onsdag 15 augusti 2007

Måndag hela veckan

Fy f-n! Ska det verkligen vara så här!? Tre dagar i vår inrutade vardag och jag håller banne mig på att kvävas! Det är inte bara barnen som har haft lösa tyglar i sommar utan både mamman & pappan verkar ha legat av sig... Visserligen känns det skönt att komma tillbaka i någon slags ordning igen, för jag måste ju medge att det nästan har ballat ur vad gäller sovtider och mattider den senaste tiden. Vi har tagit dagen som den kommer helt enkelt, men nu är det tillbaka till verkligheten igen.

Försöker få i säng dem i någon slags ordning, men det är verkligen inte det lättaste. Börjar med två-åringen. Vill INTE borsta tänderna. Vill INTE ta på pyjamasen. Kastar sig bakåt i affekt och det är fascinerande hur en så liten kropp kan vara så OTROLIGT stark... Tålamodet tryter på både den ömma modern och den trygge fadern... Mellan varven tappar man sitt eget förstånd totalt och det är tur att man är två vid sådana tillfällen. Det är då man ska gå därifrån och inse sig besegrad. Bättre lycka nästa gång. Sådär. Tänderna borstade utan blodvite. Bär henne till sängen och där ska hon välja saga. (En procedur som är nog så tålamodsprövande... :) Läser sagan och stoppar om henne. Efter ett antal "Maaamma, kissnödig!" "Maaamma djicka!" så slutar proceduren med en halvtimmes affektutbrott och sedan är det äntligen tyst. Nja, sånär som på de två äldre som springer runt och jagar varandra i någon hysterisk övertrötthetslek. När vi sedan har lyckats få i säng dem (inte helt utan protester, men dock betydligt lättare) så infinner sig lugnet... Då är det dags att packa väskorna!

Få se nu, vad sa de på väderprognosen egentligen...? Bäst att jag packar både regnkläder och badkläder. Kanske en extratröja om det blåser kallt. Hur har vi det med gummistövlar nu då - aj f-n hon hade ju vuxit ur sina... Efter ett visst detektivarbete får vi dock ihop ett hållbart "dagiskit". Då återstår bara frågan vad man ska ha på sig själv. Tillbaka till tvättstugan en liten stund till...

Kryper i säng. Vid två-tiden kommer en gråtande fyra-åring över till vår säng och är "möjkjädd". Halv-tre kommer två-åringen. Där ligger vi och trängs i de sensommarvarma sängkläderna och nu börjar Arga Mamman få panik. Det är varmt. Det är trångt. Och jag har en fot i mitt ansikte. Till slut somnar två-åringen om och precis när jag lyckas slumra till ringer väckningen på mobilen. Fantastiskt. Ligger och drar mig nog så länge, sedan smyger jag upp och tar mig en dusch. Därefter är det dags för operation "väcka barn som inte vill stiga upp". Det är visserligen inte fullt så mödosamt som läggningen, men när man har tider att passa är "jag viiiiiiill inte till daaaaagis - jaaaaag vill vaaaara heeeeemma med maaaaaamma....." och "våga vägra klä på sig kläderna" tillräckligt för att utlösa det utbrott som ligger och pyr...

När man sedan på något märkligt vis lyckats med bedriften att få alla barnen på plats utan att bli mer än tio minuter sen till jobbet så känner man sig ändå ganska nöjd. Halvspringer in på kontoret. Inser att jag glömde visst att äta frukost. Chefen höjer blicken över dataskärmen. Jag ser att han sneglar på klockan. "God Morgon, allt väl?" Vad svarar man då egentligen...!?

Jag skulle kunna sätta mig ned framför honom och tala om PRECIS hur livet känns just nu. Att jag faktiskt är en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Att jag sovit totalt fyra timmar i natt. Att min två-åring grät förtvivlat när jag lämnade henne på dagis och att fläcken på min blus faktiskt är snor från hennes lilla näsa... Men jag nöjer mig med ett " allt är väl - själv då?" och sätter mig ner och loggar in...

Och sedan upprepar sig allt. Igen och igen.

