Thank God it's Friday!

Jaha, fredag igen. Visst är det märkvärdigt hur fort en vecka kan passera? Har kurerat mig så pass att jag varit på jobbet och har faktiskt haft ett par rätt schyssta dagar här i slutet av veckan. Har påtat lite i trädgården. Fixat ett litet stenprojekt som legat och gnagt i mig. Städat upp i köket så pass att det går att ta sig fram i alla fall och försökt att gilla läget när barnen har skrikit sig blå i trotsanfall... Lite svårt var det dock när tvåan och trean vägrade komma när det var dags att åka hem från dagis idag (positivit kan man ju tycka med tanke på gråtanfallen på mornarna...) Två-åringen skrek som en galning när jag bar henne till bilen och man känner misslyckandet komma mot en som en bumerang när fröknarna kastar långa blickar efter en där man går... Jag undrar vad de tänker egentligen. När de ser mig bunta ihop ungen och tvångsmässigt spänna fast henne i bilbarnstolen när hon försöker spjärna emot med sin lilla kropp allt det går och skriker så att läpparna börjar bli blå... Inte känner man sig som någon praktmorsa precis...

Nu har vi dock en lugn och skön helg framför oss. Ska åka till mormors stuga och fiska i helgen och det ska bli riktigt mysigt faktiskt. Sedan är det dags att börja packa också för det bär av till Frankrike i nästa vecka. Sol & bad och lata dagar igen. Lite sommar i repris... Det kan Arga Mamman behöva nu. Lite annat att tänka på än dagisväskor och stökiga garderober...

Trevlig helg!

En annan Arga Mamman :-)

Fortfarande krasslig och sov fram till lunch idag med... Mjukstartade med en kaffekopp och Sanna Kallurs semifinal. Vilken tjej hon är Sveriges Sanna! Sådan styrka och explosivitet... och samtidigt så otroligt charmig och ödmjuk. En vinnare helt enkelt. Satt och funderade på vilken bild mina kära bloggarvänner måste ha av mig... Hihi. En halvt utbränd och sönderstressad mamma som inte finner någon glädje i sin vardag? Det är INTE hela bilden. Jag lovar. Bloggen har blivit ett litet andningshål för mig och det blir väl här jag släpper ut mina frustrationer. Det var liksom själva tanken med den här bloggen tror jag. Därför valde jag också att vara anonym, för då känner jag mig inte begränsad på något sätt. Jag FÅR tycka att vardagslivet suger ibland, utan att grannarna kommer över och undrar hur jag mår egentligen... *ler*

Vem är jag då? Ja, precis som de flesta andra bloggare så är hemmet min borg och jag tycker mycket om heminredningsdetaljer som kan skänka mig lite vardagsglädje. Min stil är varken "Spets & Snor-vit" eller helt modern, utan vi har valt att mixa gammeldags franska möbler med det lite mer moderna. Jag ÄLSKAR blommor & trädgård, men tiden räcker inte riktigt till känns det som... Har dock drömmar om växthus, gruspartier och mysig belysning, precis som många av er andra har. Vill att trädgården skall kännas mysig och inbjudande för barnen och att det ska finnas mycket gott att stoppa i munnen för de små.

Det som tar mest energi för mig i vardagen är plockandet av saker... Jag kan bli helt galen på alla grejor som ligger spridda över hela huset. Det absolut tråkigaste jag vet är att hålla ordning på alla kläder som fullkomligen dränker vårt hus. Jag tycker att jag rensar undan mellan varven, men hur jag än gör så har vi ett sådant otroligt KAOS på den fronten. Det har väl antagligen att göra med att jag tycker att det är så HIMLA tråkigt och ibland funderar jag faktiskt på att köpa "hushållsnära tjänster" för att få bukt med problemet... men nej, det vill jag ju egentligen inte heller - visst måste jag väl ändå klara av att ta rätt på min egen röra...? *ler*

Jag är oftast glad (tro det eller ej, hahaha!!!) och är ganska impulsiv. Har många ideér, men som tur är bromsar min käre make mig i många lägen. Tid för eftertanke är aldrig fel... Älskar att resa och umgås med goda vänner. God mat & gott vin i goda vänners sällskap ligger verkligen högt upp på listan. Sällskapssjuk är jag oftast, men jag har också ett riktigt stort behov av att vara ensam emellan åt. Tja, det var väl jag det. Lite kortfattat... Det finns alltså lite mer där bakom än en frustrerad trebarnsmor på gränsen till nervsammanbrott...hahaha...


