En fröjdefull jul

Så har lugnet infunnit sig. Ett lugn men också en tomhet. Känns lite som att jag inte hann vara med i år... Veckor av förberedelser och en kort kort stund av fest. Höll mest till i köket och hann varken med mina gäster, Kalle Anka eller Tomten känns det som...

Men det känns gott ändå. För det viktigaste var ju ändå allt jag faktiskt hann med. Innan. Pepparkaksbak och sillinläggningar. Godisstök & paketjakt. Vackra kryddapelsiner i fönstren.

Underbara nya vänner som för alltid kommer att förknippas med julen för mig.

Och barnen. Barnen i vars ögon man kan se att det är värt precis all möda. Små kroppar som inte kan komma till ro på kvällen och en mamma som biter sig i kinden för att behålla lugnet och inte släcka stjärnögonen.

En tre-åring som utbrister " Jag älskar dig!" när Tomten gör entré. Tror att det sammanfattar känslan ganska bra...

Den stora gåtan

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

/V. Rydberg


Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Glöggdoft & ångest

"Det är mycket nu." Det är något man brukar säga, utan att egentligen fundera över vad det är som är "mycket"... Just nu är det tankar kring mitt arbete som är "mycket".Ska jag våga gå utanför ramarna? Ska jag våga ta klivet och lämna tryggheten? Följer jag mitt hjärta så är svaret solklart. Men ska jag följa det sunda förnuftet så blir svaret ett helt annat.

Utanför dinglar snöflingorna ned och lägger ett förlåtande täcke över allt som vi inte hann med i somras. Ska försöka lägga ett täcke över mina funderingar också så att julfriden ska kunna infinna sig även i år. Har varit ledig ett par dagar och ägnat mig åt pepparkakshus, smörkola och allmänt julmys... Tänt ljus i överflöd och låtit glöggen stå på plattan hela dagen för att riktigt få njuta av den underbara doften... Borde kännas underbart. Men det är mycket nu...

Till mamma

Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen… Jag kan i sanning säga att du varit precis den mamman för mig. Den bästa i hela världen, för just mig. Du har gett mig kärlek & trygghet och lärt mig att stå på mina egna ben även om jag helst, precis som dig, hade velat gömma mig och undvika det som känns svårt.

Att våga, att prova, att säga ifrån är egenskaper som du skänkt till mig, trots att du inte alltid låtit dig själv ta lika stor plats… Tänk så många föräldrar som går den enkla vägen och istället lär sina barn att undvika alla saker som de själva räds. Som hindrar sina barn från att prova sina egna vingar och överför sina egna begränsningar på dem… Men det har du inte gjort.

Du har alltid lyssnat på mig. Alltid kommit med kloka ord. Tänk, mina vänner till och med avundades mig för att jag hade en mamma som jag kunde prata med om precis allt… En mamma, en vän, en trygghet.

Jag känner tacksamhet. Jag vill att du ska veta det. Min största önskan är att jag kan skapa samma relation till mina egna barn som du lyckats skapa till dina. Att jag ska kunna ge dem samma grund att stå på, så att de står stadigt även när det blåser kallt…

Jag önskar också att du & pappa ska få njuta av en lång ledighet tillsammans. Att ni ska få finnas vid varandras sida länge, länge till. Att ni tillsammans ska finna glädjen i varje dag och få njuta av ålderdomen så som vi njuter av ett vällagrat vin.

Det är ju så vi alla måste se på livet. Att det blir rikare och mer smakfullt ju längre tid som går. Det finns givetvis de som inte förstår att uppskatta ett fint vin. Som inte förstår mödan som krävs för att uppnå ett sådant resultat.

Jag hoppas att du har den förmågan mamma.

Ett ljus för Carolin

Sänder mina varmaste tankar till Carolin Stenvalls familj & anhöriga. Inga ord räcker till, men vi är många många som tänker på er...

Känner också att mina tankar finns hos mördarens familj & anhöriga... Hur ska de kunna gå vidare? Kunna leva med något man faktiskt inte kan rå för. Någon man älskar har gjort något avskyvärt. Man vill hata men kan inte.

Jag önskar er alla styrka att gå vidare.

Biljett bokad!

En hel månad av mitt liv har passerat i rasande fart. Trots att jag jobbmässigt har befunnit mig i ett totalt vakuum så känns livet rätt så bra ändå... Att fundera över sin vardag är något som jag tror att ganska många - för att inte säga alla - borde göra då och då... Vad är viktigt? Vad får just mig att må bra? Vad kommer att få mig att känna mig nöjd när det är dags att summera?

Inte vara ett offer. Inte skylla på andra. Ta tag i sitt liv och göra precis vad jag vill med mina dagar. Lättare sagt än gjort, men en resa som jag gärna vill påbörja...

Hamsterhjulet

Barnen sover sött. Hör deras andetag och njuter av lugnet. Om några timmar är vi igång igen. Då börjar kampen med att få igång sin lekamen efter minst fem snooze-attacker på mobilen. Jag svär på att min reflex vad gäller att stänga av alarmet måste vara världsklass. Trots att hjärnan ligger och tänker att "Mamman - dags att stiga upp nu... Du vet ju hur du blir när tiden inte riktigt räcker till..." så vägrar kroppen att svara. Något rebelliskt inom mig ligger och tänker att jag ringer & säger att jag blivit sjuk så att jag får ligga här under täcket hela dagen... Men så blir det ju givetvis inte. Istället rusar man upp precis när man borde ha varit klädd & klar och börjar med hela process "Få alla fem på plats i tid". Hopplöst fall helt enkelt. Sätter garanterat sina spår i de små livens minnesbild av sin barndom. Kan nog kosta en terapikrona eller två är jag rädd...

