En kärleksfull famn

Tänk vad jag älskar min mormor. Varm och god - utan krav på tillvaron. Hon är en så sällsynt nöjd och tacksam människa. Trots ett liv som har kantats med sorger så finns där ingen bitterhet. Hennes mamma dog när hon var en liten flicka och mormor tvingades ta hand om sina småsyskon när pappan arbetade, men inte en enda gång har jag hört henne klaga över att hennes barndom fick ett så abrupt slut. Hon är helt enkelt inte den sortens människa som klagar.

Bäst trivs hon när hon får öppna sin dörr för andra. När hon får se till att andra har det bra. Då är min mormor riktigt nöjd. Det finns så mycket trygghet i den famnen och jag tror faktiskt aldrig att jag hört henne riktigt arg. Tror inte ens att hon någonsin höjt rösten åt mig. Det slog mig idag när vi åkte och besökte henne.

Inte ens när mina små huliganer anfaller hennes hem har hon något argt eller surt att säga, trots att hon är gammal och börjar bli ganska trött... Nej, med samma kärleksfulla famn omfamnar hon dem, precis som hon alltid har omfamnat mig. Och det hugger i hjärtat på mig när jag tänker på att tiden tillsammans inte är evig. Jag är dock väldigt tacksam över att mina barn har fått förmånen att lära känna henne, och jag hoppas att jag en dag kan lära mig att leva livet lika förnöjsamt som henne...

Guldmedlemmen...?

Hej Viktväktarna - minns ni mig? Ja, ni vet den där medlemmen som sponsrar er verksamhet! 350 kr i månaden för ...ingenting! Har inte varit in på hemsidan på lääääänge nu och har nog i ärlighetens namn inte provat på ett enda av era fina recept. Har inte ens en gång varit på några möten - men betalar det gör jag! Jag kanske får se det som ett "offer" för mina synder - betala en slant och fortsätt vara fet med gott samvete? Men det är ju det som är det jävliga. Jag har ju inte gott samvete. Det går ju inte en dag utan att jag tänker att jag borde. Inte en dag utan att jag stoppar handen i frysen och käkar minst tre chokladbollar heller... :) Helt fantastiskt. Att det ska vara så svårt. Om jag då åtminstone kunde sluta betala för eländet och acceptera mig själv som jag är...

Grått & Trist

Regn, regn och mera regn. Nu börjar jag vara less på det här. Det är som att jag tappar all handlingskraft när det är tråkigt väder. Märkligt det där. När det är vackert väder kan jag få värsta rycket och börja med alla måsten, men när jag verkligen har läge att rensa i garderober och andra överfyllda gömmor då tar jag mig inte för någonting alls. Men jag antar att det ligger kvar i morgon också... Fast då kanske solen lyser och då borde jag väl ändå göra något vettigare än att städa?

Barnen har då roat sig med varandra i alla fall. Byggt kojor i köket där både legogubbar och pollydockor har samsats... Det är fantastiskt att lyssna på deras dialoger och hur de löser sina oenigheter med högklassig förhandlingsteknik. Igår tjuvlyssnade jag när fyra-åringen och hennes jämnårige vän hade en ivrig diskussion. "Näj jag blij stor ska jag ha minst TIO barn!!!" "Nähä - det kan du inte bestämma! Det äj magen som bestämmer hur många barn det blij!!" "Johooo - det finns JÄTTEMÅNGA fjön i min mage å av dom blij det barn... " "Jaha, men tio äj ju ganska mycket..." Jo - men mina fjön ska bli bäbisar och min stojebjoj ska vaja ett av dom..." Jag log för mig själv och tänkte att tids nog kommer nog den drömmen av svalna...

Nannyjouren - hjälp mig!

Nu har Arga Mamman varit arg. Jättearg. Funderade helt seriöst på att lägga ut dem på blocket igår. Barnen alltså. Tänk att ungar kan verkligen konsten att driva en till den spets där vansinnet ligger och lurar... Igår hade vi besök av en gammal god vän till mig och hennes familj. Den här vännen och jag är rätt så olika vad gäller synen på barn och hon har alltid varit väldigt kritiskt till andras barn - något som gjort att jag nästan blir nervös när hon kommer och hälsar på. (Mitt problem - jag vet...)

Hennes barn är sådana där barn som sitter still och frågar mamma om de får ta en till kaka från fatet medans mina är sådana som länsar hela fatet om jag inte hinner reagera... Mamman ingriper ALLTID om någon annans gräsliga unge inte vill låna ut sin leksak eller gör något annat som inte passar hennes små änglar. Sedan får man höra det också. Om andras barn alltså. "Den där ungen är då för hemsk bla bla bla..." Därför blir jag nervös när hon kommer och hälsar på - så även igår. Och detta känner ju då barnen med sin radar. Jag har ALDRIG varit med om att de uppträtt värre än igår. För att nämna något så SPOTTADE Två-åringen mig i ansiktet när jag sa att hon hade fikat färdigt nu... Jag trodde att jag skulle explodera! Räkna till 10, eller svära på teckenspråk räcker liksom inte till i sådana lägen. NANNYJOUREN - HJÄLP MIG!!!! Vad gör jag för fel!?

