Hej Bloggen! Har inte orkat med dig på ett tag. Uppvaknandet efter semestern blev brutalare än någonsin. Måste ha varit något fel på den där batteriladdaren, för energin varade minsann inte särskilt länge...
Det känns som att jag befinner mig i något slags vakuum just nu. Gör en massa saker utan att känna någon egentlig glädje, och det skrämmer mig en smula. Någonstans inser jag att jag måste hitta nya karriärsmässiga utmaningar då jag gång efter annan känner mig helt dränerad när jag kommer hem från jobbet. Kan inte sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag känner så här, men den inre rösten säger mig att det är dags att göra något annat. Kanske något helt annat?
Det sorgliga är dock att jag inte ens en gång vet vad jag skulle vilja göra. Har inget som jag brinner för på det viset att jag skulle kunna ge upp allt för att genomföra det. Det var väl det där privatägda ålderdomshemmet möjligen... En plats där man får åldras med värdighet och där det är en självklarhet att makar får bo tillsammans. En känsla av att göra något som faktiskt betyder något för någon annan...
Nåväl. Nu är ju verkligheten sådan att det varken finns möjlighet eller ork att ge sig in i ett sådant projekt. Måste försöka bli bättre på att satsa på mig själv i alla lägen och inte låta andra tömma mig på energi. Inte låta uppgivenheten ta över. Men vad gör man då både kroppen och huvudet känns trött efter mindre än en månad på jobbet? Tips någon?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag tycker inte att du ska harva vidare på ett jobb som dränerar dig fullständigt, håll ögonen öppna för alla möjligheter som finns inom alla tänkbara yrkesområden, du kanske snubblar över något du inte ens hade tänkt tanken på att prova innan!
Och för att laga din trasiga själ tycker jag att du genast kollar upp var närmsta yogaklass finns och skriver in dig på den!!! Du om någon behöver kunskapen om att zooma ut och bara vara i ditt inre när allt känns jobbigt, och det kan faktiskt yogan ge dig! Gå till H&M, prova ut en ny skön mjukisdress och en träningstopp så att allt sitter skönt utan kanter som gnager och sedan skaffar du en egen matta på närmsta sportaffär och gå på träning! Jag lovar att du kommer att gilla det!
Precis som du och jag vill ha våra föräldrar friska och rörliga lääänge, så vill dina barn ha dig, så gör dem den tjänsten att du tar tag i din kropp och själ innan det är för sent, och var inte rädd för att prova helt nya vägar i livet!
Usch, jag vet hur det känns. Har inget bra tips direkt, eftersom det är lättare sagt än gjort att ändra på saker ibland, det måste ju mogna fram och dessutom sammanfalla med vad som är praktiskt genomförbart i verkligheten just nu....du ser vilken realist jag har gått och blivit helt plötsligt :O
Men det jag tänker på just nu medan jag skriver är att innan vi vinner på lotto och startar ett fantastiskt äldreboende tillsammans (jag hör av mig så fort storkovan ramlat in ;)) är detta: vad finns det att göra åt din arbetssituation? Finns det några förbättringar att genomföra? Andra rutiner, andra arbetsområden, kan du få några förmåner via jobbet som tex massage, en rolig kurs, en skönare stol eller nåt? Ibland finns det saker som kanske inte ändrar nåt i det långa loppet men som gör nuet lättare att leva i. Hoppas att du får en trevlig helg nu, stor kram från Helena
Min vän.
Jag har inga tips. Jag känner igen mig sååååå väl i det du säger. Andra yttre omständigheter, men samma frustrerade känsla av att vilja vilja. Min vän, skickar över en miljon styrkekramar till dig. Och var lite mer egoistisk.
Rana
Hej Mamman och tack för dina fina ord hos mig (och hustrun)!
Det smärtar mig att läsa ditt inlägg och jag kan samtidigt förstå din - får jag kalla det "frustration"?
Om kroppen och huvudet känns trött efter mindre än en månad på jobbet - då är det uppenbarligen något som inte är helt rätt.
Jag skulle vilja sända dig ett mail med ett par tips men finner inte din adress på bloggen. Återkom gärna via mail till blogg@petersprojekt.se
Du nämner "den inre rösten" - jag tror att du skall lyssna på den i ännu större utsträckning än du kanske gör. Såg att du läst hustruns "Ord på vägen" - Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora en bit av sig själv. Så sant som det är sagt.
För övrigt är det nog många av oss där ute som inte vet vad vi vill göra när vi blir stora . . .
Hang in there Mamman!
Här får du en stor kram >---O---<
Peter
Idag har jag läst Martina-koden från pärm till pärm, den skulle du känna igen dig i mycket, hon är också trebarnsmor som undrar varför alla grannar har så fint hemma fastän hon kommer oanmäld för att låna socker och som kämpar med "svettiga sparkande jätteförbannade bävernylönhögar" till barn som inte vill ha på sig vantarna! Läs den snarast, den muntrar upp!
Vännen, jag känner så väl igen mig. Jag borde ha ett råd men jag har inte det. I mitt fall vet jag att det tar en sex till åtta veckor innan det vänder igen. FÖrsök hitta många små stunder. Och försök verkligen sätta ord på vad som är fel. Leta aktivt efter orden. För mig har det hjälpt att sätta egna ord på hur jag mår och varför som fått mig och mannen att gå mer rätt. Tusen kramar igen.
Syster - Mattan inhandlad. Att hitta "mjukisdress som inte skaver" kändes som en tuffare nöt att knäcka... *garv* Nu återstår bara att lära sig vad Yoga innebär. Skulle nog vilja prova hemma i lugn o ro istället för i grupp. Tips på en bra DVD?? Kramis!
Helena - Jaaa, jag väntar på ditt mail! Själv köpte jag en trisslott i helgen och dubblade pengarna = 2x25 kr! En bit kvar då med andra ord *hahahaha* men det är klart fortsätter jag dubbla varje gång så blir det ju snart en slant - skam den som ger sig! Kraaam!
Rana - Ja, visst känns det frustrerande mellan varven. Tänker mig att jag var satt till den här jorden för större uppgifter än dessa. Visst att vara en sönderstressad mor är ju också en uppgift, men hjärtat ropar efter något annat... Kraaam!
Peter - tackar dig för din vilja att hjälpa! Tar tacksamt emot tips på argamamman@hotmail.com
Visst borde jag följa den inre rösten i större utsträckning, men det känns lättare sagt än gjort... Det gäller väl också att hitta glädje i det liv man valt att leva och inte jämföra verkligheten med något jag egentligen inte vet så mycket om... Inte heller bara räkna de "stora" sakerna i livet utan känna tacksamhet i vardagen och glädjas åt det lilla. Känns som om jag vet lösningen på mitt eget problem, men är ändå oförmögen att tvinga bort den frustrerade känslan.... Kram till dig & hustrun!
Systeryster - står det något om hormonstinna ullkappsklädda kärringar som aldrig går på "hela foten"... Du vet sådana som springer fram genom livet utan att ta sig ett enda steg... *ler*
Kaffeflickan - Ja det är lite "upp som en sol och ner som en pannkaka" syndromet i vår familj just nu. Att jag känner frustration över arbetssituationen är ju bara en del. Mannen & jag brukar skoja om att vi blivit totalt personlighetsförändrade sedan vi fick barn. Från att ha varit positivt inställda till det mesta till att gå omkring och småmorra mest hela tiden... Tragiskt.
Kram till dig med!
Skicka en kommentar