måndag 27 augusti 2007

I orkanens öga


Nu var det ett tag sedan jag orkade prioritera bloggen... Har befunnit mig i "orkanens öga" känns det som och nu har kroppen fått nog - är hemma från jobbet och snörvlar idag... Istället för att göra som jag alltid gör - dvs fylla mig med medicamenter och gå till jobbet ändå - så tänkte jag att jag för en gångs skull skulle ta och lyssna på kroppens signaler. Jag har ont ÖVERALLT känns det som och jag sov som en stock ända fram till lunch... Kan inte minnas när jag gjorde det sist.

Orkanen "småbarnsliv & jobb" ökade som sagt i styrka under förra veckan, och där mot slutet var den nog banne mig uppe i en kategori 5.... Tvätthögar, dagisväskor, fotbollscuper, bakning och matlagning virvlade runt omkring mig och det kändes som att jag borde kedja fast mig för att inte blåsa rakt in i närmaste vägg... De två yngsta fortsätter att gråta förtvivlat varje morgon då vi ska iväg, och det gör ju inte precis saken bättre. Nästan dagligen poppar frågan upp i mitt huvud: "Är det verkligen värt det här?" Om jag istället skulle vara hemma med barnen så borde ju stressnivån sänkas en aning tycker man... Men då är det ju det här med de krav man ställer på sin tillvaro. Man VILL så himla mycket hela tiden. Huset skall renoveras. Garderoben skall uppdateras. Helst ska man åka utomlands minst en gång om året osv osv Om man nöjde sig med lite mindre så kanske man skulle glädja desto mer när man väl unnar sig något?

Det skulle ju definitivt kännas av i plånboken om man skulle välja att leva på bara en lön. Dessutom är det inte säkert att det vore det allra bästa för barnen heller... I den värld vi har skapat måste man ju hänga med för att platsa känns det som. Ett barn som bara har varit hemma med mamma måste ju få värsta chocken när man kastas in i skolvärlden där de allra flesta har lotsats in i "grupplivet" redan som två-åringar...

Tror nog att jag skulle bli väldigt rastlös själv också om jag skulle gå hemma hela dagarna... Men vad är värre? Att hela tiden balansera på gränsen till total härdsmälta eller att acceptera ett liv där förnöjsamhet skulle bli ledordet...? Frågan kommer att ältas igen och igen, men jag är inte säker på att jag någonsin hittar det rätta svaret. Det finns väl förövrigt inget facit här. Det gäller väl bara att fokusera på att "orkanen" ska bli en "tropisk storm" istället och gilla läget så mycket som det bara går...

15 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har varit hemma med mina tre äldsta och minstingen började på dagis strax före fyra års ålder... Det har varit bra och jag kan märka stor skillnad på gott och på ont... Men det var mina prioriteringar och hade jag gått emot dem så hade jag inte klarat av att fungera tror jag...

Inget av mina barn har varit utomlands, äldsta är 19 år, Åland, ja, på fotbollscuper... Vi har sagt att vi kanske kan ha råd att göra sånt med dem som vuxna unga istället... Dessutom är det ingen hög prio hos oss.. Bättre med vuxna hos sig än att fara runt. Sverige är vackert oxå...

Men deras kompisar har alltid älskat att vara hemma hos oss, tycker att mina pannakor är de bästa som finns och att det alltid finns en vuxen hemma hos oss vilket de inte var vana vid, någon att prata med eller som ställer till med bus och upptåg...

Jag tror inte som du säger att man måste hänga med, jag tror att man måste följa sitt inre och våga göra det... Det kan mycket väl vara att arbeta jämt eller, som jag upplever för din del, kanske gå ner i arbetstid, kompromissa...

Det är ju oxå så olika vad arbetet betyder för en... Krasst betyder det enbart överlevnad för mig, inte arbeta en timme mer än jag behöver för tak över huvudet och mat i magen... Sen att jag har haft många mycket intressanta arbeten och att det har varit utmanande och stimulerande det är en annan sak och jag har nog trott att jag inte skulle få behålla dem för att jag är så tuff på att inte bjuda på min tid och att kräva att få vara mamma oxå men lustigt nog så har väl kompetensen gjort att de mer än nog gått mig till viljes...

Men det jag vill säga är nog att det behöver inte vara antingen eller man kan finna medelvägar...

OCH när det gäller allt man vill eller vill ha så måste man ju gå igenom vad som är viktigt för en och hur viktigt... Usch idag lät jag... Ja, jag vet inte vad men det känns så ibland när jag läser hos dig som att du skulle behöva gå ner i varv en aning... Jag hoppas och önskar för din skull att du kan finna en väg som passar... Kram!

Anonym sa...

Tyvärr har jag inget facit. Befinner mig alltjämt i samma orkan även på jobbet. Hjärnan är idag nära överslag...sorry. Antar bara att det blir lugnare så småningom. Kram!

