Uppladdning

Dags att gaska upp sig nu. Januari och nästan hela februari har passerat förbi nästan helt obemärkt... Fokus har varit på annat håll och jag & mannen har knappt kunnat skilja måndag från fredag känns det som. Upptäckte till min fasa att även städningen har bortprioriterats mellan jobbkrav och begravningar. Dags att städa bort både vintermörker och dystra miner såväl som dammråttor och kladdiga fläckar på golvet..

Allt känns ju så mycket lättare nu när ljuset kommer tillbaka, och även om man förbannar solstrålarna när de lyser in och avslöjar ens dammiga vardag så känns ljuset befriande. Energin kommer tillbaka och jag hoppas verkligen att jag ska bli kvitt min nästan obegripliga trötthet.

Imorse när jag & mannen lämnade av barnen så var det en av fröknarna som frågade "är det bra med er då?" Vi tittade på varandra och log en aning i tyst samförstånd. Vi kunde inte ens förmå oss att kläcka ut ett vanligt "ja visst, hur är det själv?" Utan istället kom det ett "Tja, det ÄR i alla fall..."

I ett tappert försök i att komma tillbaka till "tack bra" så gick vi i alla fall ut och lunchade på en av stadens trevligare restauranger idag. Pratade hela meningar och skrattade tillsammans. Genast känns allt lite bättre. Mycket handlar såklart om inställning. Man kan ju inte tillåta sig själv att sjunka ned i ett totalt energilöst läge.

Nä, nu ska vi låta vårsolen ladda våra batterier igen, så att vi är redo att möta varje ny dag med glädje & handlingskraft!

Stor & Liten

Min lilla stora tre-åring satt och filosoferade i bilen på väg hem från dagis idag:

"Mamma....Näj mosters bäbis pluppar ut så blir jag en stoooor-kusin, å då blir bäbisen en bäbis-kusin..."

Tänk så viktigt det är att vara STOR när man är LITEN. Förövrigt blir det intressant att höra om moster tycker att "den pluppade ut" hehehe....

Var sak har sin tid

Begravning och bodelning i helgen. Tårar och skratt i en salig röra. Känner mig totalt dränerad på energi just nu, men det kanske inte är så väldigt konstigt... Visst är jag lättad över att min lilla farmor äntligen har fått sin välförtjänta vila, men samtidigt plågas jag av ett enormt dåligt samvete. Varför var jag inte bättre på att hälsa på henne medans jag hade chansen...? Min farmor. Pappas mamma. Det är konstigt att avståndet kan öka så oerhört till någon som betytt så mycket i ens liv.

När jag ser på mina egna barn och deras relation till far- och morföräldrar så tänker jag att det skulle vara fullständigt förödande om någon av dem skulle lämna oss nu. Men det är ju så det är med livet. Våra roller förändras allt eftersom. Det är inte många år innan min roll som mamma har suddats ut en aning. Ingen som kryper upp i min famn eller som smyger över till min säng för tröst om natten... Men det är ju så det ska vara. Var sak har sin tid.

En dag att stryka ur kalendern

Lägger mig raklång på sängen och bara andas. In och ut. Långa andetag. Sluter ögonen och försöker att tänka på ingenting alls. Har inte ens en gång fått av mig skorna sedan vi kom hem, utan försöker att fokusera på att sänka min egen puls. Försöker att sortera tankarna kring det viktiga kundmötet som drog ut på tiden så till den milda grad att jag glömde bort att jag hade barn att hämta på dagis. Fick rusa därifrån och kan bara tänka mig att både kunder & kollegor suckade inombords åt mitt icke så professionella agerande när jag med stirrig blick rusade ut från kontoret... Körde som en vettvilling till fritids och dagis för att hinna samla ihop min lilla skock innan fröknarna låst dörren för idag. (Intressant scenario förresten - vad hade de gjort om jag verkligen inte hade dykt upp...?)

Vidare till nästa projekt som heter "konsten att fixa middag på 10 minuter innan det är dags att skjutsa sonen och hans vänner på träningen" . I det projektet ingår ju förutom att faktiskt servera måltiden också konsten att få barnen att ÄTA den. Som tur var kom allra bästa mannen hem och räddade situationen just innan den hyperventilerande hustrun började misströsta. Med sitt sedvanliga lugn löste han uppgiften OCH skjutsade barnen. Tänk vilken tur att vi är två om uppgiften. Fruktar en total härdsmälta om jag inte hade honom vid min sida. Ska försöka tänka på det en liten stund varje dag...

Hur fångar man VARJE dag..?

Min rätt så relaxade inställning till livet har börjat återgå till det normala igen. Det normala innebär i mitt fall: skippad frukost, en halvspringande lätt framåtböjd stil med axlarna i höjd med öronen, sjukt aggreverade tankar på vuxna människor UTAN barn som klagar över tidsbrist och dålig sömn. En känsla av uppgivenhet när jag ser röran som mina aliens till älsklingar kan lyckas skapa på trettio minuters lek. Frustration när jag plockar upp skiten efter hot om svarta sopsäckar och julklappsförbud tills de blir myndiga. Känslor av totalt misslyckande när jag inte kan få mina barn att lyssna på mig förrän jag tappar fattningen och bankar handen i bordet vrålar ut "nuuuu fåååår det vara nooooooog!!!!!!!!!!!!!!!"

Jag måste nog bara komma till insikt och acceptera att jag inte riktigt räcker till alla dagar. Det behövs så oerhört lite för att bitarna i det här förbannade pusslet inte ska passa in. Har haft galet mycket på jobbet sista tiden. Mannen har lika galet mycket. Dessutom håller vi på med ett projekt i huset som tar kvällar och helger i anspråk. Lägg till två dödfall och sjuka barn så har jag lösningen på min egen gåta... Så länge allt serveras i lagoma doser så flyter livet på rätt bra. Men blir det för mycket på jobbet - så funkar inte det privata och vice versa. Men vad är lösningen då? Förslag tas tacksamt emot. Någon...?

Att fånga dagen

Två timmar för sig själv... Syster mellan och storebror är på kalas och minstingen följde med pappan ut en sväng. Måste stanna upp en liten liten stund och bara njuta av tystnaden... Det enda som hörs är klockans tickande. Magiskt.

En blick över röran omkring mig för mig tillbaka till verkligheten. "Hur ska jag nu maximera nyttan under den här stunden" blir den första spontana tanken. Vad ska jag prioritera? Tvätthögen? Disken? Pappershögarna på köksbänken?

Ställer mig vid kökfönstret och blickar ut över ägorna (läs kolonilotten) istället. Solens strålar leker med snökristallerna och det är så vackert att det nästan gör lite ont. Tänker att jag ska nog inte prioritera någonting alls. Fånga dagen - det är vad jag ska. Kokar en kopp kaffe och går ut. Imorgon är en annan dag.