"MÅTTE JUST IDAG FÅ BLI EN AV DE DAGAR...

...då du upptäcker saker du aldrig kunnat drömma om.
...då ditt öga plötsligt förvånas.
...då ditt öra blir sprängfyllt av lycka.

Måtte just idag bli en början till något nytt, då du får ana universums yttersta gränser."


Ur "Lycka" från Pedagogförlaget

I orkanens öga

Nu var det ett tag sedan jag orkade prioritera bloggen... Har befunnit mig i "orkanens öga" känns det som och nu har kroppen fått nog - är hemma från jobbet och snörvlar idag... Istället för att göra som jag alltid gör - dvs fylla mig med medicamenter och gå till jobbet ändå - så tänkte jag att jag för en gångs skull skulle ta och lyssna på kroppens signaler. Jag har ont ÖVERALLT känns det som och jag sov som en stock ända fram till lunch... Kan inte minnas när jag gjorde det sist.

Orkanen "småbarnsliv & jobb" ökade som sagt i styrka under förra veckan, och där mot slutet var den nog banne mig uppe i en kategori 5.... Tvätthögar, dagisväskor, fotbollscuper, bakning och matlagning virvlade runt omkring mig och det kändes som att jag borde kedja fast mig för att inte blåsa rakt in i närmaste vägg... De två yngsta fortsätter att gråta förtvivlat varje morgon då vi ska iväg, och det gör ju inte precis saken bättre. Nästan dagligen poppar frågan upp i mitt huvud: "Är det verkligen värt det här?" Om jag istället skulle vara hemma med barnen så borde ju stressnivån sänkas en aning tycker man... Men då är det ju det här med de krav man ställer på sin tillvaro. Man VILL så himla mycket hela tiden. Huset skall renoveras. Garderoben skall uppdateras. Helst ska man åka utomlands minst en gång om året osv osv Om man nöjde sig med lite mindre så kanske man skulle glädja desto mer när man väl unnar sig något?

Det skulle ju definitivt kännas av i plånboken om man skulle välja att leva på bara en lön. Dessutom är det inte säkert att det vore det allra bästa för barnen heller... I den värld vi har skapat måste man ju hänga med för att platsa känns det som. Ett barn som bara har varit hemma med mamma måste ju få värsta chocken när man kastas in i skolvärlden där de allra flesta har lotsats in i "grupplivet" redan som två-åringar...

Tror nog att jag skulle bli väldigt rastlös själv också om jag skulle gå hemma hela dagarna... Men vad är värre? Att hela tiden balansera på gränsen till total härdsmälta eller att acceptera ett liv där förnöjsamhet skulle bli ledordet...? Frågan kommer att ältas igen och igen, men jag är inte säker på att jag någonsin hittar det rätta svaret. Det finns väl förövrigt inget facit här. Det gäller väl bara att fokusera på att "orkanen" ska bli en "tropisk storm" istället och gilla läget så mycket som det bara går...

Måndag hela veckan

Fy f-n! Ska det verkligen vara så här!? Tre dagar i vår inrutade vardag och jag håller banne mig på att kvävas! Det är inte bara barnen som har haft lösa tyglar i sommar utan både mamman & pappan verkar ha legat av sig... Visserligen känns det skönt att komma tillbaka i någon slags ordning igen, för jag måste ju medge att det nästan har ballat ur vad gäller sovtider och mattider den senaste tiden. Vi har tagit dagen som den kommer helt enkelt, men nu är det tillbaka till verkligheten igen.

Försöker få i säng dem i någon slags ordning, men det är verkligen inte det lättaste. Börjar med två-åringen. Vill INTE borsta tänderna. Vill INTE ta på pyjamasen. Kastar sig bakåt i affekt och det är fascinerande hur en så liten kropp kan vara så OTROLIGT stark... Tålamodet tryter på både den ömma modern och den trygge fadern... Mellan varven tappar man sitt eget förstånd totalt och det är tur att man är två vid sådana tillfällen. Det är då man ska gå därifrån och inse sig besegrad. Bättre lycka nästa gång. Sådär. Tänderna borstade utan blodvite. Bär henne till sängen och där ska hon välja saga. (En procedur som är nog så tålamodsprövande... :) Läser sagan och stoppar om henne. Efter ett antal "Maaamma, kissnödig!" "Maaamma djicka!" så slutar proceduren med en halvtimmes affektutbrott och sedan är det äntligen tyst. Nja, sånär som på de två äldre som springer runt och jagar varandra i någon hysterisk övertrötthetslek. När vi sedan har lyckats få i säng dem (inte helt utan protester, men dock betydligt lättare) så infinner sig lugnet... Då är det dags att packa väskorna!

