - och tur är väl det!


"Här är gudagott att vara.
O, vad livet dock är skönt!
Hör, vad fröjd från fåglars skara,
Se, vad gräset lyser grönt!"

/Gunnar Wennerberg

Tid - en bristvara?

Vad är det med oss människor och vår syn på tid egentligen? Det känns som om vi rusar fram i en evig jakt på att försöka spara tid, medans det enda vi egentligen gör är att slösa med den... Alla omkring en, inklusive jag själv, har så hiskeligt ont om tid. Jag hinner ingenting tycker jag, men vad gör jag egentligen med min tid? Tid är väl egentligen det enda vi har riktigt gott om, vi människor? Vi har ett antal förutbestämda dagar till vårt förfogande och det är helt upp till oss vad vi beslutar oss för att fylla dem med... Vissa luffar jorden runt och tar dagen som den kommer. Andra lever ett inrutat nio-till-fem-liv och är jättelyckliga över det.

När man är liten är väl just tid tillsammans med mamma och pappa som man värderar högst. Åtminstone så tycks jag minnas att det var så för mig. Då vi spelade spel tillsammans. Då vi cyklade iväg på någon liten utflykt. Underbara skärgårdsminnen som har etsat sig fast för alltid. Det är inte de märkvärdigaste sakerna som jag minns. Utan det är nog faktiskt de tillfällen då jag kände att jag "ägde" tiden tillsammans med mina föräldrar. Jag minns när pappa & mamma gosade med varandra i köket och hur jag trängde mig emellan för att också få vara med. Jag minns hur jag & pappa byggde ett legoflygplan tillsammans som vi skulle visa mamma när hon kom hem från jobbet. Jag minns hur vi spelade spel tillsammans och hur vi pratade & skrattade tillsammans. Härlig tid tillsammans helt enkelt.

Varför känns det då alltid som om man har så himla ont om tid? Man jäktar och stressar och det är nog rätt ofta som mina ungar får höra "ni får vänta, mamma har inte tid just nu". När har jag tid då? När barnen har blivit stora och flyttat hemifrån? Nä, jag måste försöka sluta att jaga min tid och börja inse att tiden är mitt egna kapital som jag måste vårda och faktiskt våga slösa med. Jag måste bli mer generös med min tid till barnen. Det är ju här och nu som de faktiskt vill vara en del av MIN tid. Sedan kommer de ju att ha fullt upp med att jaga sin egen tid antar jag.

Vårstress

Har varit mycket ett tag nu. Mycket på jobbet. Mycket hemma. Har varit i Stockholm i veckan igen, men hur roligt det än är med miljö- ombytet så är ju hemma alltid hemma. Tyckte nästan att två-åringen hade "vuxit till sig" på de dagar jag inte hade funnits där... Inte så troligt, men antagligen är det så att man inte ser allt de fantastiska de lär sig när man har dem inpå sig varje dag. När man får längta efter deras små snor-pussar så ser man HELA dem och inte bara snoret som man just fick på blusen... ;)

Våren har, trots att jag älskar den, en tendens att kännas krävande för mig. Bor man i Sverige, och dessutom den norra delen av vårt avlånga land, så är det så mycket som tinar fram med våren. All längtan efter värme och grönska. Drömmen om den perfekta trädgården och med den alla arbetsprojekt som helst ska göras INNAN semestern så man verkligen får njuta av sin korta ledighet. Likadant blir det ju på jobbet - allt som MÅSTE hinnas med innan den där ledigheten. När man sedan väl blir ledig så ska man hinna träffa alla de där vännerna som man har försummat. Hinna gå på alla de där släktträffarna och festerna och herregud - då vill man ju helst ha hunnit bli av med de där onödiga kilona som man bär omkring på. Det ena ger liksom det andra.

Utvecklingssamtalen, vårfesterna och skolutflykterna byter av varandra i rask följd och mitt i allt så står man där och inser att hela maj månad har passerat! Nu är vi alltså där! Sommaren har officiellt kommit och jag har varken putsat fönster, gjort stora vårstädningen (inte för att jag någonsin har hunnit med den... ;) eller blivit av med de där förbannade kilona...

Men jag lever ju i alla fall. Och jag och mina kära är friska. Så när jag väl tänker på det så känns det faktiskt helt OK att vi tog en utflykt till skogen med barnen istället för att städa. Att vi blåste såpbubblor och spelade boule istället för att rensa i rabatterna... Det gäller ju bara att kunna leva med de val man gör antar jag.

