Barnen sover sött. Hör deras andetag och njuter av lugnet. Om några timmar är vi igång igen. Då börjar kampen med att få igång sin lekamen efter minst fem snooze-attacker på mobilen. Jag svär på att min reflex vad gäller att stänga av alarmet måste vara världsklass. Trots att hjärnan ligger och tänker att "Mamman - dags att stiga upp nu... Du vet ju hur du blir när tiden inte riktigt räcker till..." så vägrar kroppen att svara. Något rebelliskt inom mig ligger och tänker att jag ringer & säger att jag blivit sjuk så att jag får ligga här under täcket hela dagen... Men så blir det ju givetvis inte. Istället rusar man upp precis när man borde ha varit klädd & klar och börjar med hela process "Få alla fem på plats i tid". Hopplöst fall helt enkelt. Sätter garanterat sina spår i de små livens minnesbild av sin barndom. Kan nog kosta en terapikrona eller två är jag rädd...Tycks minnas att syster mellan frågade mig redan vid tre-års åldern - "Äj du stjessad nu mamma?" Som att stressad är ett ord som borde få finnas i en tre-årings ordförråd?? Snart är de små liven redo att balansera sina egna dagar och då kommer vi bergis att stå där som ett par fån och fundera på varför vi inte prioriterade annorlunda medan vi hade chansen. Medan vi faktiskt fortfarande hade någon som ville krypa upp i vår famn och mysa en liten stund. Någon som tycker att mamma är världens bästa och hellre vill vara hemma och leka björnen sover, än att åka till dagis & leka med kompisarna...
Men vad gör man när man är inne i hamsterhjulet och allt snurrar på så snabbt att det inte går att kliva av? Hinner inte uppskatta. Hinner inte glädjas. Hinner inte vara någon j-a björn...
Men jag hinner i alla fall smyga in i deras rum när de somnat. Stryker försiktigt bort håret ifrån pannan. Kysser dem lätt på kinden och drar in doften av dem i mina lungor. Älskar er så innerligt mina små skruttungar. Jag hoppas bara att jag hinner få er att förstå det..
