Vem minns inte känslan som slog emot en då man höll sitt nyfödda barn i sina armar för första gången? Denna obeskrivliga känsla som uppfyllde hela mig. Minns det tydligast med den förstfödde. Att äntligen få se den här lilla varelsen som levt inuti mig i en evighet... Första gången han öppnade sina ögon och tittade så där forskande på mig som bara nyfödda kan göra... Jag minns hur jag tänkte "Jag älskar dig" och aldrig har det känts så självklart som just då.
Ändå finns det ju en kärlek som borde vara lika självklar - kärleken till den man som man faktiskt valt att bilda familj med. Det är ju han & jag som är kärnan i alltet... Våra känslor till varandra har ju resulterat i dessa underbara små ungar. Minns första gången jag träffade min man som om det var igår. Hans ögon och hans leende som fick det att pirra i hela mig... Vi var båda i femton-års åldern när vi träffades, bara barn kan man tycka. På något sätt har vi lyckats rida ut de få stormar som varit och jag känner mig verkligen lycklig över att ha honom som livskamrat. Kan inte tänka mig ett liv utan honom...
Men varför är det så många relationer som går i kras då? Varför tar kärleken "slut"? Någonstans måste väl alla relationer ha samma ursprungskärna - en attraktion som består över tid. En känsla av att vilja dela sin tid med varandra. Men varför blir det då så fel för så många? Hur kan någon man älskat helt plötsligt bli ens fiende? Kanske är det för att man blottat sig så totalt för en annan människa och upplever man sig då sviken på något sätt, så kanske det är lättare att känna hat än ingenting alls?
Här kommer ännu en klassiker ur "Profeten" - något för ditt kärlekstema Annis?
"Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era
själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte
ur samma bägare.
Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma
stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt
var och en av er få vara ensam,
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när
de vibrerar av samma musik.
Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar,
Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda,
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga."
/Kahlil Gibran
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
25 kommentarer:
Godmorgon Arga mamman
Jaha det var vackra ord i dikten och är man klok so gör man så, Men jag tror livet idag har så mycket måsten och fart och dåligt med tid att de inte hinner med varandra.Det är så lätt att gå ifrån idag med förr var det mer skuldbelagt och då tänkte man sig för ialla fall 2 gånger innan. Nu verkar äktenskapet mer en typ slit och slängvara 10 årsintervaller. Men en del kör 3 årsintervall sen är det en ny och så barn där så rullar det på.Idag tycks de flesta ha halvsyskon och bonusföräldrar.
Ja, det är väl lite som det övriga livet - utbudet är oändligt och det finns ständigt nya val att göra. Allt går att byta ut och man strävar efter något bättre hela tiden - vare sig det gäller jobb, boende, kläder eller kärlek...?
Se där...hon har haft det bra i helgen! :)
Hihi - jo det kan man nog säga, men det var nog mer Annis kärlekstema och en hemsk film som vi satt och såg i går kväll som fick mig "in the mood"... ;)
Kram
Den där dikten läste han vigde oss på långfredagen, den är bra. Jag tror att folk ger upp för lätt och inte inser att det är bådas ansvar att vårda relationen. Men det är svårt, särskilt med gnat, tjat, små barn och sömnlösa nätter. i början så kändes vårat förhållande som om jag skulle slå i hop ett pussel med en stor slägga, vi hade båda barn sen tidigare. Vi gifte oss som sagt på långfredagen i år och då blev vi verkligen nykära i varandra, det betyder så mycket mer än vad jag trodde och då var det bara en kort borgerlig cermoni. Nu har jag hans efternamn och det känns som på riktigt. Och nyförälskelsen verkar hålla i sig :)
Har Profeten... o njuter av alla rader...
Håller helt med dig att folk ger upp alldeles för lätt. Vi har varit gifta 12maj i 18 år o tillsammans i 19 år... Vårt äktenskap har faktiskt bara blivit bättre med åren. Våra bråk, problem, besvikelser, sorger har svetsat oss, bara än mer samman... Skulle inte kunna tänka mig ett liv utan min stora kärlek...
Kramar
Hej där "Den Tatuerade Mamman"! Roligt att få göra din bekantskap! Ja, visst är det en riktig romantik-höjare att bli man & fru... Sedan kommer ju alla tillfällen att fira bröllopsdagen som kan förgylla vardagen en smula! ;)
Dubbelörnen: Vi har visst en del gemensamt du & jag! :D
Oj vad berörd jag blev av detta...måste tänka ett tag. Har mycket att delge....
Du kan verkligen beskriva saker på rätt sätt.