Arga Mamman sa...

Maria - tusen tack för ditt inlägg... Du har så rätt som säger att jag bara borde följa hjärtat och inte oroa mig för att "hänga med" som jag uttryckte det... Jag & min man har dock konstaterat att vi ofta både vill äta kakan och ha den kvar... En kombination som inte går så bra ihop... *ler* Det låter underbart när du beskriver ert hem och den trygghet ni har kunnat ge era barn - det är väl vad varje förälder önskar för sina barn. Prioriteringarna är dock svåra. Man har vant sig med en viss livsstil, men inom mig bor en liten "bullmamma" som vill att det ska kännas så där mysigt att komma hem till oss också.... Kram!

Annis - Nej tänk vad rika vi skulle bli om vi hade en enkel lösning på problemet - hahaha!!! Hoppas att du får en bättre dag imorgon! Kram!

Anonym sa...

Huga. Vi/jag vet ju inte ens vad det innebär med dagisbarn ännu. Jag vet inte heller hur vi kommer att tackla det. Något inom mig vill inte alls lämna barn till dagis, men en annan del av mig orkar helt enkelt inte med att bara vara mamma hela tiden.

Anonym sa...

Hej!Tack för titten hos mej! Klart du får länka =) Kul..

Anonym sa...

Ja, det är inte lätt att veta... Det handlar ju om det berömda "pusslet", att få livet att gå ihop på ett balanserat sätt.. Barnen ska må bra, vi vuxna ska må bra, ekonomin ska hänga ihop och alla ska bli lyckliga i slutändan... Så länge jag ser att barnen verkar trivas bra och att de "fixar" skolan och kompisar, att vi får mycket tid tillsammans i familjen och att jag (vi vuxna) har jobb vi tycker om (inte bara för lönens skull) då känns det ju bra... Men skulle det inte fungera med barnen då skulle jag tänka om direkt...För vår del funkar det bra eftersom min man ofta jobbar kväll.. mina barn har aldrig haft långa dagar på dagis eller fritids. Men det här är väl det stora universella dåliga samvetet man alltid får fundera på... kramar

Anna i den vita soffan sa...

Ja, vilken är den rätta vägen? Min äldsta dotter började på dagis när hon var 1,5 år och efter en termin föddes lillasyster och då gick min dotter bara förmiddagar på dagis (kommunens regler). Lillasyster fick börja redan när hon var 1 år eftersom jag kände att jag behövde komma ut och jobba lite. För henne har det varit toppen, även om hon var minst känns det som att hon lärt sig så mycket och har haft roligt. För mamma var det också bra... Kruxet för mig är att jag inte har något fast jobb, vilket ju också har gjort att sambon inte kunnat vara pappaledig nån längre tid. Jag har jobbat, pluggat och rest i omgångar sen studenten. Så när jag jobbat efter att barnen kom till världen har det varit som springvikarie på högstadiet i vårt samhälle vilket innebär ganska korta dagar på dagis för barnen och inget planeringsarbete på kvällstid eller karriärs-hänga-med för mig. Lärare är inte det jag vill jobba med sen "på riktigt" men däremot med pedagogik och utbildningsfrågor. På det här sättet kan jag jobba med något som trots allt ligger i linje med det jag vill göra på sikt men jag behöver inte prestera så högt. För jag har verkligen bestämt mig för att inte försöka göra både karriär och vara småbarnsförälder samtidigt, det skulle bara leda till att jag kände att jag inte räckte till någonstans. Detta är för en period. Däremot är det svårt ibland när jag ser mina vänner som ännu inte har barn eller familj utan lever karriärsliv i storstan. Det känns som att jag inte "har något att komma med" eller att jag "bara är mamma". Men jag är övertygad om att min tid för "karriär" kommer sen - för en sån vill jag också verkligen göra, när jag har möjlighet att satsa på det sätt jag vill. Tills dess vill jag jobba deltid, fast såklart helst med något mer fast än springvikarie! Jag tror att en bra väg är just att gå ner i arbetstid, helst båda föräldrarna lite grann, så att barnen ändå är några timmar på dagis. För min erfarenhet är att dagis är jättebra för barnen! När det gäller det ekonomiska gick vi från att vara studenter till småbarnsföräldrar med eget hus så vi har aldrig vant oss vid att ha mycket pengar och det är verkligen tur!
Det viktigaste är ju ändå att känna efter vad som passar en själv och ens familj och sen försöka hålla sig till det - även när orkanen är som starkast. Jag tror faktiskt att du gör jättebra med dina barn! Har läst din mejl en tid och gillar ditt sätt att reflektera och sätta ord på vad du går igenom. Men en uppmuntrade kram behöver vi alla - hur vi än balanserar våra liv - så här får du en av mig: KRAM!

Arga Mamman sa...