Tycks minnas att syster mellan frågade mig redan vid tre-års åldern - "Äj du stjessad nu mamma?" Som att stressad är ett ord som borde få finnas i en tre-årings ordförråd?? Snart är de små liven redo att balansera sina egna dagar och då kommer vi bergis att stå där som ett par fån och fundera på varför vi inte prioriterade annorlunda medan vi hade chansen. Medan vi faktiskt fortfarande hade någon som ville krypa upp i vår famn och mysa en liten stund. Någon som tycker att mamma är världens bästa och hellre vill vara hemma och leka björnen sover, än att åka till dagis & leka med kompisarna...

Men vad gör man när man är inne i hamsterhjulet och allt snurrar på så snabbt att det inte går att kliva av? Hinner inte uppskatta. Hinner inte glädjas. Hinner inte vara någon j-a björn...

Men jag hinner i alla fall smyga in i deras rum när de somnat. Stryker försiktigt bort håret ifrån pannan. Kysser dem lätt på kinden och drar in doften av dem i mina lungor. Älskar er så innerligt mina små skruttungar. Jag hoppas bara att jag hinner få er att förstå det..

Måndagstanke

Tänk ibland tar livet en vändning vare sig man vill eller inte. Känns som om allt jag gått & grunnat på kommer att få sin lösning oavsett vilket beslut jag tar. Inte hålla fast vid saker som stjäl ens energi. Inte ge av sig själv utan att någonsin få någonting tillbaka. Tja, förutom den där slanten i slutet av varje månad då möjligen... Ska se förändringen som en chans till att få utveckla mig själv. En livsnödvändig åtgärd helt enkelt...

Vad håller jag på med?

Solnedgångar att spara i sitt inre... Visst var det så jag sa? Konstigt att det redan känns så avlägset fastän det var alldeles nyss. Känns lite bättre idag med "alltet"... Inte lika ont i kroppen. Inte lika uttråkad i knoppen. Har lånat en bok som heter "Vad håller jag på med?" "En bok om beteendeförändring & konsten att leva det liv du är värd!" Ingen dum titel va? *ler* Känns som något man skulle kunna ägna en liten minut åt. Ska genast krypa ner i min säng och läsa en stund. Tja, efter att jag har plockat undan i köket och packat dagis/skolväskor vill säga... Kanske får spara boken till en annan dag.

Energiläckage

Hej Bloggen! Har inte orkat med dig på ett tag. Uppvaknandet efter semestern blev brutalare än någonsin. Måste ha varit något fel på den där batteriladdaren, för energin varade minsann inte särskilt länge...

Det känns som att jag befinner mig i något slags vakuum just nu. Gör en massa saker utan att känna någon egentlig glädje, och det skrämmer mig en smula. Någonstans inser jag att jag måste hitta nya karriärsmässiga utmaningar då jag gång efter annan känner mig helt dränerad när jag kommer hem från jobbet. Kan inte sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag känner så här, men den inre rösten säger mig att det är dags att göra något annat. Kanske något helt annat?

Det sorgliga är dock att jag inte ens en gång vet vad jag skulle vilja göra. Har inget som jag brinner för på det viset att jag skulle kunna ge upp allt för att genomföra det. Det var väl det där privatägda ålderdomshemmet möjligen... En plats där man får åldras med värdighet och där det är en självklarhet att makar får bo tillsammans. En känsla av att göra något som faktiskt betyder något för någon annan...

Nåväl. Nu är ju verkligheten sådan att det varken finns möjlighet eller ork att ge sig in i ett sådant projekt. Måste försöka bli bättre på att satsa på mig själv i alla lägen och inte låta andra tömma mig på energi. Inte låta uppgivenheten ta över. Men vad gör man då både kroppen och huvudet känns trött efter mindre än en månad på jobbet? Tips någon?

Fulladdade batterier

Nu har jag bara varit. En lång, lång stund har jag inte brytt mig om att hålla mig uppdaterad på vad som händer omkring mig. Har inte kollat jobbmailen och faktiskt inte ens tänkt särskilt mycket på jobbet vilket är en bedrift i sig. Inte heller har jag stressat runt hela Sverige i hopp om den "perfekta semestern". Och vet ni vad - jorden snurrar visst vidare ändå. En dag tar slut. En annan tar vid.

Jag har nog njutit av min ledighet mer än någonsin i år. Har lyckats med att leva det där kravlösa & enkla livet som jag så gärna vill uppnå. Men visst är det väl lättare att lyckas med det under sommaren? För hur underbart är det inte att stiga upp och se solen glittra över havet. Sätta på kaffebryggaren och gå ned till bryggan. Att se barnens triumferande leenden när de håvat in en liten fisk. Jag behöver faktiskt inte så mycket mer. Förutom några fler plusgrader på termometern möjligen...

Härligt har vi haft det i alla fall och jag ska försöka att spara några solnedgångar i mitt inre. Det kan vara bra att ha när frosten biter mig i kinden.

Konsten att bara vara

Det lyckades inte särskilt länge. Att behålla den där känslan alltså. Har hunnit få både mail & telefonsamtal från jobbet redan. Saker som måste fixas. Saker som måste kollas. Barn som kivas. Hus som måste städas. Goa grannungar som väller in och höjer ljudnivån ytterligare en smula. En sol som lyser med sin frånvaro & ett regn som aldrig vill sluta. Fast det är klart. Det är ju sannerligen läge för en skogspromenad fylld av förföriska dofter... ;)

Tror att det är dags att fly nu. Stänga av mobiltelefonen. Fimpa internetuppkopplingen. Sätta sig på bryggan och dingla med benen istället. Gå till biblioteket och njuta av lånad tystnad. Att kunna acceptera en helt tom agenda. Låta känslan styra och faktiskt bara vara. Jag gör ett nytt försök.

Trevlig Midsommar!

Midsommarafton idag. Känns nästan en smula overkligt. Midsommarblomstren står plikttroget i dikeskanterna och är lika självklara som sillen och midsommarstången. Igår när jag cyklade hem från jobbet så uppfylldes jag verkligen av den där känslan jag alltid fick som barn när sommarlovet kom. En känsla av frihet. Som en kalv som släpps ut på bete för första gången... Det pirrar i hela kroppen och det går inte att hindra Zlatan-leendet som sprider sig i ansiktet...