Jag har skickat en sak till dig i mejl, men jag vet inte om adressen funkar. Har det kommit fram?
Jamen, det är precis det där jag funderat så mycket på! (Om du visste.) Tack vare att jag hade tron kvar att den där första kärleken måste ju finnas kvar därinne bland allt tjafs orsakat av trötthet, utbrändhet, sjukdomar och allmänt tungt liv...
Och se, det behövdes egentligen bara klippas ner lite yviga kvistar och torra gamla grenar för att det skulle börja spira igen. Syret nådde inte fram...
Men det är svårt att komma åt och klippa de där grenarna när man är intrasslad i dem...
Så en del kanske inte når och så kvävs plantan.
Metaforiskt, ja, men det är lite så det är...
Tack för kloka tankar.
Ja..man kan undra varför det ska vara så svårt? Ger man upp för lätt, är man inte beredd att offra tillräckligt, är det för lätt att bara vända och gå? Frågorna som man kan ställa är många och svaren ... det finns minst lika många.
Hej Christina! Var in på din sida och WOW vilken tillgång för en oplanerad matmor som jag själv! Kommer nog att ta hjälp av dig i min vardag!
Kram
Annis - ser fram emot det du har att dela med oss!
IT-mamman - jo jag fick mailet ;)
Persilja: Har förstått att ni haft det lite upp och ner, visst har ni en hel evighet tillsammans också...? Det är ju verkligen svårt att syresätta relationen under småbarnsåren då jaget nästan blir utplånat, (och prio 1 blir knappast tvåsamheten - utan att möjligen få en stund för sig själv mellan varven...)
Kram till er alla!
Tänk om, tänk annorlunda. Vad vet vi om lycka och kärlek? Inget man kan styra...
Fortsättning följer imorgon...förklarar mig då!
Puss och godnatt!
Visst har du rätt i det du skriver. Man glömmer varann och tar varandra förgivet... För mycket ungar? Kanske
Om kärleken till din nästa:
Kärlekens liv kan man inte alltid styra...vårt familjeliv blev inte alls som jag trodde det skulle bli för fem år sen. Jag blev lämnad med två små pojkar och hela livet blev upp och nedvänt. Trodde inte att vi skulle bli lyckliga igen...alla våra drömmar och vår framtid slogs i krasch. Nu idag kan jag se på ett helt annat sätt där vi lever i en ny familj med plastsyskon, bonuspappa och låtsasfarmor. Det är vår största lycka och vi har en underbar familj, förstås även med allt vad det innebär. Men ändå... de som har svårast för denna nya konstellation är underligt nog de vuxna...barn accepterar nya situationer helt annorlunda. Själklart vill väl varje barn att mamma och pappa ska leva ihop men ibland kan alternativet också vara lyckligt...
Vi har nu jättebra kontakt med våra "ex" och inga hatkänslor finns...så alla våra barn lever med två föräldrar.
Jag har funderat (och verkligen FUNDERAT) över varför det blev som det blev. Något riktigt lätt svar finns inte och ibland tror jag inte att det finns förklaringar. Kärleken lever sitt eget liv och måste såklart underhållas men jag tror ibland helt enkelt att man råkade bli ihop med någon som egentligen inte stämmer ihop med en själv.
Det viktiga för mig när jag träffade en ny man var att jag verkligen skulle vara upp över öronen förälskad och att jag valde en man för mitt egos skull, inte en far till mina barn.
Jag beundrar dem som kämpar med kärleken, men jag respekterar dem som inte heller kan gå vidare. Jag har blivit mer ödmjuk och dömer inte andra eftersom jag själv varit där (trodde jag visste allt om hur det skulle vara före....).
Tusen kramar till alla...kärleken övervinner allt...
Annis - tack för din kommentar... Jag förstår att det måste ha varit en tung period i ditt liv... Jag hoppas att du inte upplevde det som att jag dömde ut splittrade familjer - för det var verkligen inte mitt syfte. Snarare så var det en undran över vad det är som gör att det är så svårt att hålla kärleken vid liv under småbarnsåren... För det är ju inte lätt alla gånger. Som jag sa tidigare så känns det ibland som att mitt "jag" är helt utplånat och jag minns knappt vilken musik jag tycker om att lyssna på... Då det känns så är det ju verkligen inte lätt att hänge sig åt ytterligare en person - man måste ju liksom uppfylla grundbehoven med mat & sömn innan man kan gå vidare till nästa nivå... ;)
Att bli sviken av den som står en närmast (om det nu inte är så att man är helt överens om en separation) måste ju vara det svåraste en människa kan gå igenom. Att våga känna tillit och våga tro på kärleken igen skulle säkert för min egen del vara en rätt lång resa... Upp och ner går det ju alltid i en relation - men finns kärnan kvar och man fortfarande känner en attraktion till varandra och framför allt - en VILJA att hitta tillbaka till varandra så är det ju viktigt att ge relationen en chans till.
