lördag 10 maj 2008

Krackelerad yta...

En liten bit av min värld har försvunnit. Jag upptäckte det under Valborgsmässofirandet när någon log glatt mot min dotter - och Arga Mamman intog försvarsställning. Tittade misstänksamt på mannen som antagligen var en helt vanlig go och fin pappa till någon, och som faktiskt bara log igenkännande åt min fem-årings glada upptåg.

Men något högg till i mig och jag drog henne närmare intill mig. Kände mig som en lejonhona på savannen som måste försvara sina små med sitt liv. Jävla Anders Eklund som bara bestämde sig för att hugga min illusion om ett tryggt Sverige i bitar... Jävla honom för att det bränner till i mig varje gång jag ser ett barn på sin cykel på väg någonstans utan en vuxen vid sin sida...

Ser ju hur mina barn sträcker på sig och växer en liten bit varje gång jag släpper taget och ger dem lite mer eget ansvar. Då åtta-åringen får cykla själv till mataffären och hjälpa mamma att handla... Då fem-åringen får "sköta" tre-åringen medans jag går in och fixar lunch... Det känns svårare att släppa taget nu. Visst, mitt intellekt säger mig att den här typen av brott är ytterst ovanliga men känslan av olust och rädsla tycks ändå inte släppa taget.

Det mest absurda av allt är att även Anders Eklund var ju någons lilla bebis en gång. Någons bror och någons barnbarn. Vart gick det snett? Tänk om något av mina egna barn skulle bli sjuka och utföra ett brott som detta mot Engla... Tror inte att det skulle vara lika självklart att önska honom dödsstraff då...

9 kommentarer:

Helena - nyckeln till mitt hjärta sa...

Hej,
tack för glada tillrop i min "nya" blogg!
Ja, jag vet, alla dessa oroliga tankar som virvlar omkring när man ger sig ut i världen med sitt barn. Eller bara när man ligger i sin säng och ska sova och börjar tänka på allt som händer....USCH!
Min sambo blev måltavla för den allmänna rädslan häromdagen. Han är en stor kille på nästan två meter, men ser snäll harmlös ut...tycker i alla fall vi :)
Han var ute med vår tös på gården och lekte, då kom en mormor med sitt lilla barnbarn, barnet kom inte upp i gungan och mormor orkade inte lyfta, så min kille hjälpte till, då blev mormor så rädd att hon tog barnet och gick hem.....kvar står sambon och känner sig som skurk vid gungorna.
Men visst är det svårt ibland att släppa taget och vara tillitsfull utan att vara dumdristig.
Jag försöker oftast blockera de där rädda tankarna när de dyker upp, jag orkar inte med dem, jag kryper i min bubbla och låtsas att världen är snäll....
Kram Helena

Arga Mamman sa...

Helena - Ja visst är det hemskt att vi inte ska kunna känna tillit till varandra. Inte kunna vara vänliga mot någon utan att det skall misstolkas. Som tur är så finns det väl fortfarande fler vänliga människor omkring oss än ondskefulla... Men det är ju lätt att man fokuserar på det som är dåligt... Det är ju knappast så att medierna skriver om "den snälla pappan som hjälpte en gammal mormor att lyfta upp sitt barnbarn till gungan..."

Kram till dig!

Spets och snor sa...

Bra skrivet ang Anders Eklund och hur man känner. Man förlorar tilltron till mänskligheten lite. Usch. Men till lite ytligheter så kanske du får ta ett stopp vid eventuell sommartur norr (eller söder) i sommar! kram helena

Anonym sa...

Du beskriver det så bra, känslan av utsatthet parat med tankar om att man ju borde veta bättre.
Men att man vill skydda sina barn kan aldrig vara fel. Det handlar bara om HUR man gör det.

Kramar och hoppas att du får en fin vecka.

RANA sa...

Om jag kunde skriva om det där - men det kan jag inte - så skulle jag vilja kunna skriva som du.

Och aj aj aj vad jag känner igen det.

Man vill inte misstro mänskligheten, man vill inte misstro enskilda män, man vill inte bli mer ledsen och rädd och orolig än man redan är - men det där är petitesser i sammanhanget.

För du sätter fingret på det verkligen svåra: man vill inte begränsa barnens växtkraft, deras självständighetsutveckling och tilltro. Men hur ska man våga låta bli?

Ja, du beskriver det så bra. Kära du.

Och tack för dina stöttande ord. De värmer mig.

Kram, Rana

hem ljuva hem- helena sa...

Vilken mitt i prick beskrivning du gjort! Ja, man vill ju en dag kunna ge de små frihet och eget ansvar vilket de behöver för att kunna utvecklas, men samtidigt är det skitjobbigt att vara orolig förälder när det finns så många otäcka faror som lurar där ute...
En svår balansgång!

Anonym sa...

Hm, det är svårt det där och ändå tror jag att man måste ta sig förbi det och rabbla för sig själv att det har funnits dårar i alla tider (vi får bara veta mer nu) och att det finns en galning MINDRE som går lös just nu. Men bra skrivet och jag förstår helt klart känslan. Kram

Anonym sa...

Jag kan inte annat än att hålla med. Samma sak gäller för mig. Jag har tänkt mycket på Englas mamma.. När man står där inför valet att låta sitt barn cykla hem eller inte och man har en massa farhågor...om ngn skulle säga till en då att låt henne inte cykla ensam här ute för det kan komma någon dåre förbi precis just då och kasta in henne i bagageluckan för att sedan våldta och stypa henne och därefter försöka att tända eld på henne...vad hade man tänkt då. Själv hade jag sagt åt mig själv att sluta lyssna på sådana destruktiva fantasier och sedan försökt att tala förstånd med mig själv genom att säga att sådant händer bara inte... Jag undrar så vad jag ska säga till mig själv nästa gång jag står inför valet att låta min dotter göra någonting på egen hand...hur ska jag resonera då? Det är bara så otroligt sorgligt alltihop...jag finner egentligen inte ord!

Arga Mamman sa...

Ja visst är det svårt att fatta de rätta besluten i livet. Ibland tar rädslan överhanden och man tänker inte längre logiskt... Livet måste dock fortsätta levas och vi kan inte låta dårarnas handlingar styra våra egna liv... Ont gör det dock alltid att tänka på!

Tack för kommentarerna och kramar till er alla!