För en stund så slöt jag mina ögon och drog in alla dofter & ljud omkring mig. En syrenberså & nykära pippifåglar. Doften av regnsmekt skogsmark. Solens strålar som värmde min kind. Underbart! Måste försöka behålla den känslan inom mig hela sommaren.

Jag hoppas att solen skiner på er alla i helgen!

Utbytbar trygghet

Snart är det utcheckning för syster mellan och syster liten. Deras tid på sina respektive dagisavdelningar är över och det är med ett visst vemod vi konstaterar att en epok i deras liv är över.

Undrar hur det känns för de små egentligen? Ena dagen är man nära nära sina fröknar. De är de vuxna som man tillbringar den största delen av sin dag med. Nästa dag är de utraderade helt och hållet, och man ska istället acceptera nya människor som sin trygghet. Den som tröstar när man skrapar knäet eller längtar alldeles förskräckligt efter sin mamma...

Det går ju i de allra flesta fall alldeles utmärkt bra - men visst får våra små acceptera ganska stora förändringar i sina liv som vi vuxna bara tar för givna? Är man krass så är det väl en bra förberedelse för vuxenlivet. Relationer är utbytbara. De som är viktiga för oss en period i livet kanske vi inte ens hälsar på när några år har passerat... That´s life.

Solenergi

Har varit hemma hos mina föräldrar och tankat energi en stund. Beklagat mig och blivit stöttad. Fått vara i fokus en liten liten stund. Tänk vad det kan göra gott att ha ett andningshål att fly till.

När jag körde hem insåg jag att det ju faktiskt blivit sommar nu. Riktig sommar. Kvällssolens strålar smekte omgivningarna och det är märkligt hur annorlunda allt ser ut på kvällen. Ett lugn sprider sig och det är som om både växter och djurliv samlar kraft inför den nya dagen som väntar på att få göra entré.

Doften av nyklippt gräs blandat med bensinångor från någons gräsklippare letade sig in i bilen och för en sekund så tänker jag att det måste vara den underbaraste doften av alla... Till och med alla maskrosor som står där som kavata små solar är vackra och så fyllda av livskraft att det nästan smittar av sig.

För visst är det väl fascinerande att hur mycket man än försöker bli av med dem så poppar de upp på de mest omöjliga ställen... Ska försöka tänka på den där sången från barndomens somrar nästa gång jag irriterar mig på dem. "Jag lät alla mina maskrosor finnas. Fast jag vet att de kallas ogräs och bör rotas ut. För det är så skönt att sitta och minnas. Små solar i gräset när sommaren är slut..."

Negativ spiral

Nu tror jag minsann att den negativa energin har tagit övertaget i familjen. Sitter och glufsar mörk choklad för glatta livet för att förnimma någon slags positiv känsla... Trötta & sura föräldrar och riktigt trötta & sura barn. Tre-års trotsen i kombination med sex-års trotsen börjar ta ut som rätt på familjen nu. Det går liksom inte att undvika konflikter hur vi än bär oss åt.

Det är gråt & bråk när vi ska stiga upp. Det är gråt & bråk när vi ska åka till dagis. Det är gråt & bråk när vi INTE ska åka till dagis. Det är gråt & bråk vid varje måltid. Det är gråt & bråk när vi ska duscha. Det är gråt & bråk när vi ska göra kväll... Inget känns riktigt roligt just nu. Vad man än säger så är det "dumma mamma" eller "dumma pappa". Är det riktigt illa så är det till och med vara "jag önskar att jag hade en annan familj!" Den svider. Jag lovar.

Inte bara mor & far får sig utan det bråkas även syskonen emellan. Jag tror att vi är i behov av ledighet nu. Åka iväg till badstranden och bara ha roligt tillsammans. Inte tänka på några dagisväskor eller läxförhör. Inte stressa för att passa tider. Några veckor kvar till semester. Måste försöka härda ut.

Värmande ord

Det är märkligt det här med bloggandet... Det jag sitter här och tycker & tänker hemma på min kammare når härifrån till oändligheten känns det som... Ser på statistiken att det finns återkommande läsare från både Norge, Spanien, Frankrike och kära Svedala... Märkligt. Mycket märkligt. Och lite häftigt. Jag ville vara hemlig, men ändå få tycka och tänka. Få skriva utan att någon dömer mina ord. Och nu är det en hel massa människor som helt plötsligt känns som ens vänner trots att man inte ens vet vad de heter eller var de bor...

Idag gjorde min "vän" Helena från bloggen "Nyckeln till mitt Hjärta" mig riktigt glad trots att jag faktiskt hade en riktig skitdag och det kändes som om min kropp gjort myteri och vägrade ta ett endaste steg framåt... Helena gav mig nämligen utmärkelsen "Kreativ Bloggare" med följande motivering:

"Arga mamman skriver med eftertryck om vad som berör, upprör eller händer henne på färden genom livet som mamma till tre. Funderingar om världsläget är lika träffsäkra som vardagsskildringarna från badkarskanten."

Tack - är allt jag får ur mig kära Helena! Tusen Tack!! Du vände min dag från en dag bland alla andra till att jag faktiskt kände mig speciell. Och utvald... Dina ord värmde hela mig och jag smålog faktiskt när jag körde till jobbet imorse...

Bamsekram till dig min vän!

Idrott - gemenskap eller utanförskap?

Nu är jag lite småförbannad igen. Funderar på det här fenomenet med "idrottsföräldrar" eller vad man nu ska kalla dem... De här föräldrarna som lever sina egna drömmar genom barnen och trots att de är rätt så lata och otränade själva tar sig friheten att bedöma andras "mindre talangfulla" barn både högt och brett... Sorgligt tycker jag. Och ganska patetiskt.

