söndag 17 februari 2008

Var sak har sin tid


Begravning och bodelning i helgen. Tårar och skratt i en salig röra. Känner mig totalt dränerad på energi just nu, men det kanske inte är så väldigt konstigt... Visst är jag lättad över att min lilla farmor äntligen har fått sin välförtjänta vila, men samtidigt plågas jag av ett enormt dåligt samvete. Varför var jag inte bättre på att hälsa på henne medans jag hade chansen...? Min farmor. Pappas mamma. Det är konstigt att avståndet kan öka så oerhört till någon som betytt så mycket i ens liv.

När jag ser på mina egna barn och deras relation till far- och morföräldrar så tänker jag att det skulle vara fullständigt förödande om någon av dem skulle lämna oss nu. Men det är ju så det är med livet. Våra roller förändras allt eftersom. Det är inte många år innan min roll som mamma har suddats ut en aning. Ingen som kryper upp i min famn eller som smyger över till min säng för tröst om natten... Men det är ju så det ska vara. Var sak har sin tid.

3 kommentarer:

RANA sa...

Tänkvärt och fint skrivet.
Fridens liljor!

Anonym sa...

Nattsmygande barn har jag nu också, men de kryper inte upp i min säng :)

Arga Mamman sa...

Rana - kul att se dig här igen...

Hannele - hehe smyget fortsätter menar du? Det tar bara en annan form... :o)