Uppdatering

Kom på att jag skulle ta mig en titt på bloggen ikväll... Inte precis något jag prioriterat den sista tiden. Det finns helt plöstligt så mycket annat ute i "den verkliga världen" som tar tid och pockar på. Det har varit hektiskt på jobbet den sista tiden och på hemmafronten har vi faktiskt lyckats vara så där härligt relaxade som jag önskar att vi alltid vore. Huset ser visserligen ut som sju svåra år - men jag har inte mått speciellt illa över det. Istället för att jaga dammråttorna så har vi busat i snön med barnen. Plockat fram skidor, tefat och bobbar och haft roligt tillsammans. Jag är en sådan där konstig varelse som tycker det är toppen med vinter. Älskar att vara ute i snön med ungarna - det är liksom så lätt att roa sig.

Igår byggde alla tre en gigantisk koja mitt på köksgolvet. De lekte i timmar och hade otroligt roligt tillsammans... Stunder man zoomar in i mammahjärtat och försöker lagra för evigt... Man vill ju så gärna att det ska vara så här för alltid. Tre goa ungar som trivs i varandras sällskap. Nu är det ju dock bara halva sanningen... Lika snabbt förbyts allt i ett fullständigt kaos när lillasyter yster förstör något som de båda äldre ville bevara... Skrik, tjut och vrål sprider sig över hela huset och det lugn man nyss njöt åt känns lika avlägset som sommarkvällarna i augusti...

Mellan varven så känns det dock oerhört bra. Jag hoppas innerligt att barnen ska känna att banden som vi knyter mellan varandra nu skall finnas kvar som ett tryggt fundament inför framtiden. Allt vi gör är ju i slutändan för dem... Även då vi tjatar och förmanar... En dag kanske de förstår...

10.000 bitars pussel...?

Vardagspusslet ligger i spridda skurar runt om i huset. Gör mitt allra bästa för att samla ihop bitarna och få ut något vettigt av alltihopa... Mellan två-åringens vansinniga affektutbrott och Intersport-påsar med hastigt inköpta vinterkläder, så känner jag mig faktiskt riktigt tillfreds för tillfället. Vi har haft tid för varandra OCH det är tillräckligt rent i vårt hus att man faktiskt skulle kunna tänka sig att släppa in den mest pedantiska grannen utan att få nervösa sammanbrott. Har ju övervägt att skaffa hjälp med den biten, men varje gång faller vi tillbaks till att vi faktiskt kan göra andra saker för den slanten... Vilka andra saker vet jag faktiskt inte, men när jag satt och spelade spel med sonen i helgen så tänkte jag att det är ju faktiskt sådant här jag vill göra mer av... Ge mer tid för var och en. För hur det än är så är det ju tiden tillsammans som verkligen spelar roll. Att ta sig tid. Att lyssna och finnas där. Inte prioritera att vika tvätt eller plocka ur diskmaskinen, (vilket vi ju för övrigt också kan göra tillsammans med våra barn - men vi är INTE där ännu.)

Nåja, det känns som om jag hittat hörnbitarna till pusslet just nu i alla fall - och det måste ju ändå vara något? Affektutbrotten känns nästintill ohanterliga när man är mitt uppe i dem, men jag hoppas att vi snart ser en ljusning på den fronten. Det är märkligt vad en liten två-åring kan få en att känna sig otillräcklig. Riktigt misslyckad faktiskt. Men jag vet ju att det vänder så småningom. Det gäller bara att härda ut. Tänk om det bara fanns en färdig ritning så det bara var att lägga ut bitarna... Men jag gissar att vi hade missat tjusningen med det i hela i så fall...

Åter i Cyberspace!

Nu har det gått en hel månad sedan jag ägnade mig åt bloggen... Kanske ska jag tolka det som att jag inte varit i behov av mitt lilla andningshål - och det måste ju vara positivt! Vi hade i alla fall en helt underbar semester tillsammans. Njöt av sol, bad och nya bekantskaper. Fascinerande egentligen hur "avklädda" vi alla blir runt en pool i ett annat land... Då menar jag såklart inte det faktum att alla går omkring i badkläder, utan att de roller man går och bär på i sitt vardagsliv blir helt utraderade. Det blir helt ointressant om man är VD, städerska eller IT-konsult... Vid poolen är man mamman & pappan som njuter av en efterlängtad semester tillsammans. Allt annat blir helt oviktigt...

Vi fick den tid med barnen som vi så väl behövde i alla fall. Visst hade vi lite tjafs vid middagarna och så där, men i det stora hela så överträffade resan våra förväntningar. Vi hade riktigt roligt tillsammans och jag hoppas och tror att vi skapade minnen som vi kan plocka fram när vardagen känns allt för grå och tråkig. Minnen att le åt när det känns som att det är "måndag hela veckan"...

Bloggpaus!

Tänk vilken skön helg det blev. Hade jättemysigt på mormors stuga. Vi fick visserligen ingen fisk, men bara att stå där i tystnaden och kasta kändes nog så avkopplande för mig. Barnen fångade grodor i alla fall och vi såg en spindel som var så stor att till och med storkillen blev lite skärrad. Naturupplevelser som inte är så märkvärdiga, men som ger bestående intryck.

Det känns mysigt att se sina egna barn springa omkring på platsen där både jag, mamma & mormor har vistats i unga år. Trygghet i dess mest grundläggande form. Ursprunget som gör sig påmint och blir till ett fundament att stå på med stadiga ben...

Nu blir det bloggpaus ett tag i alla fall, för nu ska Arga Mamman packa sina älsklingar och åka iväg på semester. Nya minnen ska skapas och vi ska verkligen göra vårt yttersta för att göra INGENTING... På återseende!



(Näe - det är INTE jag på bilden... )

Thank God it's Friday!

Jaha, fredag igen. Visst är det märkvärdigt hur fort en vecka kan passera? Har kurerat mig så pass att jag varit på jobbet och har faktiskt haft ett par rätt schyssta dagar här i slutet av veckan. Har påtat lite i trädgården. Fixat ett litet stenprojekt som legat och gnagt i mig. Städat upp i köket så pass att det går att ta sig fram i alla fall och försökt att gilla läget när barnen har skrikit sig blå i trotsanfall... Lite svårt var det dock när tvåan och trean vägrade komma när det var dags att åka hem från dagis idag (positivit kan man ju tycka med tanke på gråtanfallen på mornarna...) Två-åringen skrek som en galning när jag bar henne till bilen och man känner misslyckandet komma mot en som en bumerang när fröknarna kastar långa blickar efter en där man går... Jag undrar vad de tänker egentligen. När de ser mig bunta ihop ungen och tvångsmässigt spänna fast henne i bilbarnstolen när hon försöker spjärna emot med sin lilla kropp allt det går och skriker så att läpparna börjar bli blå... Inte känner man sig som någon praktmorsa precis...

Nu har vi dock en lugn och skön helg framför oss. Ska åka till mormors stuga och fiska i helgen och det ska bli riktigt mysigt faktiskt. Sedan är det dags att börja packa också för det bär av till Frankrike i nästa vecka. Sol & bad och lata dagar igen. Lite sommar i repris... Det kan Arga Mamman behöva nu. Lite annat att tänka på än dagisväskor och stökiga garderober...

Trevlig helg!

En annan Arga Mamman :-)

Fortfarande krasslig och sov fram till lunch idag med... Mjukstartade med en kaffekopp och Sanna Kallurs semifinal. Vilken tjej hon är Sveriges Sanna! Sådan styrka och explosivitet... och samtidigt så otroligt charmig och ödmjuk. En vinnare helt enkelt. Satt och funderade på vilken bild mina kära bloggarvänner måste ha av mig... Hihi. En halvt utbränd och sönderstressad mamma som inte finner någon glädje i sin vardag? Det är INTE hela bilden. Jag lovar. Bloggen har blivit ett litet andningshål för mig och det blir väl här jag släpper ut mina frustrationer. Det var liksom själva tanken med den här bloggen tror jag. Därför valde jag också att vara anonym, för då känner jag mig inte begränsad på något sätt. Jag FÅR tycka att vardagslivet suger ibland, utan att grannarna kommer över och undrar hur jag mår egentligen... *ler*

Vem är jag då? Ja, precis som de flesta andra bloggare så är hemmet min borg och jag tycker mycket om heminredningsdetaljer som kan skänka mig lite vardagsglädje. Min stil är varken "Spets & Snor-vit" eller helt modern, utan vi har valt att mixa gammeldags franska möbler med det lite mer moderna. Jag ÄLSKAR blommor & trädgård, men tiden räcker inte riktigt till känns det som... Har dock drömmar om växthus, gruspartier och mysig belysning, precis som många av er andra har. Vill att trädgården skall kännas mysig och inbjudande för barnen och att det ska finnas mycket gott att stoppa i munnen för de små.

Det som tar mest energi för mig i vardagen är plockandet av saker... Jag kan bli helt galen på alla grejor som ligger spridda över hela huset. Det absolut tråkigaste jag vet är att hålla ordning på alla kläder som fullkomligen dränker vårt hus. Jag tycker att jag rensar undan mellan varven, men hur jag än gör så har vi ett sådant otroligt KAOS på den fronten. Det har väl antagligen att göra med att jag tycker att det är så HIMLA tråkigt och ibland funderar jag faktiskt på att köpa "hushållsnära tjänster" för att få bukt med problemet... men nej, det vill jag ju egentligen inte heller - visst måste jag väl ändå klara av att ta rätt på min egen röra...? *ler*

Jag är oftast glad (tro det eller ej, hahaha!!!) och är ganska impulsiv. Har många ideér, men som tur är bromsar min käre make mig i många lägen. Tid för eftertanke är aldrig fel... Älskar att resa och umgås med goda vänner. God mat & gott vin i goda vänners sällskap ligger verkligen högt upp på listan. Sällskapssjuk är jag oftast, men jag har också ett riktigt stort behov av att vara ensam emellan åt. Tja, det var väl jag det. Lite kortfattat... Det finns alltså lite mer där bakom än en frustrerad trebarnsmor på gränsen till nervsammanbrott...hahaha...


"MÅTTE JUST IDAG FÅ BLI EN AV DE DAGAR...

...då du upptäcker saker du aldrig kunnat drömma om.
...då ditt öga plötsligt förvånas.
...då ditt öra blir sprängfyllt av lycka.

Måtte just idag bli en början till något nytt, då du får ana universums yttersta gränser."


Ur "Lycka" från Pedagogförlaget

I orkanens öga

Nu var det ett tag sedan jag orkade prioritera bloggen... Har befunnit mig i "orkanens öga" känns det som och nu har kroppen fått nog - är hemma från jobbet och snörvlar idag... Istället för att göra som jag alltid gör - dvs fylla mig med medicamenter och gå till jobbet ändå - så tänkte jag att jag för en gångs skull skulle ta och lyssna på kroppens signaler. Jag har ont ÖVERALLT känns det som och jag sov som en stock ända fram till lunch... Kan inte minnas när jag gjorde det sist.