Redan som ett litet barn ska jag känna att jag inte räcker till och att jag inte platsar. Och har jag inte kommit igång med en lagsport redan i sexårs åldern så verkar det nästan vara kört...? Men ärligt nu. Vad är det egentligen som dessa "idrottsföräldrar" strävar efter? Är det drömmen om NHL eller UEFA Champions Leage som hägrar? Egna drömmar som bleknat bort när verkligheten tog över..? Realisten måste ju ändå inse att för de allra flesta blir idrotten bara en hobby som ger vänskap, gemenskap och möjligen också god kondition.

Jag blir uppriktigt beklämd över att vissa barn inte ska få känna den genuina glädje som idrott faktiskt kan skänka. Träningen blir ett måste och kan jag inte leva upp till de krav som ställs - tja då kanske jag ska fundera på att sluta... trots att det här kanske är det jag verkligen brinner för...

Riktigt förbannad blir jag då mindre talangfulla barn ska kritiseras öppet - tänk om vi skulle stå i ring kring ett barn som har svårigheter med att lära sig läsa och peka finger åt honom/henne och säga att det inte är någon idé...?

Väninnan berättade om en fotbollsmatch där hennes son deltog och där en pojke i laget i princip mejade ner en pojke i motståndarlaget och mamman skriker åt sonen "Fortsätt framåt!! Han klarar sig!!!" ......................?

Är det så konstigt att vi lever i värld utan empati? Jag bara undrar.

Krackelerad yta...

En liten bit av min värld har försvunnit. Jag upptäckte det under Valborgsmässofirandet när någon log glatt mot min dotter - och Arga Mamman intog försvarsställning. Tittade misstänksamt på mannen som antagligen var en helt vanlig go och fin pappa till någon, och som faktiskt bara log igenkännande åt min fem-årings glada upptåg.

Men något högg till i mig och jag drog henne närmare intill mig. Kände mig som en lejonhona på savannen som måste försvara sina små med sitt liv. Jävla Anders Eklund som bara bestämde sig för att hugga min illusion om ett tryggt Sverige i bitar... Jävla honom för att det bränner till i mig varje gång jag ser ett barn på sin cykel på väg någonstans utan en vuxen vid sin sida...

Ser ju hur mina barn sträcker på sig och växer en liten bit varje gång jag släpper taget och ger dem lite mer eget ansvar. Då åtta-åringen får cykla själv till mataffären och hjälpa mamma att handla... Då fem-åringen får "sköta" tre-åringen medans jag går in och fixar lunch... Det känns svårare att släppa taget nu. Visst, mitt intellekt säger mig att den här typen av brott är ytterst ovanliga men känslan av olust och rädsla tycks ändå inte släppa taget.

Det mest absurda av allt är att även Anders Eklund var ju någons lilla bebis en gång. Någons bror och någons barnbarn. Vart gick det snett? Tänk om något av mina egna barn skulle bli sjuka och utföra ett brott som detta mot Engla... Tror inte att det skulle vara lika självklart att önska honom dödsstraff då...

Entre för våren!

Så gör då våren äntligen sin officiella entré! Jag känner verkligen hur den spirande längtan efter sommar tar över mer och mer... En längtan efter att få släppa ut sina instängda fötter i gräset och bara vara... Innan detta kan realiseras får jag dock nöja mig med att hoppas på vårljumma vindar och fågelsång i helgen. Jag hoppas också att solen lyser på er alla vartän ni befinner er i vårt avlånga land! Kraaam!

Vårvindar & nya krafter

Hyfsad återhämtning. Benen för mig dit jag vill OCH jag har fått bort lite av högarna på jobbet. Skönt. Har dock fortfarande ett högt ringande ljud i huvudet och hör mycket illa. Rätt praktiskt då barnen bråkar i alla fall... ;)

Våren verkar ha hittat hit på riktigt medan jag sov. Besökte en av stadens gallerior och uppdaterade garderoben en smula. Hittade en underbart vårlig klänning från "Kaffe" som jag inte kunde motstå. Kunde riktigt förnimma de ljumma sommarvindarna mot mina bara ben, men sedan vaknade jag till ur drömmen och såg de skitiga snöhögarna som fortfarande pryder omgivningarna... Men den som väntar på något gott...?

Nu önskar jag er alla en skön helg i alla fall. Själv ska jag sova så mycket det bara går!

Lurad

Ha, där fick jag för att jag trodde att det var över... Har legat totalt däckad hela helgen. Igår besökte jag läkaren som konstaterade bihåleinflammation och öroninflammation... Ska det vara så ska det vara! Nu börjar jag minsann känna pressen att komma tillbaka till arbetet också. Högarna växer till sig och det lär ju ta minst en vecka bara att komma ikapp... Ångest. Men vad ska man göra? Jag hoppas på förståelse och sedan bäddar jag ner mig i sängen igen... Over and out.

Feberdimma

Idag har livet återvänt. Har legat i influensa som tagit min kropp i sitt våld en bit i taget. Först värk i lederna så att hela kroppen kändes som ett plockepinn, sedan migränliknande huvudvärk så att jag nästan trodde att ögonen skulle poppa ut,därefter nära 40 graders feber och komaliknande tillstånd, sedan förkylningssymptom med rethosta och snorig näsa och som grand finale - outhärdligt illamående med utslagen mage och kräkningar... Underbart! Lägg sedan till att alla barnen också har varit hemma med samma tillstånd. Måste säga att sonen var en riktig ängel igår när jag var som sämst. Fixade lunch och mellis till syskonen och plockade ur diskmaskinen och städade undan för att "göra mamma glad". Hörde honom mässa på småsyrrorna som inte ville hjälpa till "kallar ni det här samarbete va!?" Jag kunde inte annat än att småle där jag låg... Sedan kröp han upp hos mig och deklarerade att han faktiskt kunde förstå om jag tycker att det är jobbigt ibland...