En obekväm sanning

Nu har dropparna gjort ett uppehåll och jag känner att jag har en OTROLIG längtan efter försommarvärme med fågelkvitter och värmande solstrålar... Visst börjar det väl ändå vara dags? Tyckte klimatexperterna sa att vi skulle få det varmare här uppe i norden, visserligen nämnde de väl ökad nederbörd som en av "biverkningarna" också. Men det kan väl i alla fall få vara varmt och regna samtidigt...?

Nä ska inte skämta om klimatfrågan. Såg Al Gore filmen när den gick på TV härom veckan och jag måste säga att alla ni som inte sett den borde ta och göra det med en gång! Det är en sanning som gör ont ska jag säga. Förstår att det är lättare och blunda och inte låtsas om problemet, men då ska vi ju inte räkna med att våra barnbarn får så trevliga levnadsförutsättningar... Det är ett hot som vi skapat själva och bara vi kan göra något åt det. Man måste liksom ta konsekvensen för sitt handlande även i sådana här stora frågor. Sedan är det ju lättare att ta ställning för en sak och diskutera den än att verkligen ändra sitt beteende... Skulle vilja se mig själv stå och sortera mjölkförpackningar när bananflugorna har invaderat mitt hem... Skulle inte tro det. Är inte heller den bästa på att släcka ner alla lampor när jag inte befinner mig i rummet osv. Försöker dock att minimera bilanvändningen och det är väl alltid något. Det gäller ju att ALLA inser att det just jag gör spelar faktiskt en roll... Om vi alla gör lite så kan vi ju bidra till mycket - inte sant?

Ute är det regn & inne är det - solsken?

Regn, regn och åter regn... Hur mycket regn ska man behöva tåla egentligen? Har kanske inte rätt att klaga, för när jag promenerade hem från jobbet så var det upphåll. Inte en endaste droppe behagade ramla ner på mig. Fantastiskt egentligen. Så snart jag kom innanför dörren så började det vräka ned igen så det var väl någon däruppe som inte ville förarga mig i onödan antar jag... ;)

Har varit en rätt så trivsam dag. Måndag och allt. Kanske var det vissheten om ytterligare en kort-vecka och en kommande tjejhelg på hotell med riktigt goda vänner som gjorde det hela så mycket mera angenämt? Kanske var det viktväktarmötet som jag till slut lyckades släpa mig till och som faktiskt inte gjorde mig så besviken som jag hade förväntat mig. Korkat att ta ut besvikelsen i förskott egentligen. Mycket bättre att ta ut glädje i förskott - då får man ju liksom njuta av känslan dubbelt upp! Det ska bli mitt nya angreppssätt på livet känner jag. Att inte oroa sig i onödan - tänk så mycket roligare livet kommer att kännas då!

Livet är en schlager!

Har haft en blogg-break i veckan... Inte känt lust att skriva. Inte känt lust att göra så mycket över huvud taget. Mannen är bortrest igen. Barnen har varit sjuka. Jobbet har varit hektiskt. Huset har varit upp och ner. Precis som vanligt sände kaos-detektorn ut signaler till perfekta grannen så att hon kunde få gotta sig åt misären... En vanligt vecka i mitt liv antar jag. Än en gång har jag funderat på om det är okej att känna sig så här slutkörd. Ska man köra barnen till dagis trots att två-åringen har en tendens till feber och vrider sig i affekt när jag ska lämna av henne...? Ja den krassa sanningen är sådan att det är det val jag gör. Efter två VAB-dagar och ingen möjlighet till avlösning så känner jag mig pressad att gå när hon bara är "halv-sjuk". Inte klokt egentligen.

Nu är det ju helg i alla fall och vi får en chans att vila upp oss. Välbehövligt. Har nästan varit skönt med det kalla och regniga vädret, för nu har vi kunnat vara inne och mysa med gott samvete. Vi har gått omkring i pyjamas fram till lunch utan det minsta dåliga samvete... Har röjt upp det värsta av misären här hemma och i kväll ska vi krypa upp i soffan och njuta av schlager finalen! Jag ska tända lite ljus och ställa fram lite godsaker och sedan ska vi hålla tummarna för Ola Salo & The Ark! Njuta av allt glitter & bling-bling. Zooma ut från min verklighet och fokusera på någonting HELT oviktigt. Eller kanske har jag fel nu? Det kanske är avsaknaden av glitter & bling-bling i mitt liv som gör det hela så jämn-grått mellan varven... Kanske är det konsten att hitta "vardags-glitter" man ska ägna sig åt? Inte ta allting så allvarligt. Låta livet vara en schlager?

Släkten komma och släkten gå...