Orkanen "småbarnsliv & jobb" ökade som sagt i styrka under förra veckan, och där mot slutet var den nog banne mig uppe i en kategori 5.... Tvätthögar, dagisväskor, fotbollscuper, bakning och matlagning virvlade runt omkring mig och det kändes som att jag borde kedja fast mig för att inte blåsa rakt in i närmaste vägg... De två yngsta fortsätter att gråta förtvivlat varje morgon då vi ska iväg, och det gör ju inte precis saken bättre. Nästan dagligen poppar frågan upp i mitt huvud: "Är det verkligen värt det här?" Om jag istället skulle vara hemma med barnen så borde ju stressnivån sänkas en aning tycker man... Men då är det ju det här med de krav man ställer på sin tillvaro. Man VILL så himla mycket hela tiden. Huset skall renoveras. Garderoben skall uppdateras. Helst ska man åka utomlands minst en gång om året osv osv Om man nöjde sig med lite mindre så kanske man skulle glädja desto mer när man väl unnar sig något?

Det skulle ju definitivt kännas av i plånboken om man skulle välja att leva på bara en lön. Dessutom är det inte säkert att det vore det allra bästa för barnen heller... I den värld vi har skapat måste man ju hänga med för att platsa känns det som. Ett barn som bara har varit hemma med mamma måste ju få värsta chocken när man kastas in i skolvärlden där de allra flesta har lotsats in i "grupplivet" redan som två-åringar...

Tror nog att jag skulle bli väldigt rastlös själv också om jag skulle gå hemma hela dagarna... Men vad är värre? Att hela tiden balansera på gränsen till total härdsmälta eller att acceptera ett liv där förnöjsamhet skulle bli ledordet...? Frågan kommer att ältas igen och igen, men jag är inte säker på att jag någonsin hittar det rätta svaret. Det finns väl förövrigt inget facit här. Det gäller väl bara att fokusera på att "orkanen" ska bli en "tropisk storm" istället och gilla läget så mycket som det bara går...

Måndag hela veckan

Fy f-n! Ska det verkligen vara så här!? Tre dagar i vår inrutade vardag och jag håller banne mig på att kvävas! Det är inte bara barnen som har haft lösa tyglar i sommar utan både mamman & pappan verkar ha legat av sig... Visserligen känns det skönt att komma tillbaka i någon slags ordning igen, för jag måste ju medge att det nästan har ballat ur vad gäller sovtider och mattider den senaste tiden. Vi har tagit dagen som den kommer helt enkelt, men nu är det tillbaka till verkligheten igen.

Försöker få i säng dem i någon slags ordning, men det är verkligen inte det lättaste. Börjar med två-åringen. Vill INTE borsta tänderna. Vill INTE ta på pyjamasen. Kastar sig bakåt i affekt och det är fascinerande hur en så liten kropp kan vara så OTROLIGT stark... Tålamodet tryter på både den ömma modern och den trygge fadern... Mellan varven tappar man sitt eget förstånd totalt och det är tur att man är två vid sådana tillfällen. Det är då man ska gå därifrån och inse sig besegrad. Bättre lycka nästa gång. Sådär. Tänderna borstade utan blodvite. Bär henne till sängen och där ska hon välja saga. (En procedur som är nog så tålamodsprövande... :) Läser sagan och stoppar om henne. Efter ett antal "Maaamma, kissnödig!" "Maaamma djicka!" så slutar proceduren med en halvtimmes affektutbrott och sedan är det äntligen tyst. Nja, sånär som på de två äldre som springer runt och jagar varandra i någon hysterisk övertrötthetslek. När vi sedan har lyckats få i säng dem (inte helt utan protester, men dock betydligt lättare) så infinner sig lugnet... Då är det dags att packa väskorna!

Få se nu, vad sa de på väderprognosen egentligen...? Bäst att jag packar både regnkläder och badkläder. Kanske en extratröja om det blåser kallt. Hur har vi det med gummistövlar nu då - aj f-n hon hade ju vuxit ur sina... Efter ett visst detektivarbete får vi dock ihop ett hållbart "dagiskit". Då återstår bara frågan vad man ska ha på sig själv. Tillbaka till tvättstugan en liten stund till...

Kryper i säng. Vid två-tiden kommer en gråtande fyra-åring över till vår säng och är "möjkjädd". Halv-tre kommer två-åringen. Där ligger vi och trängs i de sensommarvarma sängkläderna och nu börjar Arga Mamman få panik. Det är varmt. Det är trångt. Och jag har en fot i mitt ansikte. Till slut somnar två-åringen om och precis när jag lyckas slumra till ringer väckningen på mobilen. Fantastiskt. Ligger och drar mig nog så länge, sedan smyger jag upp och tar mig en dusch. Därefter är det dags för operation "väcka barn som inte vill stiga upp". Det är visserligen inte fullt så mödosamt som läggningen, men när man har tider att passa är "jag viiiiiiill inte till daaaaagis - jaaaaag vill vaaaara heeeeemma med maaaaaamma....." och "våga vägra klä på sig kläderna" tillräckligt för att utlösa det utbrott som ligger och pyr...

När man sedan på något märkligt vis lyckats med bedriften att få alla barnen på plats utan att bli mer än tio minuter sen till jobbet så känner man sig ändå ganska nöjd. Halvspringer in på kontoret. Inser att jag glömde visst att äta frukost. Chefen höjer blicken över dataskärmen. Jag ser att han sneglar på klockan. "God Morgon, allt väl?" Vad svarar man då egentligen...!?

Jag skulle kunna sätta mig ned framför honom och tala om PRECIS hur livet känns just nu. Att jag faktiskt är en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Att jag sovit totalt fyra timmar i natt. Att min två-åring grät förtvivlat när jag lämnade henne på dagis och att fläcken på min blus faktiskt är snor från hennes lilla näsa... Men jag nöjer mig med ett " allt är väl - själv då?" och sätter mig ner och loggar in...

Och sedan upprepar sig allt. Igen och igen.

Frustration

Jaha. En mysig helg har passerat. Måndag igen imorgon. Går omkring och bär på en frustration som jag inte riktigt kan sätta ord på. (Det är väl dags för det månatliga psykbrytet antar jag...) Känner att jag har så mycket som jag borde ta tag i - men får ändå ingenting vettigt gjort... Andra omkring mig hinner både förverkliga sina egna och mina drömmar känns det som, och jag står liksom kvar på samma ställe och stampar... Frustrerande.

Imorgon är en ny dag. Då ska jag sopa bort varendaste lilla smula av frustration! Ska se till att bocka av lite måsten från listan som håller på att kväva mig. Ska sätta mig och skriva brev till en vän som jag inte haft kontakt med på länge. Ska krama på mina barn lite extra och se på vad jag faktiskt HAR lyckats åstadkomma med lite andra ögon än ikväll...


"Måtte du hitta de små stigar som livas upp av fågelsång
och som kantas av blommor som andra aldrig ser"

Undrens tid är inte förbi!

Nu har det hänt något stort... Arga Mamman har begett sig ut i joggingspåret! Tro det eller ej - sist det hände var nog någon gång i slutet av 90-talet...Hahaha!!! Eller joggat och joggat förresten. Ska jag vara riktigt ärlig så var det nog mera en flåsande nära-döden-upplevelse. Promenerade nog minst halva sträckan.... Men dock ändå! Jag gjorde det!! Och jag känner mig OFANTLIGT stolt över mig själv... Kanske en början på mitt "allt som smakar gott gör mig gott" liv? Det blir nog dock ingen lätt uppgift att balansera intaget med en lika stor dos motion... :) Men väljer man sina "frosseritillfällen" och mixar det med en nypa hederlig konditionsträning så kommer man nog ganska långt antar jag... En början så god som någon i alla fall!

Utcheckad & tagen!

Nu har det hänt - jag har äntligen samlat kraft och valt att sluta sponsra Viktväktarnas verksamhet! Vilket nederlag va? Men det är ju i alla fall bättre att sluta betala för mitt misslyckande - lite som att strö salt i såren på mig själv... Inte nog med att jag ser eländet i spegeln varje dag - jag har betalat 350 kr i månaden för det dessutom! Hahahaha!! Ganska patetiskt när jag tänker på hur övertygad jag var i våras... Helt säker på att NU skulle jag minsann lyckas. Det är egentligen inte många kilon jag har att bråka med, men tillräckligt för att jag ska känna mig frustrerad över det. Äter dåligt, mår dåligt och rör inte på mig. Tittar fascinerat på min mage som har förvandlats till en överjäst bulldeg... Hur gick det till egentligen? Tyckte att den gick ihop rätt OK efter graviditeterna, men nu är det som att min hud har insett vad den gått igenom och bestämt sig för att ge upp helt och hållet... Kanske är det här egentligen något som jag kan skylla på bloggandet? Stillasittande framför datorn med en kaffekopp i handen - det kan ju aldrig vara bra...? *ler*

Det värsta är ju egentligen att man gång på gång sätter upp ett mål för sig själv - åsså klarar man inte av att uppnå det. Inte direkt stärkande för självkänslan... Och varför ska jag envisas med att sätta upp de här målen när inte HELA jag är inställd på att uppnå dem? Svårt att säga vilken del av mig jag ska skylla på... Benen som går till godishyllan i affären? Händerna som stoppar skiten i min mun? Någons fel måste det ju ändå vara?? Nä, från och med nu ska min nya stil vara att allt som är gott gör mig gott! Sedan får man väl bara försöka se till att motionera lite mera för att få balans på tillvaron.

Blev i alla fall jätteglad när en av MINA bloggfavoriter, Barbros Blogg, hade nämnt mig som en av hennes fyra favoriter! Tack tack kära Barbro - du vet att du är en av mina också! Nu kvarstår ju dock utmaningen med att nämna fyra av mina favoriter. Jag har rätt många som jag seglar runt hos utan att för den skull ha länkat till dem, men här kommer några som berikar min vardag:

Hos eMeN - underbara bilder och fantastiska recept! Borde nog egentligen vara lite arg på henne - när hon tar bilder på sina bakverk så GÅR DET INTE att motstå!!! Hahaha!! En go tjej som lever småbarnsliv, helrenoverar sin lägenhet OCH är en bullmamma - en klar favorit!

Spets & Snor - en glad dalkulla som har ett helt MAKALÖST hem! Mest fascinerad är jag dock över att man kan kombinera det hemmet med småbarn... Hur går ekvationen ihop? Jag väntar på att hon ska lägga ut bilder på en helt galet stökig garderob eller något liknande... Haha!! Jag njuter av hennes vackra vardag i alla fall!

Kaffeflickans Dagtäta Rum - en mångsidig tjej som, förutom att hon har två barn under tre år, jobbar som projektledare, skriver sin första bok OCH bygger hus - inte illa pinkat! Lite prestationsångest kan man ju dock få när man läser hennes blogg - men jag gillar det jag läser!

Vintage - Johanna är ännu en sådan där person som lägger ned hela sin själ i sitt vackra hem. Ögongodis helt enkelt och jag imponeras av drivkraften...


Nu ska jag krypa i säng och hoppas på en hel natt utan påhälsning av någon av mina små älsklingar... Hur mysigt det än är att kramas med sina små, så är det väl bara att inse att man uppnått en ålder då sömnen är av stor betydelse för välbefinnandet... *ler*

Tack & Godnatt!

