lördag 17 maj 2008

Idrott - gemenskap eller utanförskap?

Nu är jag lite småförbannad igen. Funderar på det här fenomenet med "idrottsföräldrar" eller vad man nu ska kalla dem... De här föräldrarna som lever sina egna drömmar genom barnen och trots att de är rätt så lata och otränade själva tar sig friheten att bedöma andras "mindre talangfulla" barn både högt och brett... Sorgligt tycker jag. Och ganska patetiskt.

Redan som ett litet barn ska jag känna att jag inte räcker till och att jag inte platsar. Och har jag inte kommit igång med en lagsport redan i sexårs åldern så verkar det nästan vara kört...? Men ärligt nu. Vad är det egentligen som dessa "idrottsföräldrar" strävar efter? Är det drömmen om NHL eller UEFA Champions Leage som hägrar? Egna drömmar som bleknat bort när verkligheten tog över..? Realisten måste ju ändå inse att för de allra flesta blir idrotten bara en hobby som ger vänskap, gemenskap och möjligen också god kondition.

Jag blir uppriktigt beklämd över att vissa barn inte ska få känna den genuina glädje som idrott faktiskt kan skänka. Träningen blir ett måste och kan jag inte leva upp till de krav som ställs - tja då kanske jag ska fundera på att sluta... trots att det här kanske är det jag verkligen brinner för...

Riktigt förbannad blir jag då mindre talangfulla barn ska kritiseras öppet - tänk om vi skulle stå i ring kring ett barn som har svårigheter med att lära sig läsa och peka finger åt honom/henne och säga att det inte är någon idé...?

Väninnan berättade om en fotbollsmatch där hennes son deltog och där en pojke i laget i princip mejade ner en pojke i motståndarlaget och mamman skriker åt sonen "Fortsätt framåt!! Han klarar sig!!!" ......................?

Är det så konstigt att vi lever i värld utan empati? Jag bara undrar.

10 kommentarer:

Spets och snor sa...

Tack för titten. NÄr det gäller idrott är det ett tidigt och effetkivt sätt att knäcka barn. Känns som det är för allvarligt för tidigt.

Arga Mamman sa...

Helena - Håller med!! Idrott måste få vara en del lek & en del allvar när man är så liten... Den motoriska utvecklingen är ju tidigare hos vissa likväl som att exempelvis läsning & matematik går lättare för andra. Måste få vara så utan att vi vuxna dömer ut någon... Kram!

Anonym sa...

idrott ger inte vänner, inte självförtoende, bara tränarna som glänser

Annie - Annalunda sa...

Hålller med dig helt och fullt - kloka tankar! Tack för din hälsning hos mig!
kram Annie

Anonym sa...

Jag tycker precis som du barn ska få vara barn och att idrott ska få vara på lek så länge barnen är små.

Men jag tror att alla skulle svara så, som man frågar.
Varför är det då precis som du beskriver det, hets och elitisering redan i de låga åldrarna?

RANA sa...

"Fortsätt framåt, han klarar sig"???? BEKLÄMMANDE och inte så lite skrämmande. Mina barn är inte i idrottsåldern ännu, men jag jag kan tänka mig vad knäckande det kan vara...

Undrar om det är samma sak i "ensamsporter"..? *funderar*

KRAM!!!!
Rana

hem ljuva hem- helena sa...

Håller med dig!! Idrott ska vara en (rolig) lek så länge barnen är små!

Livet i träsket sa...

Helt riktigt! Jag är själv fd idrottare och har tränat flera ungdomslag men alltid haft principen att det ska vara roligt. Det är inte kul med 4 träningar per vecka och att det blir elittänkande från början. Jag har nu kanttefotboll på somrarna och gympa på vintern men på lekande nivå för barn upp till 6 år.

Helena - nyckeln till mitt hjärta sa...

Jaa, jag håller verkligen med dej, har hört tränare och föräldrar som svär som bortsbindare åt sjuåringar. Man baxnar å hur vuxna människor kan bete sig.
Du har en liten utmärkelse att hämta hos mej.
Kram Helena

Arga Mamman sa...

Tack för era kommentarer... Känner mig uppriktigt uppgiven & förbannad när jag stöter på sådant här... Kanske tror man att ingen skada är skedd, men det är upplevelser som en liten människa ska bära med sig hela sitt liv. En känsla av att inte räcka till...

Kraaam!