Få se nu, vad sa de på väderprognosen egentligen...? Bäst att jag packar både regnkläder och badkläder. Kanske en extratröja om det blåser kallt. Hur har vi det med gummistövlar nu då - aj f-n hon hade ju vuxit ur sina... Efter ett visst detektivarbete får vi dock ihop ett hållbart "dagiskit". Då återstår bara frågan vad man ska ha på sig själv. Tillbaka till tvättstugan en liten stund till...

Kryper i säng. Vid två-tiden kommer en gråtande fyra-åring över till vår säng och är "möjkjädd". Halv-tre kommer två-åringen. Där ligger vi och trängs i de sensommarvarma sängkläderna och nu börjar Arga Mamman få panik. Det är varmt. Det är trångt. Och jag har en fot i mitt ansikte. Till slut somnar två-åringen om och precis när jag lyckas slumra till ringer väckningen på mobilen. Fantastiskt. Ligger och drar mig nog så länge, sedan smyger jag upp och tar mig en dusch. Därefter är det dags för operation "väcka barn som inte vill stiga upp". Det är visserligen inte fullt så mödosamt som läggningen, men när man har tider att passa är "jag viiiiiiill inte till daaaaagis - jaaaaag vill vaaaara heeeeemma med maaaaaamma....." och "våga vägra klä på sig kläderna" tillräckligt för att utlösa det utbrott som ligger och pyr...

När man sedan på något märkligt vis lyckats med bedriften att få alla barnen på plats utan att bli mer än tio minuter sen till jobbet så känner man sig ändå ganska nöjd. Halvspringer in på kontoret. Inser att jag glömde visst att äta frukost. Chefen höjer blicken över dataskärmen. Jag ser att han sneglar på klockan. "God Morgon, allt väl?" Vad svarar man då egentligen...!?

Jag skulle kunna sätta mig ned framför honom och tala om PRECIS hur livet känns just nu. Att jag faktiskt är en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Att jag sovit totalt fyra timmar i natt. Att min två-åring grät förtvivlat när jag lämnade henne på dagis och att fläcken på min blus faktiskt är snor från hennes lilla näsa... Men jag nöjer mig med ett " allt är väl - själv då?" och sätter mig ner och loggar in...

Och sedan upprepar sig allt. Igen och igen.

Frustration

Jaha. En mysig helg har passerat. Måndag igen imorgon. Går omkring och bär på en frustration som jag inte riktigt kan sätta ord på. (Det är väl dags för det månatliga psykbrytet antar jag...) Känner att jag har så mycket som jag borde ta tag i - men får ändå ingenting vettigt gjort... Andra omkring mig hinner både förverkliga sina egna och mina drömmar känns det som, och jag står liksom kvar på samma ställe och stampar... Frustrerande.

Imorgon är en ny dag. Då ska jag sopa bort varendaste lilla smula av frustration! Ska se till att bocka av lite måsten från listan som håller på att kväva mig. Ska sätta mig och skriva brev till en vän som jag inte haft kontakt med på länge. Ska krama på mina barn lite extra och se på vad jag faktiskt HAR lyckats åstadkomma med lite andra ögon än ikväll...


"Måtte du hitta de små stigar som livas upp av fågelsång
och som kantas av blommor som andra aldrig ser"

Undrens tid är inte förbi!

Nu har det hänt något stort... Arga Mamman har begett sig ut i joggingspåret! Tro det eller ej - sist det hände var nog någon gång i slutet av 90-talet...Hahaha!!! Eller joggat och joggat förresten. Ska jag vara riktigt ärlig så var det nog mera en flåsande nära-döden-upplevelse. Promenerade nog minst halva sträckan.... Men dock ändå! Jag gjorde det!! Och jag känner mig OFANTLIGT stolt över mig själv... Kanske en början på mitt "allt som smakar gott gör mig gott" liv? Det blir nog dock ingen lätt uppgift att balansera intaget med en lika stor dos motion... :) Men väljer man sina "frosseritillfällen" och mixar det med en nypa hederlig konditionsträning så kommer man nog ganska långt antar jag... En början så god som någon i alla fall!