Feberdimma

Idag har livet återvänt. Har legat i influensa som tagit min kropp i sitt våld en bit i taget. Först värk i lederna så att hela kroppen kändes som ett plockepinn, sedan migränliknande huvudvärk så att jag nästan trodde att ögonen skulle poppa ut,därefter nära 40 graders feber och komaliknande tillstånd, sedan förkylningssymptom med rethosta och snorig näsa och som grand finale - outhärdligt illamående med utslagen mage och kräkningar... Underbart! Lägg sedan till att alla barnen också har varit hemma med samma tillstånd. Måste säga att sonen var en riktig ängel igår när jag var som sämst. Fixade lunch och mellis till syskonen och plockade ur diskmaskinen och städade undan för att "göra mamma glad". Hörde honom mässa på småsyrrorna som inte ville hjälpa till "kallar ni det här samarbete va!?" Jag kunde inte annat än att småle där jag låg... Sedan kröp han upp hos mig och deklarerade att han faktiskt kunde förstå om jag tycker att det är jobbigt ibland...

Själv konstaterade jag att min kropp är rätt så klok ändå. När den sänt ut signal på signal åt mig om att jag borde dra ner på tempot och jag ändå rusar vidare - ja då SÄNKER den mig så att jag faktiskt inte KAN göra annat än vila och återhämta mig. Antar att det fungerar så. När den mentala biten blir överhettad så måste det till en fysisk överhettning för att man faktiskt ska varva ned. Där mitt inne i feberdimman så känner man sig ju rätt så tömd på tankar. Det virvlar inte runt en massa kom-ihåg-lappar på allt som måste göras på jobbet när jag kommer tillbaka, utan det är bara fokus på att andas och finnas. Dessutom så känner man ju en viss grad av tacksamhet när då livet äntligen vänder åter. Kanske ska jag försöka behålla den känslan ett tag framöver, så att jag inte hetsar upp mig över batateller som faktiskt inte påverkar mitt liv om jag tänker efter...