Vi pratade en lång stund om vad som hänt när gästerna hade åkt. Man kan väl inte göra så mycket mer än att visa på sitt tydligaste sätt att det här accepterar jag INTE. Men visst är det typiskt att sådant här händer när man så gärna vill att de ska bete sig väl... Det är väl just det de känner på sig - att nu är det läge att kolla mammas gränser, hon verkar ju spänd som en fiolsträng...

Nåja, nu börjar en ny dag under solen. Ingen idé att älta gamla misslyckanden. Var dag har nog av sin plåga, visst var det så?

En grådassig tisdag

Grått och tråkigt. Kallt och bråkigt. Varför påverkas man så hiskeligt av vädret egentligen? Från ena dagen till den andra går luften ur en fullkomligt och jag har inte lust eller ork till att göra NÅGONTING vettigt alls... Barnen går omkring i pyjamas ännu (!) och det är ett totalt kaos i hela huset... Det vore ju faktiskt läge att ta tag i den biten i alla fall. Ute vill man ju inte vara så då kan man ju i alla fall försöka få någon ordning här inne. Två-åringen har som vanligt spenderat halva förmiddagen med att riva ut alla kläder som går att uppbringa i vårt hem och har i sin orgie av klädbyten, hunnit med att kissa ner storasysters nya sommarklänning (som hon förövrigt inte har hunnit använda ännu...) Men glad var hon i alla fall - och det är ju alltid något.

Tur att midsommarhelgen blev så underbar i alla fall. God mat och trevligt sällskap. Nöjda barn och nöjda föräldrar. Härlig tid tillsammans som skapar minnen som jag ska stoppa i en burk och ta fram här i vinter då energin inte riktigt räcker till... Det är ju så man måste göra - lagra glädjestunderna och suga på dem länge länge... Jag hoppas att jag kan fylla burken med råge den här sommaren. Då kanske jag slipper alla "arga-mamman-incidenter" som får mig att känna mig som någon jag egentligen inte vill vara...

Varför slutar man att skutta?

Lata dagar med strålande sol. Myggbett som kliar och barn som skuttar. Det är sommar det... Jag ÄLSKAR att se skuttande barn. Det finns liksom inte plats för all glädje i kroppen och då måste man skutta. Inte ofta man ser vuxna skutta... Är det helt enkelt så att vi inte känner samma glädje längre eller är det barndomen som äger det uttrycket? Hur det än ligger till så gör det mig glad att se skuttande barn. Ingen oro. Inga bekymmer. Bara ren och sann glädje.

Midsommar - och semester!

En endaste arbetsdag kvar innan semester! Att jag längtar något alldeles fruktansvärt... Barnen ska äntligen bli lediga och slippa kliva upp på morgonen... Arga Mamman slipper packa väskor och väcka barn som inte vill vakna... Ljuvligt! Nu blir det först midsommarfirande och sedan en liten tur söderut. Resterande tiden ska jag bara försöka njuta och leva i "dagtäta rum". Verkligen VARA med mina barn och göra mysiga saker tillsammans.

En skön midsommar till er allesammans!

Sommarlov!

Nu var det riktigt länge sedan jag kikade in på bloggen... Sommaren har tagit överhanden och allt jag vill är att vara ute. Ljuset gör någonting med en och man känner en längtan efter att få lapa sol och ladda inför nästa långa vinter. Skolavslutningen passerade utan några värre incidenter och det är märkligt vad man kan känna sig gråtmild när barnen sjunger de där sångerna som man en gång själv stod och sjöng... Det är så mycket förväntningar i den där stunden. De är som kalvar som ska ut på grönbete för första gången och man ser riktigt hur det kryper i de små benen som tvingas att stå på rad och sjunga... Det sticker till lite i hjärtat när man för en sekund låter tankarna flyga iväg och man undrar hur det kommer att gå för dem i livet. Så mycket kärlek. Så mycket oro.

Lite sentimental blir man också när man inser att cirkeln är sluten och att nu är det jag som är mamman. Framför mig sitter min mamma, men nu är hon mormor. Hur gick det till? Tycker att det var alldeles nyss som jag hade bekymmersfria sommarlov som kändes evighetslånga... Nu har man fem veckors semester och knappt hinner man blinka så är man tillbaka på jobbet igen. Men nu har jag det framför mig i alla fall. Och jag ska verkligen försöka att njuta!