30 kommentarer:

Anonym sa...

hahahahaaaaa... ursäkta att jag skrattar, men det var en målande och träffsäker beskrivning av det härliga vardagslivet... Jag har också skrivit av mig lite frustration... och när jag nu läser din text börjar jag nästan gråta när jag tänker på min jobbstart om två veckor...buhu....men du, jag tycker att du gör precis det, sätter dig ner och drar hela den här historien för din chef nästa gång: jag lovar att han inte kommer att snegla på klockan igen!! *skratt* kramar

Arga Mamman sa...

Barbro - hmmm jag är säker på att vi har en del gemensamt i den här frågan... Tur man kan skratta åt eländet i alla fall! Kram till dig!

Anonym sa...

En fin och rolig anekdot över en dag/kväll:)
Min tååring verkar vara ganska så lik din... Förstår inte varför man ska kasta sig bakåt när man blir arg bara. :S
Kul att hitta hit till din fina blogg.
Mvh Lallis

Anonym sa...

Ja, Arga Mamman, jag SKA INTE skratta för jag minns allt för väl ännu efter femton år, hur det var att få på tre barn kläderna och de hela tiden tog av sig dem och när en av sönerna mitt i stan bara sätter sig och vägrar gå och så vidare och vidare...

Barn är tålamodskrävande och de har sina sidor och det är bra tur att de lite andra sidor oxå för annars vore det nog inte värt det hela men det är ju de här guldkornen som är så ljuvliga och gör allt värt... Stor kram på dig!!!

Anonym sa...

Ja vem har sagt att livet är en dans på rosor? Veckan före jag började om var jag nära gränsen...tack och lov att jobbet finns och jag slipper plocka, städa, tvätta, tjata på slöa tonåringar som säger "orka" hela dagarna. Eller går i pyjamas när man kommer hem från en heldag på jobbet...då är det inte alltid kul...

Anonym sa...

Å vad jag känner för dig. Än vet vi ju inte vad dagis innebär, men det kan trilskas nog så illa här i alla fall. Många kramar och sparka uppåt på idiotchefen.

Anonym sa...

Lallis - trevligt att råkas! Kanske man skulle prova att kasta sig bakåt i affekt när man har en diskussion med någon på jobbet...? Hahaha!!

Maria - du menar att det sitter i ännu... trauma-minnen för en liten mor... ;) Nej, men det är verkligen energikrävande. Finns inte så mycket över till annat när man tagit konflikterna med de små liven...

Annis - hahaha... Tja, min tid kommer väl då jag är arg för att de SOVER! Har svårt att tro det just nu, men den som lever får se!

Kaffeflickan - ja dagissvängen är en historia i sig... Ledsna barn och ledsna mammor. Stress, ilska och en känsla av att inte räcka till var än man befinner sig...

Kram!!

Dubbelörn sa...

Och vad ska jag säga... Vänta bara när de blir tonåringar då kommer du ihåg denna tid i ett lyckoskimmer *hånskrattar*. Nä jag skojar, men ändå så är det nog så att den där barntiden var faktiskt en piece of cake av vad som komma skall. En son som bara brölar, allt man säger tolkas som man är emot dem, har vänt hela dygnet upp o ner o ska nu vända rätt innan skolstart på måndag. Allt man säger o vill att de ska göra så får man som svar "det är coolt" "lugna ner dig"... Jag är fullständigt rabiat!!!! Vaddå coola ner skriker jag som svar, f-n jag vrider nacken av dig om jag här det där jä-a ordet igen!!!

Så lite "möjkjädd" o lite sömnbrist låter som en djömtillvajo *drömmer mig tillbaka*

Bamsekram o du grejar det precis som vi alla andra mödrar gjort det framför dig!! *skrattar så tårarna rinner*

Arga Mamman sa...

Dubbelörnen - du får mig att undra om jag inte skulle ha skaffat en hund istället...!? ;-) Nä skoja bara, men inte är det lätt att vara förälder. Kan se framför mig att jag inte direkt kommer att bli någon tonårsdröm till morsa... haha!!

Kramar till dig!

Föräldraplaneten sa...

Ååh! Min dotter är bara 14 månader ännu, och jag förstår vad jag har framför mig. Dessutom planerar vi redan barn nummer två... jag vet inte... pallar man det? Fantastiskt att du biter ihop i alla fall!

