Min rätt så relaxade inställning till livet har börjat återgå till det normala igen. Det normala innebär i mitt fall: skippad frukost, en halvspringande lätt framåtböjd stil med axlarna i höjd med öronen, sjukt aggreverade tankar på vuxna människor UTAN barn som klagar över tidsbrist och dålig sömn. En känsla av uppgivenhet när jag ser röran som mina aliens till älsklingar kan lyckas skapa på trettio minuters lek. Frustration när jag plockar upp skiten efter hot om svarta sopsäckar och julklappsförbud tills de blir myndiga. Känslor av totalt misslyckande när jag inte kan få mina barn att lyssna på mig förrän jag tappar fattningen och bankar handen i bordet vrålar ut "nuuuu fåååår det vara nooooooog!!!!!!!!!!!!!!!"
Jag måste nog bara komma till insikt och acceptera att jag inte riktigt räcker till alla dagar. Det behövs så oerhört lite för att bitarna i det här förbannade pusslet inte ska passa in. Har haft galet mycket på jobbet sista tiden. Mannen har lika galet mycket. Dessutom håller vi på med ett projekt i huset som tar kvällar och helger i anspråk. Lägg till två dödfall och sjuka barn så har jag lösningen på min egen gåta... Så länge allt serveras i lagoma doser så flyter livet på rätt bra. Men blir det för mycket på jobbet - så funkar inte det privata och vice versa. Men vad är lösningen då? Förslag tas tacksamt emot. Någon...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Till barnen brukar jag ibland säga att det är bra att ha tråkigt ibland så men uppskattar när det är kul!!
Att fånga en sönderstressad dag är kanske just detta, du njuter desto mer de dagar du har flyt. Ett litet ord av tröst, det blir faktiskt lite mindre gastkramande när barnen blir äldre. Det är fortfarande fullt upp men de klarar en hel del själva och kan underlätta i vardagen!
Kram!
usch, det där kändes nästan som det var skrivet av mig, hehe.
Just nu är allt bara kaos, tycker jag.
Har tyvärr inga tips, men vi får njuta dem dagarna som allt verkligen flyter.
kram
Kan bara trösta dig med att vi är flera här ute i världen som har det lika.....víssa dagar går jag NÄSTAN och smider planer på vilka straff som tilldelas barnen om de inte lyssnar för att snabbt komma till insikt, det handlar inte om straff...för det hjälper inte....den stora gåtan om hur man får barnen att lyssna....fortfarande olöst :)
Filifjonkan - det ligger en del i det du säger, men jag vill njuta av ALLA dagar... :o)
Petra - trevligt att råkas! Skönt att man inte är ensam om sina frustrerade känslor iaf...
Philura - kul att du hittat hit! Ja visst pendlar man farligt nära gränsen till galenskap ibland... Hihi!
Kraaam till er!
Minimera kraven, när det blir för mycket, gör bara det ABSOLUT viktigaste och då är väl att ni ska må bra och vara så pigga som möjligt prio ett. Bädda ner er under en filt och ta det lugnt. Kram
Åååååkej, det där lät ju blott alltför bekant!!!
Det är första gången jag besöker denna blogg, och du blev OMEDELBART en av mina bloggfavoriter. Hoppas det är okej att du är med på min lista.
Massor av jag-vet-hur-det-känns-kramar från Rana
Kaosjenny - tänk om det vore så lätt att leva så... Önskar att jag kunde. Verkligen... Kram!
Rana - kul att du hittade hit. Självklart får du länka! Ska hälsa på hemma hos dig också... Kram!
Fy fan vad bra du skriver. Råkade ramla in på denna blogg igen. Låt mig säga så här: jag fattar att du inte har haft tid att skriva inlägg sen sist. :-o
Jag kan också få rätt morbida tankar när vänner utan barn häver ur sig (förslagsvis med ett släpigt tonfall): "guuud, går du upp sex på morgonen, det skulle jag aaaldrig orka med, jag behöver verkligen få sova uuut då och då."
Spadskaft, någon? Att slå i huvudet, någon?
Rana - Jag ler i mitt kaos när jag läser det du skriver... Alla har väl fullt upp med att orka med sin vardag, med eller utan barn, gissar jag... men det är så himlans svårt att känna medkänsla med en 50-taggare som bara har sig själv att ta hand om men ändå inte får någonting gjort...och dessutom stjäl MIN tid genom att pladdra om det HELA dagarna... SUCK!
Skicka en kommentar