Höstlängtan

Skönt med helg. Känner mig helt otroligt trött och sliten. Hur kan det komma sig egentligen? Borde man inte känna sig utvilad och fylld med energi...? Har alltid tyckt att sommaren har en tendens att vara rätt så kravfylld. Brukar nästan känna en lättnad när hösten kommer med sin friska luft och sina sprakande färger. Då kan man kura ihop sig igen och tända ett ljus och faktiskt bara vara...

Det är väl antagligen det faktum att sommaren är så kort i vårt land som också gör den så väldigt kravfylld. Vi måste "hinna" en massa under den korta period som klimatet är behagligt och det skapar så klart en massa förväntningar som måste infrias. Nu har väl det kassa vädret bidragit till att man känner sig ovanligt trött i år också - vi nordbor behöver nog ett visst antal soltimmar per år för att orka med, inte sant?

Tur att hösten snart kommer och befriar oss från våra måsten då. Då ska jag ta långa promenader i skogen och bara njuta av alla färger och all prakt. Andas in den friska luften i mina lungor och samla kraft så att man orkar med - tills det är dags för semester igen...

En stolt moster

Det har hänt något fantastiskt - jag ska bli moster! Lika makalöst märkvärdigt som när jag själv såg det blåa strecket på testet kändes det när jag hörde min älskade syster berätta om sin upplevelse... Jag minns känslan precis som om det var igår... En stor och fantastisk och skräckblandad känsla... Vad har vi gett oss in i? Är vi redo att bli föräldrar? Klarar vi av det? Första natten sov jag inte en blund. Låg och funderade på det där lilla livet som växte inuti mig och undrade om vi hade "gjort rätt" - som om livet är något som kan planeras in i minsta detalj...

Oroskänslan byttes snabbt ut till en enorm förväntan och nyfikenhet. Jag slukade all litteratur som gick att komma över och jag följde fostrets utveckling dag för dag. Läste om alla hemskheter som skulle kunna hända, som för att förbereda mig ifall något skulle gå fel. Första gången jag hörde hans lilla hjärta slå därinne kunde jag inte sluta le... Vilken fantastisk tid det var, nu när jag tänker på det. All förväntan inför att bli förälder. All nyfikenhet och längtan efter den här lilla människan som man aldrig tidigare mött. Den samhörighet jag kände med min man - det största äventyr vi någonsin gått igenom tillsammans... Ja, det är något helt fantastiskt. Kan nästan känna ett sting av avundsjuka nu när min syster har allt detta framför sig. Jag hoppas att jag ska kunna stötta henne och dela med mig av mina erfarenheter, men framförallt så vet jag att jag kommer att bli världens stoltaste moster!

När blir det min tur?

Jag erkänner... Det måste ha varit ett trevande försök till att få det att kännas OK att börja om och jobba igen... JAG LÄNGTAR INTE LÄNGRE TILL MIN VARDAGSVERKLIGHET!!! Nu är ju visserligen resten av familjen ledig så det kan ju vara den lilla detaljen som gör att det känns extra tungt att stiga upp på morgonen... Tänk om man ändå fick vara ledig HELA sommaren tillsammans...

Men nu är det ju så att man försöker göra allt för att barnen ska få slippa vara på dagis på sommaren - att ha dem på jourdagis när man har möjlighet att undvika det, känns helt otänkbart. Då får man snällt dela upp semestern så att den räcker lite längre för barnens del... Tänk så många det verkar vara som inte alls resonerar så. Läste någonstans om frånskilda föräldrar som trots att de själva hade semester, låter barnen vara på dagis för att det var "den andra" förälderns vecka... Hur resonerar man då undrar jag? Är det så att det egna jaget får ta större plats bara för att man inte längre lever tillsammans som föräldrar?

Själv känner jag ofta att det egna jaget är helt utplånat just nu. Visserligen så trivs jag ju rätt bra med det för det mesta, men visst finns det stunder då jag också skulle vilja ha en större frihet i mitt liv. Den tiden kommer med all säkerhet. Det gäller ju bara att hitta en vardagsglädje under småbarnsåren också så att den här fantastiska tiden som det verkligen är, inte bara susar förbi som en jämngrå sörja av vardagsbestyr.

Veckor blir månader och månader blir år, och lite panik kan jag allt känna när jag inte är mera varsam med min tid. Men när väl livet kommer till det skede när det är dags att börja summera, då vet jag att jag kommer att tänka på den här tiden - och då kommer ett leende att spridas över hela mitt ansikte och värma min trötta gamla själ...

Tillbaka till verkligheten

Tillbaka i verkligheten igen... Har haft en relativt härlig semester långt borta från alla måsten och från allt brus... Sett och gjort en massa trevligheter och faktiskt längtat efter vardagen... Arga barn som kastar sig i affekt från alla måsten som att äta & sova. Arga mammor som önskar att de kunde göra detsamma... Trevligt att vara ledig ifrån alltet - men är det inte lite härlig att börja om också?

Vet inte egentligen... Får man längta efter vardagen? Är det inte lite syndigt - att sakna sin vardag?? Känna lycka i sin inrutade värld? Det är väl det som är det fina med semestern antar jag, att man får fylla på depåerna med energi och faktiskt kunna SAKNA livet av jobba äta & sova en liten aning?

Semesterharmoni - finns den?

Semester med familjen. Så härligt det låter där i februari när man längtar efter vårsolen... Sedan rusar månaderna förbi och vips så är man där. Ut på äventyr! Helst ska man hinna med så många attraktioner som möjligt på sina stackars fem veckor. Man ser rödblommiga och argsinta människor lite överallt. Log för mig själv när jag stod utanför IKEA och iakttog ett äldre par. Kvinnan hade köpt servetter i ALLA färger som finns (typ) och stod och försökte organisera sina små inköp. Då kommer mannen och måste nödvändigtvis lägga sig i HUR hon packar dem i bilen. "Vad spelar det för roll" säger hon. "Alla har ju samma form och storlek" Gnabbet fortsätter och till slut höjer mannen rösten och säger " och hur kan man släpa med sig så jävla mycket kläder på semestern då!!!?" Svordomarna avlöser varandra. Kvinnan blir högröd och fräser "Trevlig start på semestern det här - en riktigt trevlig start..." Jag fick bita mig i kinden för att inte börja skratta högt och tänkte att det är minsann sig likt överallt...

En kärleksfull famn

Tänk vad jag älskar min mormor. Varm och god - utan krav på tillvaron. Hon är en så sällsynt nöjd och tacksam människa. Trots ett liv som har kantats med sorger så finns där ingen bitterhet. Hennes mamma dog när hon var en liten flicka och mormor tvingades ta hand om sina småsyskon när pappan arbetade, men inte en enda gång har jag hört henne klaga över att hennes barndom fick ett så abrupt slut. Hon är helt enkelt inte den sortens människa som klagar.

Bäst trivs hon när hon får öppna sin dörr för andra. När hon får se till att andra har det bra. Då är min mormor riktigt nöjd. Det finns så mycket trygghet i den famnen och jag tror faktiskt aldrig att jag hört henne riktigt arg. Tror inte ens att hon någonsin höjt rösten åt mig. Det slog mig idag när vi åkte och besökte henne.

Inte ens när mina små huliganer anfaller hennes hem har hon något argt eller surt att säga, trots att hon är gammal och börjar bli ganska trött... Nej, med samma kärleksfulla famn omfamnar hon dem, precis som hon alltid har omfamnat mig. Och det hugger i hjärtat på mig när jag tänker på att tiden tillsammans inte är evig. Jag är dock väldigt tacksam över att mina barn har fått förmånen att lära känna henne, och jag hoppas att jag en dag kan lära mig att leva livet lika förnöjsamt som henne...

Guldmedlemmen...?

Hej Viktväktarna - minns ni mig? Ja, ni vet den där medlemmen som sponsrar er verksamhet! 350 kr i månaden för ...ingenting! Har inte varit in på hemsidan på lääääänge nu och har nog i ärlighetens namn inte provat på ett enda av era fina recept. Har inte ens en gång varit på några möten - men betalar det gör jag! Jag kanske får se det som ett "offer" för mina synder - betala en slant och fortsätt vara fet med gott samvete? Men det är ju det som är det jävliga. Jag har ju inte gott samvete. Det går ju inte en dag utan att jag tänker att jag borde. Inte en dag utan att jag stoppar handen i frysen och käkar minst tre chokladbollar heller... :) Helt fantastiskt. Att det ska vara så svårt. Om jag då åtminstone kunde sluta betala för eländet och acceptera mig själv som jag är...

Grått & Trist

Regn, regn och mera regn. Nu börjar jag vara less på det här. Det är som att jag tappar all handlingskraft när det är tråkigt väder. Märkligt det där. När det är vackert väder kan jag få värsta rycket och börja med alla måsten, men när jag verkligen har läge att rensa i garderober och andra överfyllda gömmor då tar jag mig inte för någonting alls. Men jag antar att det ligger kvar i morgon också... Fast då kanske solen lyser och då borde jag väl ändå göra något vettigare än att städa?

Barnen har då roat sig med varandra i alla fall. Byggt kojor i köket där både legogubbar och pollydockor har samsats... Det är fantastiskt att lyssna på deras dialoger och hur de löser sina oenigheter med högklassig förhandlingsteknik. Igår tjuvlyssnade jag när fyra-åringen och hennes jämnårige vän hade en ivrig diskussion. "Näj jag blij stor ska jag ha minst TIO barn!!!" "Nähä - det kan du inte bestämma! Det äj magen som bestämmer hur många barn det blij!!" "Johooo - det finns JÄTTEMÅNGA fjön i min mage å av dom blij det barn... " "Jaha, men tio äj ju ganska mycket..." Jo - men mina fjön ska bli bäbisar och min stojebjoj ska vaja ett av dom..." Jag log för mig själv och tänkte att tids nog kommer nog den drömmen av svalna...

Nannyjouren - hjälp mig!

Nu har Arga Mamman varit arg. Jättearg. Funderade helt seriöst på att lägga ut dem på blocket igår. Barnen alltså. Tänk att ungar kan verkligen konsten att driva en till den spets där vansinnet ligger och lurar... Igår hade vi besök av en gammal god vän till mig och hennes familj. Den här vännen och jag är rätt så olika vad gäller synen på barn och hon har alltid varit väldigt kritiskt till andras barn - något som gjort att jag nästan blir nervös när hon kommer och hälsar på. (Mitt problem - jag vet...)

Hennes barn är sådana där barn som sitter still och frågar mamma om de får ta en till kaka från fatet medans mina är sådana som länsar hela fatet om jag inte hinner reagera... Mamman ingriper ALLTID om någon annans gräsliga unge inte vill låna ut sin leksak eller gör något annat som inte passar hennes små änglar. Sedan får man höra det också. Om andras barn alltså. "Den där ungen är då för hemsk bla bla bla..." Därför blir jag nervös när hon kommer och hälsar på - så även igår. Och detta känner ju då barnen med sin radar. Jag har ALDRIG varit med om att de uppträtt värre än igår. För att nämna något så SPOTTADE Två-åringen mig i ansiktet när jag sa att hon hade fikat färdigt nu... Jag trodde att jag skulle explodera! Räkna till 10, eller svära på teckenspråk räcker liksom inte till i sådana lägen. NANNYJOUREN - HJÄLP MIG!!!! Vad gör jag för fel!?