Viktigast av allt tycker jag dock är att kärleken till sig SJÄLV finns kvar. Att inte leva sitt liv på andras villkor... Lever man i en osund relation måste man ju också våga vara så stark att man tar sig ur den för sin egen skull. Livet går inte i repris så vitt vi vet - och Annis kanske var det meningen att din förra relation skulle ta slut för att du skulle få uppleva det fantastiska du har nu? Carpe Diem!
Kramar till dig!
Hej
Måste få ut lite tankar kring detta känner jag...
Jag har funderat en hel del kring detta och dessutom skrivit en D-uppsats som innehåller en del kärnor som jag upptäckte kring män och kvinnor, äh det tar jag en annan gång, kommer säkert in på det i alla fall.
Jag tror att det är många faktorer som påverkar detta, bland annat tiden som filifjonkan var inne på men oxå något helt annat...
Nämligen att man kan förälska sig i själva tanken att vara förälskad och då byts det ofta ut...
Människor gömmer sina jag i väldigt hög utsträckning idag och förälskar sig i så kallade schabloner. Ta alla normer/kravbilder på hur män ska vara och se ut och på hur kvinnor ska vara och se ut, i detta ryms inte att komplettera, att vilja ge och ta emot, att ta ansvar för sitt eget mående.
Hur många blir inte irriterade över att kalsongerna jämt ligger kvar på golvet/i badrummet eller vad som... Vi blir irriterade på den som lämnat dem där men problemet ligger faktiskt hos den som blir irriterad, hänger ni med? Det är ju vi som blir irriterade då får vi ta ansvar för detta och göra något åt saken men inte med irritation.
Sen detta bestämmande över varann, över hur man gör saker... Hur många män FÅR bestämma vilka gardiner som ska vara vart eller köpa dem??? Hur många män får ta del i det mest gemensamma som paret har nämligen hemmet och barnen. Jo, de får städa, de ska bara läras upp först, ja, de får vara mycket och gärna med barnen men helst på ett sånt sätt som mammor tycker är lämpligt. Det blir ju som att mannen ifråga inte betraktas som helt vuxen i ämnet precis så som kvinnor ofta behandlas i yrkeslivet inom manliga domäner eller om de ska byta olja eller däck på bilen, då vill mannen gärna tala om HUR man ska göra detta fast kvinnor löser detta själva och frågar om de behöver. Vi ställer äganderätt och veto på, traditionellt sett våra könsbundna områden. Det är något som sliter särskilt i en tid då det ställs höga krav på män ur familjeperspektiv och på kvinnor ur yrkesperspektiv.
Usch, nu lät allt så strikt och vetenskapligt och du som skrivit så fint....
Jag klarar inte att få ner allt här och nu... Får nog ta och fila på ett litet mer sammanhängande inlägg i saken där jag förhoppningsvis kan ta av mig akademikerrocken och få in lite känslor oxå. Jag hoppas dock att jag fick fram lite.
Jag brukar säga något annat i saken oxå, det är att om man inte älskar sig själv så kan man inte älska andra på det hållbara och långsiktiga sätt som en parrelation kräver.
Nä vad jag pladdrar, säg åt mig, någon!!!
Hej Maria!
Håller med dig till viss del om att man äger sitt eget problem vad gäller att irritera sig på sin partner... Jag gör ju ett val när jag tillåter mig att irritera mig på småsaker, men å andra sidan tycker jag att det handlar lika mycket om ömsesidig respekt. Om jag vet att min man HATAR när jag lämnar klädhögar efter mig överallt så kanske jag borde jobba på den biten, likväl som att han måste göra sitt yttersta för att inte låta sådant påverka honom... Självklart kan man tycka.
Sedan har jag väl i och för sig svårt att tro att någon separerar pga kalsonger på golvet, men visst det kan säkert vara droppen som får bägaren att rinna över... ;)
Vad gäller "bestämmandet" så håller jag verkligen med dig om att man ofta har svårt att släppa in varandra i de territorier som man betraktar som sina... Min man är väldigt bra på att ta sin del av ansvaret här hemma, men när det kommer till att välja ut kläder till barnen, så KAN jag inte hålla mig! Det är lika bra jag gör det själv - för när han går lös på färger & mönster så MÅSTE jag lägga mig i... :) Jag vet att det är idiotiskt, men sådan är jag. Då får jag ju också finna mig i att stå för planeringen i barnens garderober - inte sant?
