Idag har varit en dag av reflektioner. Tankar kring vår existens och precis som Rydbergs tomte har jag grunnat på den stora gåtan... Kanske är det inte så mycket att grunna över? Bara att åka med på färden? Tänk den som hade svaret...
"Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!"
/Ur Viktor Rydbergs "Tomten"/
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Se där! Mamma och jag fick dig att se djupet i "tomten" i alla fall! Det är något att grunna på i lagoma doser, blir nog lite för tungt att försöka komma fram till ett svar, eller så finner man helt enkelt tröst i det lilla man har kommit fram till vad än det månde vara... I vilket fall så är det få förunnat att leva så länge i sitt hem och i sitt förhållande som hon fick... det måste vara värt mycket och vara till tröst när det är jobbigt att hon inte är här längre...
Kram på dig syster... Problemet med mig är väl snarare - vad ser jag INTE djupet i ... *fnissar* Lätt till tårar och lätt till skratt... Men det är väl det som gör mig till den jag är...
Känns faktiskt som om hon fick det värdigaste slut man kan tänka sig - inte sant? Satt hos farmor i eftermiddag och där kan man ju dessvärre inte riktigt säga detsamma... Jag lider verkligen med henne just nu...
Saknar dig!
Jag har faktiskt suttit på en begravning och gillat tillfället. Det var en äldre släkting och plötsligt samlas stora släkten och alla präglas av eftertanke. Det är en ganska skön känsla. Saknad efter den som försvunnit men ibland också en viss lättnad när personen varit sjuk under många år. Döden blir påtaglig och livet blir påtagligt.
Det är nyttigt och livsnödvändigt med reflektioner... härligt att vara tillbaka och ta del av dina klokheter, kramar från mej
Skicka en kommentar