Arga Mamman sa...

Hej Föräldraplaneten! Kul att träffas! Tja, vad ska jag säga... Med facit i handen kanske man ska ha några år mellan barnen... ;-)

Kram till dig!

Anonym sa...

Visst är det så, man försöker ge ett sken av att allt är toppen fast att man knappt får sova eller vila eller nåt. Fast jag ska inte klaga, lillan har precis börjat sova på nätterna. Vågar knappt säga det... Schhh, så hon inte vaknar...

Anonym sa...

Oh vad jag känner igen mig. Mina barn är stora nu men detta är nästan som tiden går tillbaka till när mina tre pojkar var små. Det är två år mellan min äldsta och son nr2 och ett och ett halv år mellan son nr 2 och 3. Det var ett hektiskt jobb att få det att gå runt vissa tider. Denna cirkusen som kunde vara vissa morgnar då man tillslut fick det i hamn och vinkade av barnen när man gick från dagis. När man väl var framme på sitt jobb så var man både omålad och okammad! Ju mer man kommer in i rutinerna igen så blir det bättre. Ja kan väl säga som så att jag längtar inte direkt efter dagistiden...Du får ha en fin dag och försök ta en en paus emellanåt/Kram Tussegumman

Arga Mamman sa...

IT-mamman - alla småbarnsföräldrar går ju igenom ungefär samma sak, så jag antar att det är därför man inte vill klaga - det är väl så här livet ska vara, eller? Grejen är väl bara den att förr fanns oftast en förälder hemma och tog huvudansvaret och jag har svårt att tänka mig att dåtidens familjer var lika "slutkörda" som vi är idag... Det är så mycket som ska presteras på olika plan i livet... Kram!

Tussegumman - skönt att höra någon som INTE säger "att du kommer säkert att sakna den här tiden sedan..." För jag tror verkligen INTE att jag kommer att göra det... Kram!

Anonym sa...

Tack, underbart att läsa om någon annans kaos. Förhoppningsvis blir vissa saker i alla fall annorlunda när de blir äldre, hundar är ju likadana hela tiden. Din rubrik regerar. Kram

Anonym sa...

Som här hemma förutom det med chefen.Jag jobbar natt och då sover chefen :-)Sov gott i natt

Anonym sa...

Hahah fy tusan!
Kaotiskt liv man lever men ändå på något underligt vis så är det ändå livet som man strävar efter.. jobb, familj, socialt liv...
It's all worth it =)

Anonym sa...

Jenny - välkommen hit! Kul att göra din bekanskap med! Hundar har väl den fördelen att deras "mentala förmåga" stannar upp vid en viss ålder, medans barnen fortsätter att "kriga för sin rätt" tills de lämnar hushållet... hahaha!!!

Lilla My - tack för omtanken... fick dock besök i princip varje natt denna vecka av 2:an och 3:an så lite mörbultad känner jag mig nog...

Maria - ja visst är det väl det här man strävar efter! Men visst finns det dagar då jag funderar över om det här verkligen är meningen... All strävan stress & jäkt. Tänk om man kunde backa bandet och vara hemma med sina barn istället... men då krävs det ju att man accepterar ett liv i lägre matriell standard för det lär ju bli lite mindre över varje månad...

Kram!

Unknown sa...

Du skriver väldigt bra! Träffsäkert och underhållande, och som jag hoppas med viss terapeutisk effekt. Det är inte utan att man undrar vad man egentligen ger sig in på:)

Jag visste inte att du är så bekant med Pedro Almodóvar.

Vi ses om två månader!
Kram, Anders

Anonym sa...

jDt4b5 Your blog is great. Articles is interesting!

Anonym sa...

qwcCvc Wonderful blog.

Anonym sa...

2dvBzh Thanks to author.

Anonym sa...

Please write anything else!

Anonym sa...

actually, that's brilliant. Thank you. I'm going to pass that on to a couple of people.

Anonym sa...

Hello all!

Anonym sa...

Magnific!

Anonym sa...

actually, that's brilliant. Thank you. I'm going to pass that on to a couple of people.

Anonym sa...

Thanks to author.

Anonym sa...

Wonderful blog.

Anonym sa...

FpMEYt Thanks to author.