Vi pratade en lång stund om vad som hänt när gästerna hade åkt. Man kan väl inte göra så mycket mer än att visa på sitt tydligaste sätt att det här accepterar jag INTE. Men visst är det typiskt att sådant här händer när man så gärna vill att de ska bete sig väl... Det är väl just det de känner på sig - att nu är det läge att kolla mammas gränser, hon verkar ju spänd som en fiolsträng...

Nåja, nu börjar en ny dag under solen. Ingen idé att älta gamla misslyckanden. Var dag har nog av sin plåga, visst var det så?

En grådassig tisdag

Grått och tråkigt. Kallt och bråkigt. Varför påverkas man så hiskeligt av vädret egentligen? Från ena dagen till den andra går luften ur en fullkomligt och jag har inte lust eller ork till att göra NÅGONTING vettigt alls... Barnen går omkring i pyjamas ännu (!) och det är ett totalt kaos i hela huset... Det vore ju faktiskt läge att ta tag i den biten i alla fall. Ute vill man ju inte vara så då kan man ju i alla fall försöka få någon ordning här inne. Två-åringen har som vanligt spenderat halva förmiddagen med att riva ut alla kläder som går att uppbringa i vårt hem och har i sin orgie av klädbyten, hunnit med att kissa ner storasysters nya sommarklänning (som hon förövrigt inte har hunnit använda ännu...) Men glad var hon i alla fall - och det är ju alltid något.

Tur att midsommarhelgen blev så underbar i alla fall. God mat och trevligt sällskap. Nöjda barn och nöjda föräldrar. Härlig tid tillsammans som skapar minnen som jag ska stoppa i en burk och ta fram här i vinter då energin inte riktigt räcker till... Det är ju så man måste göra - lagra glädjestunderna och suga på dem länge länge... Jag hoppas att jag kan fylla burken med råge den här sommaren. Då kanske jag slipper alla "arga-mamman-incidenter" som får mig att känna mig som någon jag egentligen inte vill vara...

Varför slutar man att skutta?

Lata dagar med strålande sol. Myggbett som kliar och barn som skuttar. Det är sommar det... Jag ÄLSKAR att se skuttande barn. Det finns liksom inte plats för all glädje i kroppen och då måste man skutta. Inte ofta man ser vuxna skutta... Är det helt enkelt så att vi inte känner samma glädje längre eller är det barndomen som äger det uttrycket? Hur det än ligger till så gör det mig glad att se skuttande barn. Ingen oro. Inga bekymmer. Bara ren och sann glädje.

Midsommar - och semester!

En endaste arbetsdag kvar innan semester! Att jag längtar något alldeles fruktansvärt... Barnen ska äntligen bli lediga och slippa kliva upp på morgonen... Arga Mamman slipper packa väskor och väcka barn som inte vill vakna... Ljuvligt! Nu blir det först midsommarfirande och sedan en liten tur söderut. Resterande tiden ska jag bara försöka njuta och leva i "dagtäta rum". Verkligen VARA med mina barn och göra mysiga saker tillsammans.

En skön midsommar till er allesammans!

Sommarlov!

Nu var det riktigt länge sedan jag kikade in på bloggen... Sommaren har tagit överhanden och allt jag vill är att vara ute. Ljuset gör någonting med en och man känner en längtan efter att få lapa sol och ladda inför nästa långa vinter. Skolavslutningen passerade utan några värre incidenter och det är märkligt vad man kan känna sig gråtmild när barnen sjunger de där sångerna som man en gång själv stod och sjöng... Det är så mycket förväntningar i den där stunden. De är som kalvar som ska ut på grönbete för första gången och man ser riktigt hur det kryper i de små benen som tvingas att stå på rad och sjunga... Det sticker till lite i hjärtat när man för en sekund låter tankarna flyga iväg och man undrar hur det kommer att gå för dem i livet. Så mycket kärlek. Så mycket oro.

Lite sentimental blir man också när man inser att cirkeln är sluten och att nu är det jag som är mamman. Framför mig sitter min mamma, men nu är hon mormor. Hur gick det till? Tycker att det var alldeles nyss som jag hade bekymmersfria sommarlov som kändes evighetslånga... Nu har man fem veckors semester och knappt hinner man blinka så är man tillbaka på jobbet igen. Men nu har jag det framför mig i alla fall. Och jag ska verkligen försöka att njuta!

Under ytan

Jaha, då har man överlevt ännu en hektisk dag. Arga kunder, arga ungar och en arg mamma... ;) Men lite mys har vi så klart också hunnit med. Härligt vårväder och några måsten som har bockats av från listan. Har bland annat varit på ännu en av alla vårtillställningar för barnen och det var jättetrevligt och jättejobbigt. Satt dock och tittade mig omkring i lokalen och kunde inte annat än att le för mig själv när jag såg alla rödblommiga stress-mammor som hade fullt sjå att hålla sina älsklingar i styr. Jag var inte ensam. Och även den allra perfektaste mamman nöp till sin lilla raring i armen när hon trodde att ingen såg... Men jag såg. Och jag log. Det är liksom lättare att känna samhörighet när man kikar under den perfekta ytan, för även den mest perfekta ytan har sina små sprickor. Den som påstår något annat ljuger...

Nu sover i alla fall mina små älsklingar. Fyra-åringen har gråtit efter pappan som är på jobb-resa igen. Arga Mamman har inte gråtit, men nog ska det bli skönt när han är tillbaka igen. Jag känner djup och ärlig respekt för alla som lever ensamma med sina barn. Att ro ihop jobb, skola, dagis, tvättning, städning, handling, matlagning, fotbollsträningar, läkartider, utflykter, jobb-utbildningar (som måste göras kvällstid !?), läxläsning, skjutsa till kompisar, hämta från kompisar, natta barn som inte vill sova, väcka barn som inte vill vakna - är ingen enkel match. Sedan så har det ju såklart att göra med att jag är van vid att vi är två för det mesta och då har man ju bara halva bördan. Men det är verkligen ingen lätt match. Det känns att man lever helt enkelt - och tur är väl det!


"Här är gudagott att vara.
O, vad livet dock är skönt!
Hör, vad fröjd från fåglars skara,
Se, vad gräset lyser grönt!"

/Gunnar Wennerberg

Tid - en bristvara?

Vad är det med oss människor och vår syn på tid egentligen? Det känns som om vi rusar fram i en evig jakt på att försöka spara tid, medans det enda vi egentligen gör är att slösa med den... Alla omkring en, inklusive jag själv, har så hiskeligt ont om tid. Jag hinner ingenting tycker jag, men vad gör jag egentligen med min tid? Tid är väl egentligen det enda vi har riktigt gott om, vi människor? Vi har ett antal förutbestämda dagar till vårt förfogande och det är helt upp till oss vad vi beslutar oss för att fylla dem med... Vissa luffar jorden runt och tar dagen som den kommer. Andra lever ett inrutat nio-till-fem-liv och är jättelyckliga över det.

När man är liten är väl just tid tillsammans med mamma och pappa som man värderar högst. Åtminstone så tycks jag minnas att det var så för mig. Då vi spelade spel tillsammans. Då vi cyklade iväg på någon liten utflykt. Underbara skärgårdsminnen som har etsat sig fast för alltid. Det är inte de märkvärdigaste sakerna som jag minns. Utan det är nog faktiskt de tillfällen då jag kände att jag "ägde" tiden tillsammans med mina föräldrar. Jag minns när pappa & mamma gosade med varandra i köket och hur jag trängde mig emellan för att också få vara med. Jag minns hur jag & pappa byggde ett legoflygplan tillsammans som vi skulle visa mamma när hon kom hem från jobbet. Jag minns hur vi spelade spel tillsammans och hur vi pratade & skrattade tillsammans. Härlig tid tillsammans helt enkelt.

Varför känns det då alltid som om man har så himla ont om tid? Man jäktar och stressar och det är nog rätt ofta som mina ungar får höra "ni får vänta, mamma har inte tid just nu". När har jag tid då? När barnen har blivit stora och flyttat hemifrån? Nä, jag måste försöka sluta att jaga min tid och börja inse att tiden är mitt egna kapital som jag måste vårda och faktiskt våga slösa med. Jag måste bli mer generös med min tid till barnen. Det är ju här och nu som de faktiskt vill vara en del av MIN tid. Sedan kommer de ju att ha fullt upp med att jaga sin egen tid antar jag.

Vårstress

Har varit mycket ett tag nu. Mycket på jobbet. Mycket hemma. Har varit i Stockholm i veckan igen, men hur roligt det än är med miljö- ombytet så är ju hemma alltid hemma. Tyckte nästan att två-åringen hade "vuxit till sig" på de dagar jag inte hade funnits där... Inte så troligt, men antagligen är det så att man inte ser allt de fantastiska de lär sig när man har dem inpå sig varje dag. När man får längta efter deras små snor-pussar så ser man HELA dem och inte bara snoret som man just fick på blusen... ;)

Våren har, trots att jag älskar den, en tendens att kännas krävande för mig. Bor man i Sverige, och dessutom den norra delen av vårt avlånga land, så är det så mycket som tinar fram med våren. All längtan efter värme och grönska. Drömmen om den perfekta trädgården och med den alla arbetsprojekt som helst ska göras INNAN semestern så man verkligen får njuta av sin korta ledighet. Likadant blir det ju på jobbet - allt som MÅSTE hinnas med innan den där ledigheten. När man sedan väl blir ledig så ska man hinna träffa alla de där vännerna som man har försummat. Hinna gå på alla de där släktträffarna och festerna och herregud - då vill man ju helst ha hunnit bli av med de där onödiga kilona som man bär omkring på. Det ena ger liksom det andra.

Utvecklingssamtalen, vårfesterna och skolutflykterna byter av varandra i rask följd och mitt i allt så står man där och inser att hela maj månad har passerat! Nu är vi alltså där! Sommaren har officiellt kommit och jag har varken putsat fönster, gjort stora vårstädningen (inte för att jag någonsin har hunnit med den... ;) eller blivit av med de där förbannade kilona...

Men jag lever ju i alla fall. Och jag och mina kära är friska. Så när jag väl tänker på det så känns det faktiskt helt OK att vi tog en utflykt till skogen med barnen istället för att städa. Att vi blåste såpbubblor och spelade boule istället för att rensa i rabatterna... Det gäller ju bara att kunna leva med de val man gör antar jag.

En obekväm sanning

Nu har dropparna gjort ett uppehåll och jag känner att jag har en OTROLIG längtan efter försommarvärme med fågelkvitter och värmande solstrålar... Visst börjar det väl ändå vara dags? Tyckte klimatexperterna sa att vi skulle få det varmare här uppe i norden, visserligen nämnde de väl ökad nederbörd som en av "biverkningarna" också. Men det kan väl i alla fall få vara varmt och regna samtidigt...?