Själv konstaterade jag att min kropp är rätt så klok ändå. När den sänt ut signal på signal åt mig om att jag borde dra ner på tempot och jag ändå rusar vidare - ja då SÄNKER den mig så att jag faktiskt inte KAN göra annat än vila och återhämta mig. Antar att det fungerar så. När den mentala biten blir överhettad så måste det till en fysisk överhettning för att man faktiskt ska varva ned. Där mitt inne i feberdimman så känner man sig ju rätt så tömd på tankar. Det virvlar inte runt en massa kom-ihåg-lappar på allt som måste göras på jobbet när jag kommer tillbaka, utan det är bara fokus på att andas och finnas. Dessutom så känner man ju en viss grad av tacksamhet när då livet äntligen vänder åter. Kanske ska jag försöka behålla den känslan ett tag framöver, så att jag inte hetsar upp mig över batateller som faktiskt inte påverkar mitt liv om jag tänker efter...

Löpträning

Nu har det varit mycket ett tag igen. Åtagandena på mitt andra jobb, (ni vet det där jag får lön för), tycks bara bli fler och fler trots att dygnets timmar förblir desamma... Märkligt det där med deltid. Visst är det väl så att man har valt att gå ner i tid för att hinna vara mer med sina barn? Hinna ta sitt ansvar som förälder och faktiskt försöka vara delaktig i deras uppfostran...? Ändå känns det nästan hopplöst. Jag vill ju faktiskt vara med mina barn. Inte bara klä på, klä av, skjutsa, torka, förmana och läsa gonattsaga. Givetvis är det ju också en viktig del av vardagen, men jag skulle så gärna vilja ha mer.

Tror att det är bristen på kontroll över min egen tid som skapar en sådan oerhörd frustration mellan varven... Kraven ökar både på jobbet & hemma och till slut hamnar man i ett totalt orkeslöst läge där man får mindre och mindre gjort. Man är hela tiden 5 minuter efter i tidsschemat och det känns som om man springer utan att ta sig framåt. Skulle behöva en coach som hjälpte mig att styra upp löpträningen en smula. För det är ju knappast någon som tackar mig när jag springer rakt in i väggen?

Problemlösning

Finner min tre-åring liggandes mitt på vägen. (Problem 1) I en gigantiskt vattenpöl. (Problem 2) Ligger och DRICKER vattnet ur vattenpölen !!!! (Problem 3) Känns ju spontant som om "ligga-mitt-på-vägen"-problemet är det som är mest akut. Lite jobbigt om en bil dök upp just nu... Det faktum att hon nyss varit sjuk och ligger på den kalla asfalten känns bortprioriterat - hon har ju ändå sin Reima-overall på sig och något ska ju den dyra skiten tåla? Vrålet som hörs över hela kvarteret tyder dock på vad den ömma modern tycker är värst...."IIIIIIINTE DRIIIIICKA VATTNET UUUUUR PÖÖÖÖÖLEN!!!!!!!!!!" Plötsligt känns ju badvattnet som rena rama hälsokuren.... Vad är det för en liten äckelpotta jag har lyckats fostra!? Jag fasar för vad hennes törstbehov ska leda till härnäst... Ser genast nya VAB-dagar i antågande. Åker hon inte på magsjuka nu så gör hon det aldrig...Men var dag har nog av sin plåga, visst var det så?

Badkompisar

Arga Mamman vrålar ut sin fasa när tre-åringen glatt dricker stora klunkar av det varma badvattnet "Neeej!!!! Nu får du bacillusker i din lilla mage....!!!!" Tre-åringen stannar upp en sekund och tittar sig förskräckt omkring. Letar med skräckslagen blick i vattnet, börjar gråta så smått... "Jaaaag viiiill iiiiinte att plaski-luskerna ska bada med miiiiiiig!!!!!!!!!!!!"

Så där ja. Då har jag botat "jag-vill-bada-sjutton-gånger-om-dagen-fasen"! Voila!!

Äkta Kärlek...

Back in business!

Åter från Påskledigheten. Har haft trevliga dagar med trevliga vänner. Nu är det till att återanpassa sig till den hektiska vardagen igen. Känns som om jag skulle behöva ett par veckor till för att verkligen varva ned... Vill helst gå omkring i pyjamas och gosa & krama på mina ungar hela dagarna. Inte tänka på budget, årsmål och att motivera medarbetarna inför våra ständiga förändringsprocesser...

Nåja. Ett par dagar så är man tillbaka i sin verklighet igen. Tur att man är tre-barns morsa så man vet hur man hanterar konflikter i alla fall.... :o)

Glad Påsk!

Så var då påsken här igen... Tyckte precis att vi dansade ut julen...? Ska bli skönt med lite gemensam ledighet i alla fall, men den där riktiga "vi drar till fjällen känslan" har inte infunnit sig i år. Känns inte som om jag har lust med mer vinter nu.

Nä nu är det fokus på vårsol och uppvaknande tulpanknoppar. Dags att så grönsaker och se barnens förtjusta miner när de små fröna behagar att sticka upp ur jorden med sin bestämda livskraft... Dra in den fuktiga jordlukten i lungorna när det är dags att räfsa gräsmattan och faktiskt njuta av den mögelblandade upplevelsen... Kanske blir det här året då jag slår till och köper mig mitt lilla växthus? Mitt kryp-in som skall bli en frizon från barnaskrik och måsten... Eller kanske gör jag klokast i att drömma om det i några år till? För när det väl är på plats så kommer det väl knappast att bli så som jag tänkte mig...

Jag hoppas att solen lyser på er i Påsk! Kraaam!

Vårkänslor!

Välkommen till våren! Nog för att snön vräkt ned hela dagen, men med en liten vårgrön skrud till bloggen så kan till och med jag förnimma en viss vårkänsla! En liten resa i helgen (mental eller verklig) och jag känner mig faktiskt lite inspirerad att ta tag i tillvaron. Känner mig lite mer kär än vanligt i allra bästa mannen och vi har faktiskt hunnit med att skratta tillsammans en hel del i helgen.

Vårlökar och påskpynt. Solbränd näsa med nya vårfräknar på. Behövs inte så mycket mer än så. Glada barn som vill plocka fram cyklarna. En liten tre-åring som traskade glatt till dagis idag och som, (trots att hon drog "nitlotten pappa") ropade efter mig : "jag äääälskar båååååda idaaaaag!" Vilken fantastisk framgång!? Måste vara vårkänslor även i hennes lilla kropp!