Gjorde ett besök i min egen historia igår... Var hos en släkting som hade kommit över några gamla filminspelningar från 50-talet och det satt vi och tittade på. Märklig känsla måste jag säga... Att se sin egen mamma som en ung flicka... Sin sedan många år avlidne morfar som en mycket stilig ung man. Avlägsna släktingar som faktiskt såg på pricken ut som jag själv. Samhörighet med någon jag aldrig träffat och som inte längre finns...

De lekte och skrattade, någon fyllde visst 50 år. Mina morbröder var små busungar. Min morfars pappa stod lite i bakgrunden och betraktade. Ett fårat ansikte, vis av livet... Tänk att vore det inte för honom och alla öden på vägen så skulle jag inte sitta här. Märklig känsla.

Att komma över filmer från förr är verkligen riktiga skatter att bevara. Att få kika in i sin historia och känna samhörighet. Att lyssna på dem som finns kvar och kan berätta historien är ju också en riktig skatt - men inget kan riktigt mäta sig med då man faktiskt får se dem med sina egna ögon. Se dem skratta och dansa utan en aning om att jag sitter här och betraktar dem. Jag är deras länk till framtiden, och de är min till historien. Mäktigt och märkligt.

Drömmar

Nu sitter jag och drömmer... Är helt slut efter ännu en natts strul med två-åringen - men drömma kan man alltid. Tar inte så mycket energi i anspråk... :) Drömmer om mitt växthus. Drömmer om underbara sommarblommor och perenner. Drömmer om solvarma tomater och jordgubbar i mängder. Vackra stenläggningar och hemliga små rum... En lekstuga till barnen och ett spabad till mor & far... Drömmar... De är gratis och ger en syre. Märkligt att man alltid strävar efter något nytt i livet. Det är väl människans drivkraft antar jag. Har vi inget att sträva efter så ter sig allting en smula meningslöst... Om det gäller vackra saker eller god mat, resor eller egen tid - spelar mindre roll. Alla är på väg - någonstans... Att hitta något som ger just mig glädje, något att lägga till i livets bok. Jag hoppas att det är stunderna jag kommer att minnas. Stunderna med människorna som faktiskt betydde något... Inte vilken tapet jag hade i vardagsrummet eller vilket klinker jag hade i badrummet. Nej, platser jag besökt och människor jag träffat. De människor som faktiskt spelade en roll - i just mitt liv...


"Dröm som om du skulle leva för alltid, lev som om du skulle dö imorgon"

/James Dean

Varför "Arga Mamman"?

Varför kallar du dig för Arga Mamman du som verkar så snäll...? Jo, snäll är jag för det mesta. Arg är jag ganska ofta. Vansinnigt JÄTTE arg minst ett par gånger om dagen...Mina barn är nog de som kan trigga mig mest av alla. Kanske för att jag älskar dem mest av allt, eller? Eller kanske för att jag är lite trött och sliten och borde ta tag i sömn- och träningsfrågan? Orkar inte med när ungarna vaknar före f-n på morgnarna... Orkar inte med att plocka upp alla kläder som två-åringen vräker ut ur garderoberna för att sedan i affekt vråla ut sin besvikelse över att byxorna hamnade bak och fram... Orkar inte med när alla kompisarna dräller in och frågar om de får äta middag här när jag inte ens en gång har råvaror till oss i familjen... Dessutom är det nog j-a svårt att få i fyra-åringen och två-åringen sin middag UTAN övriga distraktioner... HATAR när barnen springer i mina rabatter och sedan inte ens en gång tar av sig skorna när de sedan rusar rakt in för att hämta något i sina rum - när jag för en gångs skull hade torkat golven... HATAR när två-åringen har varit duktig och beslutat sig för att själv ta rätt på sin bajsblöja... HATAR att tjata. HATAR att plocka. HATAR att jag inte är mer mogen än så här... Jag ÄR inte sådan här egentligen... Jag VILL absolut inte vara sådan... Men hur jag än vrider och vänder på mig själv så poppar hon upp, "Arga Mamman"... Tycker inte att hon är särskilt trevlig. Visserligen är hon nog bra på att lyssna på sina barn. Och hon är väldigt bra på att kramas och busa. Alltid något kan man tycka. Sedan så brukar min kloka mor säga att "dina barn måste ju lära sig var DINA gränser går. Att du blir arg och reagerar betyder ju inte att du älskar dem mindre för det..." Sedan så måste man ju kunna behärska sig som vuxen. Att inte låta allt som passerar inne i huvudet komma ut... och förklara VARFÖR man blir arg... Jag var betydligt bättre på det förut. För varje barn vi har fått känns det som att tålamodet har suddats ut en aning. Och Arga Mamman har tagit över mer och mer... Sorgligt. Men sant.