Nä ska inte skämta om klimatfrågan. Såg Al Gore filmen när den gick på TV härom veckan och jag måste säga att alla ni som inte sett den borde ta och göra det med en gång! Det är en sanning som gör ont ska jag säga. Förstår att det är lättare och blunda och inte låtsas om problemet, men då ska vi ju inte räkna med att våra barnbarn får så trevliga levnadsförutsättningar... Det är ett hot som vi skapat själva och bara vi kan göra något åt det. Man måste liksom ta konsekvensen för sitt handlande även i sådana här stora frågor. Sedan är det ju lättare att ta ställning för en sak och diskutera den än att verkligen ändra sitt beteende... Skulle vilja se mig själv stå och sortera mjölkförpackningar när bananflugorna har invaderat mitt hem... Skulle inte tro det. Är inte heller den bästa på att släcka ner alla lampor när jag inte befinner mig i rummet osv. Försöker dock att minimera bilanvändningen och det är väl alltid något. Det gäller ju att ALLA inser att det just jag gör spelar faktiskt en roll... Om vi alla gör lite så kan vi ju bidra till mycket - inte sant?

Ute är det regn & inne är det - solsken?

Regn, regn och åter regn... Hur mycket regn ska man behöva tåla egentligen? Har kanske inte rätt att klaga, för när jag promenerade hem från jobbet så var det upphåll. Inte en endaste droppe behagade ramla ner på mig. Fantastiskt egentligen. Så snart jag kom innanför dörren så började det vräka ned igen så det var väl någon däruppe som inte ville förarga mig i onödan antar jag... ;)

Har varit en rätt så trivsam dag. Måndag och allt. Kanske var det vissheten om ytterligare en kort-vecka och en kommande tjejhelg på hotell med riktigt goda vänner som gjorde det hela så mycket mera angenämt? Kanske var det viktväktarmötet som jag till slut lyckades släpa mig till och som faktiskt inte gjorde mig så besviken som jag hade förväntat mig. Korkat att ta ut besvikelsen i förskott egentligen. Mycket bättre att ta ut glädje i förskott - då får man ju liksom njuta av känslan dubbelt upp! Det ska bli mitt nya angreppssätt på livet känner jag. Att inte oroa sig i onödan - tänk så mycket roligare livet kommer att kännas då!

Livet är en schlager!

Har haft en blogg-break i veckan... Inte känt lust att skriva. Inte känt lust att göra så mycket över huvud taget. Mannen är bortrest igen. Barnen har varit sjuka. Jobbet har varit hektiskt. Huset har varit upp och ner. Precis som vanligt sände kaos-detektorn ut signaler till perfekta grannen så att hon kunde få gotta sig åt misären... En vanligt vecka i mitt liv antar jag. Än en gång har jag funderat på om det är okej att känna sig så här slutkörd. Ska man köra barnen till dagis trots att två-åringen har en tendens till feber och vrider sig i affekt när jag ska lämna av henne...? Ja den krassa sanningen är sådan att det är det val jag gör. Efter två VAB-dagar och ingen möjlighet till avlösning så känner jag mig pressad att gå när hon bara är "halv-sjuk". Inte klokt egentligen.

Nu är det ju helg i alla fall och vi får en chans att vila upp oss. Välbehövligt. Har nästan varit skönt med det kalla och regniga vädret, för nu har vi kunnat vara inne och mysa med gott samvete. Vi har gått omkring i pyjamas fram till lunch utan det minsta dåliga samvete... Har röjt upp det värsta av misären här hemma och i kväll ska vi krypa upp i soffan och njuta av schlager finalen! Jag ska tända lite ljus och ställa fram lite godsaker och sedan ska vi hålla tummarna för Ola Salo & The Ark! Njuta av allt glitter & bling-bling. Zooma ut från min verklighet och fokusera på någonting HELT oviktigt. Eller kanske har jag fel nu? Det kanske är avsaknaden av glitter & bling-bling i mitt liv som gör det hela så jämn-grått mellan varven... Kanske är det konsten att hitta "vardags-glitter" man ska ägna sig åt? Inte ta allting så allvarligt. Låta livet vara en schlager?

Släkten komma och släkten gå...

Gjorde ett besök i min egen historia igår... Var hos en släkting som hade kommit över några gamla filminspelningar från 50-talet och det satt vi och tittade på. Märklig känsla måste jag säga... Att se sin egen mamma som en ung flicka... Sin sedan många år avlidne morfar som en mycket stilig ung man. Avlägsna släktingar som faktiskt såg på pricken ut som jag själv. Samhörighet med någon jag aldrig träffat och som inte längre finns...

De lekte och skrattade, någon fyllde visst 50 år. Mina morbröder var små busungar. Min morfars pappa stod lite i bakgrunden och betraktade. Ett fårat ansikte, vis av livet... Tänk att vore det inte för honom och alla öden på vägen så skulle jag inte sitta här. Märklig känsla.

Att komma över filmer från förr är verkligen riktiga skatter att bevara. Att få kika in i sin historia och känna samhörighet. Att lyssna på dem som finns kvar och kan berätta historien är ju också en riktig skatt - men inget kan riktigt mäta sig med då man faktiskt får se dem med sina egna ögon. Se dem skratta och dansa utan en aning om att jag sitter här och betraktar dem. Jag är deras länk till framtiden, och de är min till historien. Mäktigt och märkligt.

Drömmar

Nu sitter jag och drömmer... Är helt slut efter ännu en natts strul med två-åringen - men drömma kan man alltid. Tar inte så mycket energi i anspråk... :) Drömmer om mitt växthus. Drömmer om underbara sommarblommor och perenner. Drömmer om solvarma tomater och jordgubbar i mängder. Vackra stenläggningar och hemliga små rum... En lekstuga till barnen och ett spabad till mor & far... Drömmar... De är gratis och ger en syre. Märkligt att man alltid strävar efter något nytt i livet. Det är väl människans drivkraft antar jag. Har vi inget att sträva efter så ter sig allting en smula meningslöst... Om det gäller vackra saker eller god mat, resor eller egen tid - spelar mindre roll. Alla är på väg - någonstans... Att hitta något som ger just mig glädje, något att lägga till i livets bok. Jag hoppas att det är stunderna jag kommer att minnas. Stunderna med människorna som faktiskt betydde något... Inte vilken tapet jag hade i vardagsrummet eller vilket klinker jag hade i badrummet. Nej, platser jag besökt och människor jag träffat. De människor som faktiskt spelade en roll - i just mitt liv...


"Dröm som om du skulle leva för alltid, lev som om du skulle dö imorgon"

/James Dean

Varför "Arga Mamman"?

Varför kallar du dig för Arga Mamman du som verkar så snäll...? Jo, snäll är jag för det mesta. Arg är jag ganska ofta. Vansinnigt JÄTTE arg minst ett par gånger om dagen...Mina barn är nog de som kan trigga mig mest av alla. Kanske för att jag älskar dem mest av allt, eller? Eller kanske för att jag är lite trött och sliten och borde ta tag i sömn- och träningsfrågan? Orkar inte med när ungarna vaknar före f-n på morgnarna... Orkar inte med att plocka upp alla kläder som två-åringen vräker ut ur garderoberna för att sedan i affekt vråla ut sin besvikelse över att byxorna hamnade bak och fram... Orkar inte med när alla kompisarna dräller in och frågar om de får äta middag här när jag inte ens en gång har råvaror till oss i familjen... Dessutom är det nog j-a svårt att få i fyra-åringen och två-åringen sin middag UTAN övriga distraktioner... HATAR när barnen springer i mina rabatter och sedan inte ens en gång tar av sig skorna när de sedan rusar rakt in för att hämta något i sina rum - när jag för en gångs skull hade torkat golven... HATAR när två-åringen har varit duktig och beslutat sig för att själv ta rätt på sin bajsblöja... HATAR att tjata. HATAR att plocka. HATAR att jag inte är mer mogen än så här... Jag ÄR inte sådan här egentligen... Jag VILL absolut inte vara sådan... Men hur jag än vrider och vänder på mig själv så poppar hon upp, "Arga Mamman"... Tycker inte att hon är särskilt trevlig. Visserligen är hon nog bra på att lyssna på sina barn. Och hon är väldigt bra på att kramas och busa. Alltid något kan man tycka. Sedan så brukar min kloka mor säga att "dina barn måste ju lära sig var DINA gränser går. Att du blir arg och reagerar betyder ju inte att du älskar dem mindre för det..." Sedan så måste man ju kunna behärska sig som vuxen. Att inte låta allt som passerar inne i huvudet komma ut... och förklara VARFÖR man blir arg... Jag var betydligt bättre på det förut. För varje barn vi har fått känns det som att tålamodet har suddats ut en aning. Och Arga Mamman har tagit över mer och mer... Sorgligt. Men sant.

En husmoderlig söndag

Då var ordningen återställd. Måndag imorgon och mannen åter. Har haft en riktigt skön helg med barnen i alla fall. Det är härligt att se hur sju-åringen växer ett par decimeter när pappan är bortrest. Han blir liksom "mannen i familjen" och hjälper till allt han bara kan. (Synd att den sidan inte visar sig så ofta annars bara...) Var hos mor & far hela dagen i går. Blev bortskämda med omtanke & god mat och "Arga Mamman" fick vara "Lilla Dottern" och släppa allt ansvar för en stund. Sådant går inte att värdera högt nog.

Den här dagen blev en högst ordinär dag. Har bakat och stökat och varit lite husmoderlig. Drömt vidare om det där växthuset och tjugo andra projekt som jag har på min "att-göra-lista" den närmaste tio-års perioden... :) Pratat med grannar som tinat fram, jagat två-åringen som stack iväg på tre-hjulingen, räfsat lite löv som stormade iväg igen - en rätt meningslös syssla just den här dagen, men det kändes bra i alla fall.

Har HELT förträngt att jag är med i Viktväktarna. Har inte vågat ställa mig på vågen för då får jag ju svart på vitt att jag är tillbaka på ruta ett. Man kan verkligen undra VEM det är jag gör det för... VEM är det jag tror att jag lurar? Får ta en omstart i morgon då. Blir säkert lätt med Valborgs firande hos goda vänner... Ha ha! Tur man kan skatta åt eländet! Jag måste vara dröm-medlemmen för VV. Betalar min månadsavgift - men besöker inga möten. Precis som på gymet... Ingen kan beskylla mig för att slita ut utrustningen. Men det är ju bra att jag hjälper företagen i Sverige en bit på vägen i alla fall - "för Kung & Fosterland"!!!