VM-guld i Curling..?

Uppladdning eller urladdning...? Tja, tanken på en omstart var ju god i alla fall. Tröttheten är dock värre än någonsin och det är en bedrift om jag håller mig vaken längre än barnen. Trots att jag ser ljuset som hägrar långt där borta, så är det svårt att mobilisera kraften och få något vettigt gjort. Tre-åringen håller på att driva oss alla till vansinne med sina ständiga ego-utbrott och både jag & mannen inser att vi trippar lite på tå kring henne just nu bara för att slippa dessa energitömmande affekt-stunder.

Är det månne så att vi faktiskt borde kalla oss "curlingföräldrar"? Levde i tron att det är föräldrar som är oförmögna att sätta några gränser, men så köpte jag boken "Sopa Lagom!" av Maria Carling och Elisabeth Cleve, och plötsligt så inser jag ju att det faktiskt är ett begrepp som passar på många av oss som lever med småbarn idag.

I boken beskriver man curling föräldrar så här:

"De är hårt arbetande, stressande och ambitiösa människor som är beredda att göra allt för att barnen ska ha det bra." (Ja, vem sjutton vill inte det..?)

"Curlingbarnen får mycket uppmärksamhet och stöd i sin utveckling. På fritiden har de många aktiviteter. De får mat de gillar, god service och många presenter." (No shit!?)

"Curlingförälderna frågar också flitigt vad barnen vill, i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Detta gör att barnen känner sig som jämlikar och deras självkänsla stärks." (Ja, vem av oss vill INTE att barnen skall ha en god självkänsla??)

Men sedan kommer det verkligt instressanta då den danske familjeterapeuten Jesper Juul utalar sig i boken: "Allt ser så kärleksfullt och omtänksamt ut i den moderna familjen, men barnen blir ofta disharmoniska redan i 3-, 4-årsåldern. De vuxnas frustration stiger i takt med barnens orimliga och ofta absurda krav. När det är som värst kommer föräldrarna in i ett tillstånd av permanent, frustrerad utmattning och barnen blir högljudda, osociala och olidliga att vara tillsammans med." Oj... Kan jag möjligen ha hittat diagnosen på våra symptom!? Kändes nästan befriande att läsa det här för ibland funderar jag verkligen över vad det är vi gör för fel...

Tittar man på "Nanny Jouren" eller något annat uppfostringsprogram så tycker jag det känns som om de ägnar sig åt att fostra hundar i viss mån. Det är "back to basics" och föräldrarna återvinner platsen som högsta hönset i rangordningen igen. Och kanske är det så det måste få vara? Barnen ska inte vara våra jämlikar. De ska inte vara med på alla beslut, utan får helt enkelt finna sig i det vi som föräldrar anser vara lämpligast. För vem av oss känner sig inte hopplöst misslyckad när tre-åringen måste bäras ut från dagis utan ytterkläder... Ska försöka att sträcka på mig nästa gång det händer. För det är ju faktiskt barnets beteende som är oacceptabelt - och inte mitt!

Ska läsa vidare i boken och hoppas på att vi INTE kvalar in till VM nästa år!

Uppladdning

Dags att gaska upp sig nu. Januari och nästan hela februari har passerat förbi nästan helt obemärkt... Fokus har varit på annat håll och jag & mannen har knappt kunnat skilja måndag från fredag känns det som. Upptäckte till min fasa att även städningen har bortprioriterats mellan jobbkrav och begravningar. Dags att städa bort både vintermörker och dystra miner såväl som dammråttor och kladdiga fläckar på golvet..

Allt känns ju så mycket lättare nu när ljuset kommer tillbaka, och även om man förbannar solstrålarna när de lyser in och avslöjar ens dammiga vardag så känns ljuset befriande. Energin kommer tillbaka och jag hoppas verkligen att jag ska bli kvitt min nästan obegripliga trötthet.

Imorse när jag & mannen lämnade av barnen så var det en av fröknarna som frågade "är det bra med er då?" Vi tittade på varandra och log en aning i tyst samförstånd. Vi kunde inte ens förmå oss att kläcka ut ett vanligt "ja visst, hur är det själv?" Utan istället kom det ett "Tja, det ÄR i alla fall..."

I ett tappert försök i att komma tillbaka till "tack bra" så gick vi i alla fall ut och lunchade på en av stadens trevligare restauranger idag. Pratade hela meningar och skrattade tillsammans. Genast känns allt lite bättre. Mycket handlar såklart om inställning. Man kan ju inte tillåta sig själv att sjunka ned i ett totalt energilöst läge.

Nä, nu ska vi låta vårsolen ladda våra batterier igen, så att vi är redo att möta varje ny dag med glädje & handlingskraft!

Stor & Liten

Min lilla stora tre-åring satt och filosoferade i bilen på väg hem från dagis idag:

"Mamma....Näj mosters bäbis pluppar ut så blir jag en stoooor-kusin, å då blir bäbisen en bäbis-kusin..."

Tänk så viktigt det är att vara STOR när man är LITEN. Förövrigt blir det intressant att höra om moster tycker att "den pluppade ut" hehehe....

Var sak har sin tid

Begravning och bodelning i helgen. Tårar och skratt i en salig röra. Känner mig totalt dränerad på energi just nu, men det kanske inte är så väldigt konstigt... Visst är jag lättad över att min lilla farmor äntligen har fått sin välförtjänta vila, men samtidigt plågas jag av ett enormt dåligt samvete. Varför var jag inte bättre på att hälsa på henne medans jag hade chansen...? Min farmor. Pappas mamma. Det är konstigt att avståndet kan öka så oerhört till någon som betytt så mycket i ens liv.