Sedan är det, som jag sa till Kaffeflickan i något inlägg, inte det viktigaste för mig att vi överskrider könsgränserna - utan det som räknas för mig är att vi gör det vi båda trivs med och att vi båda känner att vi delar på ansvaret. Misstrivs man med den biten så är det ju klart att det blir sprickor...
Arga mamman: Jag tog det inte alls som kritik mot splittrade familjer men jag var ändå tvungen att få ur mig lite tankar kring ämnet. Det engagerar mig så...
Maria:Vad gör man om ens man inte ens byter kalsonger...hahhahaha...är det ok att skiljas då? ;)
kram
Arga mamman!
Jag tror inte heller på att man måste eller ens bör överskrida könsgränserna... fniss. Säger hon som blev utfryst i ett helt grannskap för att jag ville vara hemma med mina barn. De sa att jag var elak mot andra kvinnor som faktiskt kämpar för sina rättigheter. Pyttsan tänkte jag, jag kämpar för min rätt att få vara mamma såsom jag vill vara mamma, att få den tid jag vill ha med mina barn innan de ska stöpas i samhällsformen.
Egentligen tror jag att vikten i det jag sa igår var att man ofta söker en bild av något, en illusion och tycker sig ibland ha hittat den men den spricker för illusionen byggde inte på det inre värdet hos människan utan på mer yttre faktorer såsom, utseende, yrke, status rent ekonomiskt etc...
Känner en (faktiskt flera) som ofta gnölar om att jag och min man är tråkiga för att vi väljer att ha mycket tid tillsammans, det är vårt val, vi har valt det för att det är vårt sätt att fortsätta vara i det nära och att ta hand om oss i detta. Dessa som klagar har en förunderlig föreställning om relationer (jag hör det när de pratar) en vill att partnern ska se ut på ett visst sätt och träffar idel såna och det visar sig att de är idioter. Då menar jag idioter med kontrollbehov, maktmissbruk och våldsamma tendenser. Nu menar jag inte att alla som ser ut på det sättet är sådana utan att när denna kvinna har så låsta krav så blir ju utbudet så litet och jag menar hon har ju gått igenom säkert 5-6 män nu på kanske 3-4 år som har valsat in i hennes och barnens liv och ut igen...
Jag har oxå gått igenom en skilsmässa innan jag träffade min nuvarande man. Jag vet orsaken till att jag träffade mitt ex och att det var ett stort misstag med mycket misshandel av psykisk, fysisk och sexuell karaktär och det tog tid för mig att bryta mig loss. Efter detta så arbetade jag mycket med mig själv och kom fram till att jag vill leva ensam, ensam med barn och då blev jag sams med mig själv och gillade mig själv och då ramlar drömmen in i mitt liv och har så varit i tio år nu.
Jag menar att det finns många självklara orsaker till att relationer spricker och så finns det orsaker som inte är så lätta att identifiera men som går att förstå...
Hej!
Jag har skrivit ett inlägg om detta i min egen blogg och länkat till dig och alla kommentarer!
Bara så du vet!
Kram!
Hej igen
Hett ämne detta.... jag skrev en kommentar hos Persilja och då fick jag fram orden/tankarna så rätt och okomplicerat så därför har jag kopierat detta och klistrar in det här hos dig....
"Vad roligt att du förstod vad jag menade... Har haft lite svårt att få fram det... Jag tror som du att man under småbarnsåren måste vårda vuxenrelationen men oxå att man måste lägga mindre energi på att göra om varandra eller sig själv och mer tid på att lära känna och förstå varandra... Tänk nu fick jag till det här hos dig... Persilja detta måste jag kopiera och lägga in hos arga mamman...."
Mycket av det jag redan har pladdrat på om ryms i dessa små rena och koncisa meningarna ovan... Så lätt det kan gå ibland...
Vilken känslostorm detta tog fart...så kul att få så många kommentarer, jag måste nog härmas för att någon ska skriva så här i min....
Oj oj - har varit bortrest några dagar och har visst missat delar av era inlägg. Tack för att ni engagerat er i mina funderingar! Vi kan väl i alla fall konstatera att det är inte helt enkelt att leva på den här jorden och vara lycklig alla dagar...? Det krävs nog (som både jag och Maria nämnde tidigare) att man sätter sig själv och sitt välmående främst för att kunna dela med sig av sig själv till andra!
"Att verkligt älska - innebär alltid att sätta sig själv på spel." (Fritz Künkel)
Kramar till er!
Skicka en kommentar