Kaffeflickan - nä, precis som dig har jag svårt att tänka mig att BARA vara mamma. För mig är det viktigt att vara en egen person också och jag vill gärna vara "duktig" på jobbet. Problemet är bara att jag inte riktigt räcker till överallt känns det som... Jag vill "för mycket" och det dränerar ju en fullkomligt till slut... Kram!

Radhusidyll - välkommen hit! Jag gillade din blogg och hälsar gärna på igen!

Barbro - Jo, vardagspusslet är minsann en nöt att knäcka. Jag håller med om att det är viktigt att ALLA i familjen känner sig nöjda med tillvaron. Jag vill absolut inte ha ett jobb dit jag bara går för att få lön... Man vill ju känna någon form av personlig utveckling även där... Mitt problem är att det känns som om jag springer hela tiden och ändå är jag steget efter... Kramar till dig!

Arga Mamman sa...

Anna - Hej och tack för din kommentar! Trots att jag inte "gjort karriär" utan valt någon form av medelväg i livet så känns det lika fullt som att jag inte räcker till någonstans... :( Nu har det ju varit rätt hektiskt en period, men det lär väl tona ner när lillan börjar bli större antar jag...Tycker dock att jag tittar mig omkring och ser alla duktiga människor som verkar så himla tillfreds med allt, men själv känner jag mig mest bara trött och frustrerad... En BAMSEKRAM till dig också i alla fall!

Anonym sa...

Hej arga mamman. För oss har det kännts bra och fungerat att vi båda jobbar lite mindre, bättre balans. Både mamma, pappa och barnen har det bra när de får "komma ut lite". Då har man mycket att prata om när man ses. Kram

Anonym sa...

Jenny - Vi har också försökt dela på vardagen i den mån det går och det är ju verkligen ett måste! Hade jag dragit hela lasset själv på en heltid så hade jag nog varit inlåst vid det här laget....hahaha!!! Kram!

Anonym sa...

En sak som jag tänkte på efter igår, Arga Mamman, är att även nu om du ser det "lyckliga" runt omkring dig så finns ju det lilla h-t överallt i olika former och skepnader...

Vi kan tyckas ha lyckats med en del men det finns ju massor av saker som är ändå... Som konflikten nu med äldsta pga att jag blev sjuk och vi flyttade... Alltså det händer ju saker man inte kan rå över och det enda man kan göra är att försöka...

Kram på dig!!!

Föräldraplaneten sa...

Jag håller med, arga mamman. Det är frustrerande att se sig omkring och uppleva att alla andra har det så himla bra och är så lyckliga och har det så välordnat, men ofta är det ju så att "alla andra" har liknande problem som man själv och kanske tror att de är de enda som har det svårt också. En sak som jag har gjort är att jag har bytt från ett extremt krävande - och inte så roligt jobb - till ett visserligen krävande, men riktigt roligt jobb.

Det får mig att känna mig litet gladare när jag ska lämna Lollo om dagarna. Jag vet att jag går till något som jag gillar, och inte bara slavar för pengar. Men jag hade tur som stötte på det här jobbet, och var verkligen tvungen att tänka både en och två gånger på vad det skulle innebära för ekonomin. Nu tjänar jag mycket mindre, och har en osäkrare arbetssituation, men att gå tillbaka till mitt gamla jobb kändes helt enkelt övermäktigt och helt omöjligt att kombinera med småbarnslivet.

När jag klagar inför min man så säger han "man kan få allt, men inte samtidigt" och det försöker jag tänka på. Just nu är det skitjobbigt att få ihop vardagen, men samtidigt har jag mitt barn och min man, en bostad och ett roligt jobb. Senare kanske jag kan tjäna litet pengar, och få litet mer tid över - men då kanske mitt barn är större och jag inte får chansen att tillbringa lika mycket tid med henne...

Kämpa på! Kramar

Arga Mamman sa...

Föräldraplaneten - du är så klok! Helt rätt val av dig tycker jag! Att ha roligt på jobbet måste ju ändå vara en överlevnadsförutsättning... Kanske är det en del av mitt problem just nu att vi haft det lite stökigt på jobbet och att framtiden känns aningen osäker... Jag tycker om mitt jobb, men ibland tänker jag att det var meningen att jag skulle göra något annat med mina dagar... Tack för kommentaren och kram till dig med!

Arga Mamman sa...

Maria - oops såg inte din andra kommentar... Det är klart att jag förstår att myntet har en andra sida hos oss allihopa... När man själv tycker att allt känns jobbigt så är det bara så himla lätt att se "ytan" hos alla andra... Det hör väl till sakens natur antar jag. I ärlighetens namn så är det väl främst människor som man inte har så nära inpå sig som kan uppvisa den där perfekta fasaden. Ens verkliga vänner är ju dom som även kan erkänna sina brister, inte sant? Kram till dig!