Morgontankar

Ny dag att fylla med minnen! Har SÅ ont i ryggen idag efter en natt med alla tre småtrollen i sängen... Fredagsmys för Mamman blev det inte tal om - somnade i soffan med tidningen som täcke... Vaknade 00:30 med nacken i någon konstig vinkel och gick och kröp ned i dubbelsängen med de båda äldre barnen som (i något svagt ögonblick med minnesbilder från då jag själv var liten...) blev lovade att sova där eftersom pappan är borta. 03:00 kom två-åringen över. Ganska snart insåg jag att det här funkar inte. Två-åringen och Fyra-åringen ville båda dela kudde med mig och började kivas med varandra halvt i sömnen... Tog två-åringen på armen och gick och la mig i hennes säng. 70 cm bred ska tilläggas. Så nu har jag ont i ryggen igen. Självförvållat kan man tycka. Nu är alla tre vakna och sitter och skrålar "För kung och Fosterland". Känns lite märkligt när fyra-åringen sjunger om "en skum polack" och jag känner att jag skyndsamt ska sätta på någon liten samling med Mora Träsk - till och med det måste ju vara bättre... :)

Fredagsmys

Jaha - nu har mina tankar återgått till det normala. Måste ha varit tillfälligt sinnesförvirrad där då jag låg i ett trevligt hotellrum och saknade mitt kaos. Visst är människan ganska fantastisk på att sudda bort det man upplever som negativt och bara minnas det som känns positivt....? Tur är väl det förresten. Hur skulle världen annars se ut? Nä, här var det inte frågan om någon Bullerby-idyll när man vaknade upp ur sin sömn i morse. Kände mig så trött och sliten att jag inte visste hur jag skulle få fart på kroppen. Stressade runt som en galning och kunde inte hitta NÅGONTING vettigt att ta på mig (hade ju ingen framförhållning vad gäller kläder i går kväll - utan tänkte "att det där fixar jag i morgon bitti" KARDINALFEL!)

Barnen var lika trötta som mamma - utom två-åringen då som hann med det mesta som hon inte skulle. Fredag tänkte jag tyst för mig själv - tack gode Gud för Fredag. I helgen ska jag och barnen försöka rå om varandra. Pappan är bortrest så då är det ju läge att bara vara. Ska åka till mormor & morfar och hälsa på imorgon. Tänk så tur man har som har dem så nära inpå, att barnen får ha dem som en viktig del i sina liv. Det är jag verkligen tacksam för.

Nu har kaoset landat i alla fall. Två-åringen sover sött, och de andra två leker någon spännande lek där avancerat legobygge ingår. Ska försöka få dem att krypa till sängs nu också. Då ska Arga Mamman ha lite fredagsmys för sig själv. Har en ny trädgårdstidning som jag ska ägna mig åt i kväll. Kanske fantisera vidare om det där växthuset...

Distans till vardagen

Har befunnit mig i Hufvudstaden och blivit lite avgiftad... Har inte tittat in på en endaste liten blogg och det känns som att dygnet blev längre på något sätt... ;) Har sovit i en EGEN Hästens säng - utan en endaste liten människa som har klättrat på mig. Har pratat hela meningar, visserligen jobbrelaterat, men dock HELA meningar... Har gått i affärer och kollat in sommarmodet, legat och tittat på TV tills jag somnade och (vill egentligen inte erkänna detta) LÄNGTAT efter familjen!!!! Tänk så nyttigt det är att byta miljö ibland och få titta på det man har på lite avstånd... Att få njuta av tystnad, men ändå sakna mitt kaos. För hur det än är så är det ju MITT kaos och det är ju där jag vill vara.

Att älska sin nästa

Vem minns inte känslan som slog emot en då man höll sitt nyfödda barn i sina armar för första gången? Denna obeskrivliga känsla som uppfyllde hela mig. Minns det tydligast med den förstfödde. Att äntligen få se den här lilla varelsen som levt inuti mig i en evighet... Första gången han öppnade sina ögon och tittade så där forskande på mig som bara nyfödda kan göra... Jag minns hur jag tänkte "Jag älskar dig" och aldrig har det känts så självklart som just då.

Ändå finns det ju en kärlek som borde vara lika självklar - kärleken till den man som man faktiskt valt att bilda familj med. Det är ju han & jag som är kärnan i alltet... Våra känslor till varandra har ju resulterat i dessa underbara små ungar. Minns första gången jag träffade min man som om det var igår. Hans ögon och hans leende som fick det att pirra i hela mig... Vi var båda i femton-års åldern när vi träffades, bara barn kan man tycka. På något sätt har vi lyckats rida ut de få stormar som varit och jag känner mig verkligen lycklig över att ha honom som livskamrat. Kan inte tänka mig ett liv utan honom...

Men varför är det så många relationer som går i kras då? Varför tar kärleken "slut"? Någonstans måste väl alla relationer ha samma ursprungskärna - en attraktion som består över tid. En känsla av att vilja dela sin tid med varandra. Men varför blir det då så fel för så många? Hur kan någon man älskat helt plötsligt bli ens fiende? Kanske är det för att man blottat sig så totalt för en annan människa och upplever man sig då sviken på något sätt, så kanske det är lättare att känna hat än ingenting alls?

Här kommer ännu en klassiker ur "Profeten" - något för ditt kärlekstema Annis?


"Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era
själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte
ur samma bägare.
Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma
stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt
var och en av er få vara ensam,
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när
de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar,
Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda,
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga."

/Kahlil Gibran

Madicken-drömmar

Tänk jag tror att två-åringen kände på sig att nervsammanbrottet var i antågande, för hon sov rätt hyfsat inatt! SKÖNT! Hade en bra dag på jobbet då jag fick bort en hel del från mitt skrivbord också, och det är ju alltid en befriande känsla. AB Familjen har hunnit med både fotbollsträning, utvecklingssamtal och röja i badrummet också så jag måste väl känna mig rätt nöjd den här dagen antar jag.

Insåg dock att jag väntat ett par dagar för länge med att skicka tillbaka barnens examenskläder som jag skickat efter (nu minns jag varför jag HATAR att beställa kläder - för det blir alltid nått j-a krångel med storlekar eller passform eller färg eller...)

Såg den perfekta Madicken-idyllen framför mig... Söta små välartade barn, välkammade och välklädda. Sitter naturligtvis stilla och tysta i kyrkan på examen och Arga Mamman skulle för en gång skull få ge menande blickar åt de perfekta mammorna när någon annans barn ropar "titta ett spöke" och pekar på Jesus eller springer rally upp och ner för kyrkgången... Men som sagt, det var ju bara ett önsketänkande... Nä, det blir till att packa ihop kläderna efter bästa förmåga och hoppas att Ellos har överseende med några dagars övertramp...

Sömnbrist & hormonsvall

Lååång natt och lååång dag går mot sitt slut... Har inte sovit många timmar i natt då två-åringen varit som en ål i sängen från 00:30 tills det var dags att kliva upp... Tror att hon hade problem med sina eksem för stundvis så skrek hon rakt ut och kliade sig överallt... Inte roligt.

På jobbet blev det också en kaos-dag. Inte av värsta kalibern men tillräckligt för att jag skulle känna mig stressad och irriterad när jag skulle ila iväg och hämta småfröna på dagis... Alltid roligt att få göra affärer, men varför ska alla kunder söka en samma dag...?

Äntligen hemma från operation "hämta-alla-barnen-utan-att-bli-förbannad-en-endaste-gång" så gick vi ut i det härliga vårvädret och jag fick tid att njuta av lite vår-stök medans barnen lekte för fullt. Solen lyste, fåglarna kvittrade och just då i den stunden så kändes livet underbart. Helt underbart... Tänk att man kan känna sådan glädje bara för att solen lyser på en? Jag kan verkligen känna en sådan inre frid sådana stunder när jag får vara ute och pyssla med mina barn. Två-åringen hjälpte mamma att räfsa löv och var mäkta stolt över sin egna röda lilla räfsa. Nu gick hon visserligen mest omkring och spred ut alla löv jag lyckades få ihop, men just idag så kunde jag faktiskt le åt det.

Nu hoppas jag innerligt på en hel natts sömn, för efter ett antal veckors strulande så börjar jag känna att jag kommer att bunta ihop mina kollegor om de kommer sent till jobbet och ägnar halva dagen till att klaga över att de "haft så svårt att sova i natt". Det är absolut inte så att jag inte har respekt för deras sömnproblem - det är bara det att det känns SÅÅÅ provocerande vissa dagar (nu är jag visst där igen - hormonvarning utfärdas!)Jag får ju för fanken inte ens skita ifred utan att barnen hänger i handtaget - så förlåt mig för att jag inte är så förstående!

Tack & Godnatt

Arga Mamman i miniformat?

Visst är det svårt att låta sina barn vara sina egna individer? Att inte försöka få dem att bli små minikopior av en själv. Det är så många gånger som jag måste bita mig i kinden när sju-åringen inte vill göra som jag vill, när han faktiskt har den allra bästa lösningen för just honom. Jag har nog lätt för att bli en aning kontrollerande (psyko-mamman gör entre igen...) Vill gärna bry mig i konflikterna med vännerna och att saker och ting skall ske på det sätt som mamman vill... Nu råkar han ju vara en liten drönare vår sju-åring. En som faktiskt inte får så mycket gjort om man inte tjatar. Men det är ju så himla trist. Att tjata. Ibland hör jag min egen röst hur den går runt och runt och jag tänker tyst för mig själv, "att jag skulle nog minsann inte heller vilja lyssna på den där tjat-kärringen". Det är klart att man slår av sina öron! Både jag och maken är nog inne i en liten ond trall vad gäller tjatet just nu. Ingenting händer och till slut kommer Arga Mamman och Arga Pappan (jo han finns också ;) fram. Man tjatar och tjatar & hotar och hotar... Kände att vi på något vis att "the bottom was nådd" när två-åringen hytter med fingret och säger "akta däj, annas kommer lisen å tar däj!" Men ack om inte det hotet lyckades ändå... :) Hon har inte försökt krypa ur bilbarnstolen en endaste gång sedan vi hotade med farbror Polisen... Fördärvet är nära... Ha ha!!

Jag antar att de små liven kommer att inse att allt det här är för att man vill deras bästa i alla lägen. En vacker dag om inte annat... Den där dagen då föräldraskapet har övergått i en slags vänskap. Jag hoppas så innerligt att jag får vara här och ha en plats i deras liv även då.


"Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar till Livets längtan efter
sig själv.
De kommer genom er, men inte från er.
Och fastän de finns hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar,
Ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar,
Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni
inte kan besöka, inte ens i era drömmar.
Ni kan sträva efter att efterlikna dem, men sök inte
göra dem lika er."

/Kahlil Gibran

"Att göra: Hitta gnistan"

Fick en kommentar av Annis som kände oro över vilken roll hon skulle ha i livet när barnen väl har flugit ut. Jag har ju visserligen några år tills våra barn är i dina barns ålder Annis, men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag kommer att sakna just det här. Jag & min man brukar ofta fantisera om vad vi ska göra när det blir vår tur att leva våra liv igen... Kan låta lite tragiskt att vi inte uppskattar småbarnsåren mer, men just nu är vi så väldigt trötta... Åtta års konstant småbarnsliv (som vi givetvis har valt själva och såklart är VÄLDIGT stolta och glada för... Men, men...) Jag måste säga att när man tänker på hur ens far- och morföräldrar levde sina liv så känner jag STOR respekt. Jag måste vara gjord av ett klenare virke helt enkelt... Antagligen så beror det mer på tempot och bruset omkring oss idag, än att våra barn skulle vara så mycket mer odrägliga än barn var då.

Vad gäller "livet-efter-barnen" så tror jag att det är oerhört viktigt att man ger näring till relationen under resans gång. Annars är nog risken stor att man vaknar upp och inser att man lever ihop med en främling, visserligen en affärspartner som varit delaktig i AB Familjen, men dock ändå en främling. Att försöka hitta gemensamma hobbies redan nu som man kanske kan ta upp tillsammans längre fram kan ju vara ett sätt att hitta mening med tillvaron, när självaste meningen med livet har packat sina väskor och flyttat ut...

