När blir det min tur?

Jag erkänner... Det måste ha varit ett trevande försök till att få det att kännas OK att börja om och jobba igen... JAG LÄNGTAR INTE LÄNGRE TILL MIN VARDAGSVERKLIGHET!!! Nu är ju visserligen resten av familjen ledig så det kan ju vara den lilla detaljen som gör att det känns extra tungt att stiga upp på morgonen... Tänk om man ändå fick vara ledig HELA sommaren tillsammans...

Men nu är det ju så att man försöker göra allt för att barnen ska få slippa vara på dagis på sommaren - att ha dem på jourdagis när man har möjlighet att undvika det, känns helt otänkbart. Då får man snällt dela upp semestern så att den räcker lite längre för barnens del... Tänk så många det verkar vara som inte alls resonerar så. Läste någonstans om frånskilda föräldrar som trots att de själva hade semester, låter barnen vara på dagis för att det var "den andra" förälderns vecka... Hur resonerar man då undrar jag? Är det så att det egna jaget får ta större plats bara för att man inte längre lever tillsammans som föräldrar?

Själv känner jag ofta att det egna jaget är helt utplånat just nu. Visserligen så trivs jag ju rätt bra med det för det mesta, men visst finns det stunder då jag också skulle vilja ha en större frihet i mitt liv. Den tiden kommer med all säkerhet. Det gäller ju bara att hitta en vardagsglädje under småbarnsåren också så att den här fantastiska tiden som det verkligen är, inte bara susar förbi som en jämngrå sörja av vardagsbestyr.

Veckor blir månader och månader blir år, och lite panik kan jag allt känna när jag inte är mera varsam med min tid. Men när väl livet kommer till det skede när det är dags att börja summera, då vet jag att jag kommer att tänka på den här tiden - och då kommer ett leende att spridas över hela mitt ansikte och värma min trötta gamla själ...