Det är märkligt det här med bloggandet... Det jag sitter här och tycker & tänker hemma på min kammare når härifrån till oändligheten känns det som... Ser på statistiken att det finns återkommande läsare från både Norge, Spanien, Frankrike och kära Svedala... Märkligt. Mycket märkligt. Och lite häftigt. Jag ville vara hemlig, men ändå få tycka och tänka. Få skriva utan att någon dömer mina ord. Och nu är det en hel massa människor som helt plötsligt känns som ens vänner trots att man inte ens vet vad de heter eller var de bor...
Idag gjorde min "vän" Helena från bloggen "Nyckeln till mitt Hjärta" mig riktigt glad trots att jag faktiskt hade en riktig skitdag och det kändes som om min kropp gjort myteri och vägrade ta ett endaste steg framåt... Helena gav mig nämligen utmärkelsen "Kreativ Bloggare" med följande motivering:
"Arga mamman skriver med eftertryck om vad som berör, upprör eller händer henne på färden genom livet som mamma till tre. Funderingar om världsläget är lika träffsäkra som vardagsskildringarna från badkarskanten."
Tack - är allt jag får ur mig kära Helena! Tusen Tack!! Du vände min dag från en dag bland alla andra till att jag faktiskt kände mig speciell. Och utvald... Dina ord värmde hela mig och jag smålog faktiskt när jag körde till jobbet imorse...
Bamsekram till dig min vän!
7 kommentarer:
Hej!!
Åh, vad det var länge sedan jag var in och läste dina härliga inlägg. Måste ändra på det. Men du vet hur mycket man har och ändå vill man försöka besöka alla dessa goa människor man fått kontakt med genom bloggandet. Men i bland blir det omöjligt. Vill bara att du ska veta att du är tusenfalt värd den utmärkelsen. Älskar det du skriver. Har också fått en helt annan syn på det med att släppa i väg barnen... Lika det med idrottsföräldrar. Visst är en del hemska. Vet en förälder som skällde ut sitt barn inför alla för att han släppte in mål. Men då kunde jag inte hålla tyst längre. Likadant hade de en tränare som inte lät vissa barn spela på hela matchen för att de inte var tillräckligt bra (enligt tränaren). Helt sjukt! Tack och lov har min Anton kvar sin fina sida. Faller någon i motståndar laget stannar han och hjälper dom och frågar hur det gick. Sist började föräldrarna applådera. Gissa om man var stolt mamma då! Men egentligen är det något alla barn borde göra...
Du undrade hur han kom med i filmen. Jo, vi blev helt enkelt tillfrågade när vi var på stan. Bodde i Stockholm då...
Oj, det blev en lång kommentar,hi,hi... ha det så bra!
kram Susanne
Åååh Susanne! Jag applåderar också din son... Aldrig skulle jag vara stoltare än då... Inte ens Champions Leage kunde få mig att må bättre och känna att jag lyckats i mitt föräldraskap!
Tack snälla för din kommentar!
Heej
Ingen är mer värd denna utmärkelsen än du....Jag är här inne dagligen och läser dina inlägg. Du skriver helt underbara inlägg..
bamse kramar till dig
kraaaam
Ja, du är verkligen värd den! Du skriver så genomtänkt. Det gillar jag. Själv hasplar jag bara ur mej i en aldrig sinande ström. (Den kanske sinar så småningom, vi får se, men än finns inga tendenser.)
Alltid tänkvärt, det gillar jag också! Genomtänkt och tänkvärt!
Grattis! Du är såååååååååååååå värd den!! :-D
Jag gillar också din blogg SKARPT. Du skriver så kärnfullt, intelligent och helt enkelt asroligt.
Många kramar från en som känner men ändå inte känner dig.
Rana
:-)
Ville bara kika in och önska härlig helg!
Hej gums. Kollar till dig lite bara.
KRAM, Rana
Skicka en kommentar