Hur hittar man glädje och passion till livet när man är mitt uppe i allt då? Ni får gärna hjälpa mig till en lite mer positiv anda här framöver om det nu är möjligt. Att hitta den där balansen alla pratar om måste vara bland det svåraste man gör under en livstid. Själv känner jag mig som att jag sitter på en enhjuling mellan varven... När jag funderar på vad jag tycker är svårast så är det nog ändå att hitta glädjen i de små sakerna. Att känna tacksamhet för varje dag man får tillsammans... Jag har så lätt för att planera allt jag vill ska hända nästa månad eller till och med nästa år, att livet rinner förbi mig medans jag är upptagen med mina "att-göra-listor"... Komiskt, kan man tycka.

Tiden är inte evig

Ännu en dag i mitt liv går mot sitt slut. Jag har sagt det förut, men vad gör jag av alla mina dagar? Just nu rusar alla dagar, veckor och månader förbi i en jämngrå sörja känns det som. Vissa sticker ut mer än andra, men jag önskar så innerligt att jag var bättre på att ta tillvara på varje dag... Att hitta saker att skratta och gråta åt - varje dag...

Tiden är inte evig - och ändå tillåter jag mig att stressa upp mig över saker som ska "levereras" på jobbet, över människor som egentligen stjäl min energi och som jag borde välja bort i min vardag, över banala saker som att vi alltid har stökigt hemma och att mina barn inte alltid är de praktbarn jag vill att de ska vara... Ibland borde man ju bara försöka att leva livet en timme i taget - kanske skulle det kännas som om man tog tillbaka kontrollen över sin tid då? Att hitta glädjen i det lilla, att ge sig hän åt barnen och inte fokusera så förbannat på att allt ska vara på ett visst sätt...


"Nej - låt de lärde prata -
lägg dig ner
där rosor dofta och där solen ler.
Vårt liv är kort -
och endast ett är säkert:
att vissna blommor
aldrig blomma mer."

Omar Khayyam

Vårkänslor

Nu börjar vårkänslorna att infinna sig på riktigt. Känner hur det riktigt kliar i fingrarna för att få börja räfsa, kratta och rensa här ute på gården... Har en massa trädgårdsprojekt som jag drömmer om. Skulle gärna vilja investera i ett litet växthus - bara för mig... Där skulle jag INTE ha en massa måsten. Någon liten tomatplanta, kanske paprika och andra trevligheter. Men viktigast av allt så skulle där rymmas en liten korgstol. Där skulle Arga Mamman slå sig ned med kaffekoppen och senaste numret av "Allt om Trädgård" och kanske en och annan chokladbit. En källa till energi och återhämtning helt enkelt...

The Upside of Anger...?

Idag har Arga Mamman haft ett "il"... Jag har gått omkring och känt mig småförbannad från det jag slog upp mina ögon där vid 05:30 snåret och det har nästan lyckats hålla i sig hela dagen... ;) Inte illa pinkat. Men det finns ju inte något ont som inte för något gott med sig har jag hört och gissa om jag har varit effektiv idag. Efter att ha hotat fyra-åringen med den svarta sopsäcken (det är så psyko-mamman gör mellan varven då hon inte orkar plocka polly-grejor och barbie-tjafs från golvet)så skred jag faktiskt till verket. Jag var tom så pass sansad att jag varnade sju-åringen innan brytet kom och sa "om mamma måste se en endaste liten legobit här inne i köket idag så kommer jag att bli jättearg. Mamma känner sig sur i hela kroppen och vill INTE plocka mer leksaker nu..." Sedan tog jag min svarta sopsäck och bad fyra-åringen att klä på sig och gå ut med sin pappa så att jag fick genomföra operation utrotning i lugn och ro, och se det fick jag! Utan minsta gnäll till och med. (Ingen vågade väl antar jag...)

Sedan hann jag med att rensa i alla barnens garderober, ni vet ta undan de urvuxna storlekarna (för mig tycks alltid barnen växa ur sina kläder över en natt....?) Kolla alla skor som väller ut ur garderoben trots att de inte har använts de senaste åren osv osv En FANTASTISK känsla måste jag säga. Synd att mina il inträffar så sällan att det blir ett helt dagsverke att rensa undan bara...

Har avslutat dagen med att se en film som jag fick med i någon liten tant-tidning som jag köpte häromveckan "The Upside of Anger" med bl a Kevin Costner & Keri Russell i rollerna. Ett passande tema att avsluta dagen med kan tyckas. Om inte annat fick man chansen att kura ihop sig med maken en liten stund och det var ju halva nöjet!

Att påsklovet går mot sitt slut känns mer som en befrielse än ett hot måste jag medge. Två-åringen tittade på mig med stora ögon imorse, iklädd endast gummistövlar, blöja och mössa, och undrade om hon kunde få fara på dagis idag... Höjden av misslyckande - eller?

Genuspedagogernas fasa

Hur kan man förklara att barn gör som de gör? Visst, jag köper att mycket i våra liv är inlärda beteenden, helt enkelt vad vår miljö låter oss bli... Men i ärlighetens namn - visst beter vi oss på olika sätt redan från början, killar & tjejer?? Bara det sätt vi attraheras av olika saker - motorfordon, bebisar, färger name it! Jag har säkert en del i alltihopa, men mina barn har då verkligen haft dragning åt olika håll. Och då kan man tycka att flickan som är nr 2 verkligen hade möjlighet att ta till sig storebrors intressen, med både ärvda leksaker och kläder omkring henne...

Idag blev det spiken i kistan då vi åkte iväg på en liten utflykt och stannade till vid ett fik och lät barnen välja sig varsin glass. Sonen högg genast tag i den största struten med svart saltlaktrits överdrag... (Manlig och fin va!?) När sedan lillasyster skulle göra sitt val så hör jag sonen utropa "Kolla här! Nu har jag hittat en glass som du säkert kommer att gilla!!!" Gissa vilken... Jamen den omtalade "Girlie" såklart! Fyra-åringen fullkomligen skriker ut sin glädje över storebrors fynd och lyckan är TOTAL... Vad gör man? Ja, jag för min del valde att le och orkade inte ens med att argumentera för att storebror skulle ta den istället... :)


Och vad är det egentligen som är så farligt med att vi tycker och tänker olika? Jag för min del är väldigt stolt över att vara kvinna och jag tycker att vi biter oss själva i rumpan ibland i vår iver att "på lika villkor" leva våra liv som män. För visst kan det tyckas att det är det vi strävar efter ibland? Ja visst, självklart ska vi ha lika lön för lika arbete och sådana givna saker. Och visst finns det säkert fog för att vi redan i låga åldrar försöker sudda ut könsgränserna en aning genom att låta barnen "rotera" lite i de invanda mönstrena. Men vi ÄR ju olika. Det är ju det som är själva grejen tycker jag... Är tanken att vi till slut ska bli helt könslösa? Ni får gärna upplysa mig om jag är helt ute och cyklar, men jag är faktiskt väldigt stolt och nöjd över att vara kvinna och jag vill INTE leva i ett könlöst land.

Total urspårning!

Här gick länktåget minsann i graven! Gjorde ett tappert försök, men känner att jag följer Filifjonkan Argsints filosofi - våga vägra listor... Eller? Måste erkänna att jag som rookie fick en massa nya bloggar att kika in till och det var ju verkligen inte helt fel! Tänk så många intressanta människor man kan "lära känna" på en blogg-kväll... För det är ju verkligen så att man delar med sig av sig själv till hela cyber-världen. Lite läskigt och häftigt på samma gång. Utelämnad blir man och medkänsla får man. Ett alldeles förträffligt andningshål när allt känns som ett totalt kaos.

"Nästa Arga Mamman!"

Jag har som rookie-bloggare fått den äran att bli medtagen i länk-tåget som viner fram som värsta X2000 - jättekul! Tack kära Lantliv för det förtroendet!! Tanken är alltså att man länkar vidare 3 av sina favoritbloggar för att på så sätt knyta nya kontakter. Känns som om många av mina favoriter nog redan fått detta trevliga erbjudande, men jag gör ett försök!

1)IT-Mamman - härlig och inspirerande läsning från en begåvad och hängiven pedagog!
2)Klurigt, lurigt och roligt i skolan - ännu en fantastisk pedagog som inspirerar mig till att vara en god mor!
3)Filifjonkan Argsint- för att hon sprider glädje och kommer med kloka kommentarer!


Kopiera detta:

Klistra in texten i ett nytt blogginlägg. Precis innan den kopierade texten skriver du ett kort stycke där berättar om listan och länkar till den bloggaren som lade till dig på listan. Det här är viktigt eftersom det därmed inte skapas duplicerade inlägg. Eftersom någon också lade till dig på listan torde det inte var för mycket begärt att bjuda på en extra inlänk till den personen (obs länka till inlägget och inte till bloggen för det inläggslänkarna som registreras på bloggportalen)

Ta listan under ”Mina 3 tillägg” från bloggen som lade till dig och lägg till dem under rubriken ”Originallistan”. Känn dig fri att ändra länktexten till din egen blogg för att få varierade nyckelord i dina kommande inlänkar.

Lägg själv till max 3 st bloggar under ”Mina 3 tillägg”

Kontakta dem som du har lagt till och be dem göra samma sak

Orginallistan:
Mossfolk: Lite djur, lite natur och mycket vardagsliv.
Dagtätarum: Filosofi och livet på hög nivå
Arga mamman: Verkligt, ofta roligt och mycket nära
Lantliv: bosatt på en av de vackraste platserna i Sverige som lär mig bl a om det ekologiska livet
Persilja: en underbar fyrabarnsmamma med härlig galghumor (norrbottning!)
Aglio e olio: helt otroligt vacker foto- o matblogg skriven av en svensk tjej bosatt i Toscana
Under the boardwalk: en kreativ mamma som skriver om stort och smått
Dubbelörnen: Tankar och funderingar från Karl-Johansgården
Amatankar: Vardagsbetraktelser på ett roligt sätt.
Livet efter: Skriver om livet före och efter hennes ögonsjukdom
beckfjall1: Föredetta missbrukare som skriver om sitt liv idag
Sussibussi: Fyrabarnsmor som skriver om sin vardag
Millans Bak : Mycket gott
Miss Sophie : En förvirrad Höna
Dolcevita : tjejsajt
Äta bör man : godmat
Cutwalk: frisyrblogg
Frisörguiden: frisyrer
Manligt: manliga saker
Carolangel: blogg om allt möjligt
ANNELIE: livet,familjen,humor,recept
CARINA: skriver om utbildning, pyssel-allt möjligt.