När jag ser på mina egna barn och deras relation till far- och morföräldrar så tänker jag att det skulle vara fullständigt förödande om någon av dem skulle lämna oss nu. Men det är ju så det är med livet. Våra roller förändras allt eftersom. Det är inte många år innan min roll som mamma har suddats ut en aning. Ingen som kryper upp i min famn eller som smyger över till min säng för tröst om natten... Men det är ju så det ska vara. Var sak har sin tid.

En dag att stryka ur kalendern

Lägger mig raklång på sängen och bara andas. In och ut. Långa andetag. Sluter ögonen och försöker att tänka på ingenting alls. Har inte ens en gång fått av mig skorna sedan vi kom hem, utan försöker att fokusera på att sänka min egen puls. Försöker att sortera tankarna kring det viktiga kundmötet som drog ut på tiden så till den milda grad att jag glömde bort att jag hade barn att hämta på dagis. Fick rusa därifrån och kan bara tänka mig att både kunder & kollegor suckade inombords åt mitt icke så professionella agerande när jag med stirrig blick rusade ut från kontoret... Körde som en vettvilling till fritids och dagis för att hinna samla ihop min lilla skock innan fröknarna låst dörren för idag. (Intressant scenario förresten - vad hade de gjort om jag verkligen inte hade dykt upp...?)

Vidare till nästa projekt som heter "konsten att fixa middag på 10 minuter innan det är dags att skjutsa sonen och hans vänner på träningen" . I det projektet ingår ju förutom att faktiskt servera måltiden också konsten att få barnen att ÄTA den. Som tur var kom allra bästa mannen hem och räddade situationen just innan den hyperventilerande hustrun började misströsta. Med sitt sedvanliga lugn löste han uppgiften OCH skjutsade barnen. Tänk vilken tur att vi är två om uppgiften. Fruktar en total härdsmälta om jag inte hade honom vid min sida. Ska försöka tänka på det en liten stund varje dag...

Hur fångar man VARJE dag..?

Min rätt så relaxade inställning till livet har börjat återgå till det normala igen. Det normala innebär i mitt fall: skippad frukost, en halvspringande lätt framåtböjd stil med axlarna i höjd med öronen, sjukt aggreverade tankar på vuxna människor UTAN barn som klagar över tidsbrist och dålig sömn. En känsla av uppgivenhet när jag ser röran som mina aliens till älsklingar kan lyckas skapa på trettio minuters lek. Frustration när jag plockar upp skiten efter hot om svarta sopsäckar och julklappsförbud tills de blir myndiga. Känslor av totalt misslyckande när jag inte kan få mina barn att lyssna på mig förrän jag tappar fattningen och bankar handen i bordet vrålar ut "nuuuu fåååår det vara nooooooog!!!!!!!!!!!!!!!"

Jag måste nog bara komma till insikt och acceptera att jag inte riktigt räcker till alla dagar. Det behövs så oerhört lite för att bitarna i det här förbannade pusslet inte ska passa in. Har haft galet mycket på jobbet sista tiden. Mannen har lika galet mycket. Dessutom håller vi på med ett projekt i huset som tar kvällar och helger i anspråk. Lägg till två dödfall och sjuka barn så har jag lösningen på min egen gåta... Så länge allt serveras i lagoma doser så flyter livet på rätt bra. Men blir det för mycket på jobbet - så funkar inte det privata och vice versa. Men vad är lösningen då? Förslag tas tacksamt emot. Någon...?

Att fånga dagen

Två timmar för sig själv... Syster mellan och storebror är på kalas och minstingen följde med pappan ut en sväng. Måste stanna upp en liten liten stund och bara njuta av tystnaden... Det enda som hörs är klockans tickande. Magiskt.

En blick över röran omkring mig för mig tillbaka till verkligheten. "Hur ska jag nu maximera nyttan under den här stunden" blir den första spontana tanken. Vad ska jag prioritera? Tvätthögen? Disken? Pappershögarna på köksbänken?

Ställer mig vid kökfönstret och blickar ut över ägorna (läs kolonilotten) istället. Solens strålar leker med snökristallerna och det är så vackert att det nästan gör lite ont. Tänker att jag ska nog inte prioritera någonting alls. Fånga dagen - det är vad jag ska. Kokar en kopp kaffe och går ut. Imorgon är en annan dag.

Sju (obekväma) sanningar...

På "Fantastiskt Kaos - Jennys" begäran:

Sju sanningar om Arga Mamman:

*Kan ha ett helvetes-kaos i mitt hem 1 timme innan gästerna anländer - sedan lyckas jag på något fantastiskt vis röja undan innan de kommer i alla fall... Det finns inget en dämpad belysning och levande ljus inte kan fixa... hahaha!

*Vill gärna vara bull-mamman och har lite svårt för att köpa fika - även om det innebär att jag står och bakar 01.00 dagen före någons födelsedag... (kan vara så att jag faktiskt svär lite också...)

*Vill även vara "snygg-mamman" och kan inte ens fara till ICA utan mascara... (fast det kanske har mer med ett taskigt självförtroende att göra?)

*Så fort jag är ensam i bilen så kör jag stereon på järnet och låtsas att jag är en super-hip hollywood-mamma... (eller så inte...)

*Vill gärna ha fint omkring mig - men lyckas sällan... Den som skrapar lite på ytan finner galet stökiga garderober och skåpar... (Kan det månne bero på mina "akut-städningar" ?) Får rena rama paniken då pedant-grannarna droppar förbi i mitt kaos. Kan liksom inte stå för mitt slarviga jag.

*Drömmer om ett hus vid havet med en stor och välplanerad trädgård - istället befinner jag mig i villakvarteret med en tomt stor som en kolonilott ungefär... (Om den då åtminstone SÅG UT som en kolonilott...)

* Vill gärna vara lite av en aktiehaj-mamma också... Lever efter mottot "friskt vågat är hälften vunnet..." Typ.


That´s all folks!

Tankar från en tre-åring

Den febriga och kramsjuka tre-åringen tittar på sin ömma moder med stora ögon och säger "Jag hatar inte dig Mamma"... Ska man skratta eller gråta?