Morgonplåga

Jaha, då var det dags igen... Två-åringen är uppe före 05.00 på morgonen (andra veckan i rad nu) och gissa om man känner sig glad och uppåt den tiden på dygnet...? Inte nog med att hon ska upp, nä hon är totalt speedad och hinner ÖVERALLT när den ömma modern inte ens har ork att få benen över sängkanten. VARFÖR måste småbarn vakna så förbannat tidigt!!? Och VARFÖR måste de ha så många fantastiska idéer så där tidigt på morgonen (som att skotta ut all sand ur kattlådan), när de istället kunde sitta och se Teletubbies eller någon annan IQ-befriad smörja så att föräldrarna kunde få ligga och dra sig en timme till åtminstone... Någon som har ett förslag? Lite lugnande kanske?? Vet inte om det är hon eller jag som behöver det bäst... ;)

Att värma en frusen själ

Så var man tillbaka i verkligheten igen då... Har trots det opålitliga vädret haft några härliga dagar tillsammans med familjen och goda vänner. Pointsräknandet gick åt skogen, men det var jag ju liksom redan inställd på så det känns inte så farligt. Ny dag imorgon och nya val att göra... ;) Var i alla fall ut på en promenad ikväll med en god vän i vars sällskap jag verkligen trivs. Sådana stunder är underskattade tycker jag. Inte nog med att man förbränner kalorier, så får man ju en vuxenstund när man får prata hela meningar och ventilera en aning.

När jag kom hem igen så kände jag mig så frusen att jag tog och tappade upp ett bad till mig själv. Lite dåligt samvete kände jag nog allt med tanke på att det närmade sig barnens sovtid och jag kände att jag BORDE räcka ut en hand till maken istället för att förlänga min ego-stund ytterligare... Men tänk, istället för att grymta om att jag la över allt på honom (vi brukar vara noggranna med att hjälpas åt) så kommer han in med ett ljus och ett glas rött till mig. Han tänder ljuset, önskar mig en behaglig stund och låser efter sig... Hmm, tänker jag - vad har han nu i kikaren då? Men tänk, man KAN ju faktiskt försöka göra livet lite trevligare för varandra genom sådana små gester. Det behövs ju inte så mycket, men betyder desto mer...

Påskhälsning

Så var det då äntligen Påsklov även för mig!!! Åh, vad härlig med några lediga dagar. Skidresan känns dock inte så lockande med det här vädret, men man får väl sitta inne och kura antar jag. Dricka lite varmchoklad med Minttu (17 points antagligen, men det kan det ju vara värt...?)

Vad gäller points-räknandet så har det gått RIKTIGT trögt de senaste veckorna. Kan skylla på mens, förkylning, sjuka barn - name it! Men jag har i alla fall inte gått upp, och det är väl alltid något. Påsk-helgen känns ju som ett litet hot i det avseendet. Har troget packat mina tonfiskburkar, men brevid dem ligger där också en 1,5 kg påse med lösviktsgodis... He he! (Lär nog slinka ner en och annan när ingen ser på...)Men man kan ju FÖRSÖKA ha lite måtta på svullandet i alla fall. Ska försöka att inte tömma barnens påskägg i alla fall!

Ha det skönt i påsk nu! Kram!

En tålmodig bullmamma?

Tänk så underbart och välbehövligt med Påsklov! Hämtade barnen så tidigt jag bara kunde idag och fick se deras ögon lysa lite extra när de skulle visa mig alla påsk-alster som de tillverkat. Lyckan var fullständig för fyra-åringen när hon visade upp den lilla krukan med gräs som hon planterat och den söta lilla kycklingen som hon fått av fröknarna att ha i sin kruka. Lite kan det hugga i mig när jag känner att JAG inte tar mig tid att göra sådana saker med mina barn. Skulle så gärna vilja vara en sådan mamma... En sådan där mamma som tar sig tid. Och som lyssnar. En som INTE hetsar upp sig för att det ligger tjugotusen polly- och barbiedockor med tillbehör spridda över hela huset. En som behåller lugnet när fyra-åringen har kissat ner sig för tredje gången på samma eftermiddag, eller när två-åringen faktiskt har gått på toa minst sju gånger på en timme... Men det är ju å andra sidan inte jag. Och det är ju jag som är just deras mamma. Inte sant?

Lik i garderoben

Har under den senaste veckan gått och undrat vad det är som STINKER i vår tvättstuga. Nog för att det är så stökigt där att man knappt tar sig fram, men några glömda bajsblöjor borde det ju inte vara fråga om... Idag när vi kom hem så fullkomligen slog stanken emot oss och jag började tro att två-åringen eller möjligtvis katten kanske satt sig i ett hörn och faktiskt gjort sina behov. Började sniffa runt lite och inser att att det är från barnvagnen det kommer. Aha, tänker jag då lite generat, då är det nog ändå någon gammal blöja det är frågan om... (Man är ju inte den mest strukturerade varelsen på jorden... ;) Kollar alla facken, men inte var det något där... Stoppar sedan ner handen i åkpåsen och känner att det faktiskt ligger något där. När jag lyckas få fram det så inser jag att det är en påse med köttfärs (den där som försvann så mystiskt för typ två veckor sedan) som lyckats ramla ned i barnvagnen! Den är GRÖN till färgen och gissa om det luktade.... UAHHH!!!!!!!! Det var den vidrigaste stank jag varit med om, så nu har jag fått sanera både barnvagnen och tvättstugan och det var väl bra. Tänker bara att folk som varit här måste ha funderat en aning... :D

Söndagkväll med dödsångest

Så där, äntligen ryggläge i soffan... Varför är det så att när man verkligen ser fram emot en stund för sig själv på kvällen, då tar det 1,5 timme att få två-åringen att somna...? Mannen borta och när jag ligger där (måste ligga brevid henne tills hon somnar - vilket nederlag...), hör jag att fyra-åringen gråter hjärtskärande i sitt rum... Försöker smyga upp, men bara tanken var väl ett april-skämt i sig... Skyndar till fyra-åringens undsättning och där ligger hon (sju-åringen har nattat och läst saga) och gråter "maaaamma, jag vill inte dööö... Jag viiiill inte bli gaaaammal och döööö..."

Lite chockad försöker jag trösta så gott det går, men vad säger man till en fyra-åring som just har upptäckt sin egen dödlighet? "Nej men lilla gumman du ska ju leva jättelänge...Och sen när du har levt färdigt då kommer du till mig & pappa i himlen - det blir jättemysigt ska du se..." Eller? Livet ÄR ju bitterljuvt på något sätt. Vi vet ju alla att vi SKA dö, det är ju bara en fråga om NÄR. Det gäller ju att glädjas åt de dagar man faktiskt får tillsammans istället för att oroa sig för när det ska ta slut. Men visst är det lätt att man funderar över meningen mellan varven? Bestämmer mig för att när man är fyra år så behöver man nog inte gå in så djupt i ämnet, utan det kan nog gott få vara lite rosa tyll kring hennes syn på livet ett tag till i alla fall.

Vart är Sverige på väg???

Så var ännu en vecka till sin ända. Hade en lite märklig dag idag då mycket av mitt fokus gick till det faktum att jag såg en människa som sålde knark till en annan (mycket ung) människa på min lunch. Har sällan känt mig så illa berörd av någonting. Ringde polisen och berättade vad jag sett och där sa man bara helt lugnt att "vi är väl medvetna om att den här personen dealar, och stundtals griper vi honom och då får han sitta av tid, men stundtals är han fri på våra gator - och vi kan inte göra någonting åt det...

Jag accepterade faktum och tackade för att jag fick lätta mitt hjärta, men när jag hade lagt på luren så kände jag att det är ju helt jävla oacceptabelt!!! Tänk, när det är mina barn som han står där och lurar på sina droger... Polisen VET att han finns där, men kan inte göra något åt det...? Vill vi verkligen leva i detta Sverige? Jag är då ytterst tveksam...

Ursäkta att jag finns till

Efter tre dagar hemma så var vi back in business idag. Ja, vi var väl inte direkt på hugget, ALLA var trötta och sega. Till och med två-åringen ville ligga kvar i sängen (!) och grät förtvivlat när vi ändå tvingade upp henne... När vi väl hade utfört "uppdrag skola & dagis" och stressnivån hade stigit ett par grader eftersom vi var RIKTIGT sena, så lyckades jag med bedriften att få se bommarna fällas ned vid två järnvägsövergångar med ca 100 meters avstånd! (Ja, det var två olika tåg) Jag kunde inte annat än skratta högt för mig själv - det måste väl ändå vara rätt osannolikt?

Jag vet inte om det är åldern & visheten som gör att jag hanterar den typen av situationer bättre idag. Tidigare kunde jag bli så vansinnigt stressad i situationer där jag var sen någonstans, trots att jag inte kunde påverka läget. Vad är det egentligen som kan hända? Nu för tiden så försöker jag "zooma ut mig själv" och låta fokus vara på mig och den situation JAG är i just nu. Jorden går knappast under om jag är sen till jobbet. Andra medelålders herrar (det är mest sådana i min bransch) tenderar att glida in när det passar dem och jag tror inte att det bekommer dem ett dugg. Men det är väl så typiskt kvinnligt att alltid ha dåligt samvete över något, eller?

Det kanske inte är så konstigt att vi ofta hamnar i underläge i olika situationer då vi ber om ursäkt för att vi finns till? Jag hade i alla fall lönesamtal på jobbet idag - och tänk jag fick igenom mitt önskemål, men tror ni inte att jag hann med och ursäkta mig för att mitt privatliv kanske inkräktar lite för mycket på mitt arbetsliv...!? Inte fan tror jag att en manlig civilekonom i min ålder skulle ursäkta sig på det viset? Nä, de kliver rakt in och KRÄVER saker, medans jag lite snällt önskar... Jag tror nog allt att man får skylla sig själv ibland. Och kanske måste man fråga sig vad det är man EGENTLIGEN vill ha ut av sin vardag. Ibland känns det som om 160 poäng ekonomi kanske borde ha lett till något annat än det här, men om jag lyssnar till mitt hjärta så är det ju MAMMA jag är i första hand och yrkesrollen kommer nog en bit ner på listan...

När slutet kommer och man summerar sitt liv så tror jag nog att det är stunderna med familjen som man minns och ler åt, på jobbet är man utbytt och inom ett par år är det ingen som minns ens namn...

Livets gåta

Då var ännu en dag i mitt liv till ända. Vad gjorde jag med den egentligen? Hade ju möjlighet att fylla den med en massa tankar och intryck, men det känns som om jag lägger den till högen med dagar som bara flöt förbi... Vi vet ju alla att vi bara har ett begränsat antal dagar till förfogande, varför är vi då inte mer rädd om dem? Det verkar alltid vara först när allt ställs på sin spets och vi känner att vår existens är hotad, som vi egentligen funderar över vad det är vi vill "ha ut" av resan. Varför är det så?

Det är ju här och nu det händer! Ta för dig människa! Det går inte att vänta och tänka att livet ska börja "sen" när ungarna har blivit större, eller flugit ut, eller när man har gått i pension... Så vitt jag vet så kanske man redan har checkat ut då. Och vad är det egentligen man väntar på? Det är ju det här som ÄR livet. Att få vakna brevid mannen som man älskar, att se småtrollen vakna upp och attackera varje ny dag om om den vore den sista, att planera och drömma om den där semestern tillsammans, att få åka hem till mamma & pappa och släppa allt ansvar och känna sig "liten" igen, helt enkelt att få omge sig med människor som verkligen betyder något. Så mycket mer än så tror jag inte att jag behöver...