Cravings

Efter en natt med febersnurrig minsting är det pyjamasläge idag. Går omkring i en sådan där kimonoliknande morgonrock som jag fick på Hasseludden när vi var där med jobbet en gång. Den är ljuvlig. Alla kroppar blir till sin fördel i en sådan. *ler* Den döljer liksom de ställen som annars är rätt svåra att dölja.

Trots att jag är så oerhört missnöjd med min uppenbarelse för närvarande är det som om jag vore radiostyrd till kylskåpet och skafferiet... Jag vet inte hur många gånger jag har hunnit öppna kylskåpsdörren idag - som om jag skulle hitta något intressantare där sedan jag sist tittade efter... Mellantjejens sparade godisrem från i lördags ligger oerhört risigt till. Har gett den lystna blickar minst tio gånger redan... Men den ligger faktiskt kvar. Kan inte garantera att det funkar hela dagen - men jag ska göra mitt bästa...

Spegel, spegel...

Upptäckte något märkligt igår. Begav mig hoppfullt iväg till en av stadens träningsanläggningar för att återuppleva ett aerobicspass i sann januari-anda. Jag hade trängt ner mig i ett par gamla träningsbyxor som fram till i september faktiskt var aningen för stora och levde nog i tron att det faktiskt fortfarande var så.

Det var ända tills jag klev fram på det där högblanka trägolvet och möttes av de fullkomligt utelämnande speglarna från golv till tak... Jag lyfte blicken för att kolla in mig själv som lite i förbifarten, men blev tvungen att titta ordentligt en gång till. Det där kan väl aldrig vara jag!? Den där knubbsälen i alldeles för tighta och urtvättade byxor kan väl ändå aldrig vara jag!!? Slitet hår med en färgning på utväxt. Överarmar som antagligen skulle börja fladdra om någon gick förbi och påsar under ögonen som skulle få varenda plastikkirurg att gnugga händerna. Mycket märkligt. Det måste ha varit något fel på spegeln. Måste komma ihåg att påpeka det nästa gång jag åker dit!

Två dödsbud på en vecka...

Igår dog min farmor. 5 dagar hann hon tillbringa på det boende hon drömt om i säkert 10 år. En social person som hade mycket att berätta. Men ingen att berätta för... Hon ville så gärna komma in på ett boende så att hon kunde ha någon att dela sin vardag med. Någon att att dela sina måltider med varje dag... Det vi andra tar för givet är inte så självklart när man blir gammal... Trots att man är bräcklig och har lätt för att ramla är man "för pigg" för att få en plats på ett ålderdomshem. Alla vill faktiskt inte vara kvar i sitt hem så länge som möjligt... Vissa far så illa av ensamheten att livet ter sig som ett straff... Men då stänger samhället dörren och säger "hon måste bli i sämre skick" - och vad kan man göra? Som anhörig får man leva med det dåliga samvetet som gnager i en över att man inte har tid att vara där så ofta som man borde. Ens eget liv rusar på i 190 knyck och stundvis så känns det ju som att det enda man drömmer om är en liten dos av ensamhet... Ironiskt kan man tycka.

Nu har hon fått somna in i alla fall. Och fastän det gör ont när man tänker på livets förgänglighet så känns det bra att hon får vila nu. Hon hade ett rikt liv. Trots alla sorger som hon fick bära genom livet så var hon en kvinna som tog för sig av livet. En konstnärssjäl som tyckte om att skapa med sina händer och som verkligen har lämnat avtryck... Sov Gott Farmor. Sov Gott.

Svårlöst gåta...

Idag har varit en dag av reflektioner. Tankar kring vår existens och precis som Rydbergs tomte har jag grunnat på den stora gåtan... Kanske är det inte så mycket att grunna över? Bara att åka med på färden? Tänk den som hade svaret...



"Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!"

/Ur Viktor Rydbergs "Tomten"/

Ett värdigt slut

Hur står det till med vår åldringsvård i Sverige egentligen? Gång efter annan läser man om gamla människor som vanvårdas på vårdhem och sjukhus runt om i landet. Hur kan det få hända? Gamla människor som får gå med frakturer i veckor utan att någon tar smärtan på allvar... Tänk vi kommer ALLA dit en dag. Då vi är helt beroende av någon annan igen. Kanske är sinnet med oss så att vi är medvetna om vad som händer. Kanske inte. Jag tycker i alla fall att ALLA borde har rätt till ett värdigt slut.

Tänk om alla som jobbar med andra människor kunde testas för "grad av empati" innan de får anställning. Att kunna sätta sig in i hur människan i den där gamla kroppen faktiskt känner det. Hur de anhöriga känner det när deras älskade mamma - om än hon är 96 år - sakta tynar bort och blir någon annan än den person de känt. Den där mamman som rest när & fjärran och besökt spännande platser - en vacker fembarnsmor med många järn i elden... Nu sitter hon där. I en bortglömd sal på lasarettet. Med en fraktur på bäckenet för att någon lämnade henne ensam när hon behövde gå på toaletten. Är det människovärdigt? Jag bara undrar.

Ett oskrivet blad

Så var det dags att vända blad igen... Adventsmyset med förväntansfulla barn och festligheterna tillsammans med släkt och vänner har passerat. Jag älskar sannerligen julen och allt som hör därtill, men visst är det skönt när det något vemodiga tolvslaget har passerat och man kan börja blicka framåt mot det nya som ännu är helt blankt och oskrivet... Det känns alltid så befriande på något sätt.

Att få blicka tillbaka på året som gått och minnas höjdpunkterna känns viktigt för att kunna intala sig om att det faktiskt hände något annat än treårstrotsen i mars och sexårstrotsen i september... Visst gjorde vi väl någonting annat än tvättade barnkläder och sorterade leksaker...? Och tänk att det gjorde vi faktiskt. Massor med trevliga minnen har skapats och jag hoppas att 2008 ska kunna bidra med minst lika mycket till minnesbanken. Förväntningarna är stora och det är upp till mig själv att infria dem!