En husmoderlig söndag

Då var ordningen återställd. Måndag imorgon och mannen åter. Har haft en riktigt skön helg med barnen i alla fall. Det är härligt att se hur sju-åringen växer ett par decimeter när pappan är bortrest. Han blir liksom "mannen i familjen" och hjälper till allt han bara kan. (Synd att den sidan inte visar sig så ofta annars bara...) Var hos mor & far hela dagen i går. Blev bortskämda med omtanke & god mat och "Arga Mamman" fick vara "Lilla Dottern" och släppa allt ansvar för en stund. Sådant går inte att värdera högt nog.

Den här dagen blev en högst ordinär dag. Har bakat och stökat och varit lite husmoderlig. Drömt vidare om det där växthuset och tjugo andra projekt som jag har på min "att-göra-lista" den närmaste tio-års perioden... :) Pratat med grannar som tinat fram, jagat två-åringen som stack iväg på tre-hjulingen, räfsat lite löv som stormade iväg igen - en rätt meningslös syssla just den här dagen, men det kändes bra i alla fall.

Har HELT förträngt att jag är med i Viktväktarna. Har inte vågat ställa mig på vågen för då får jag ju svart på vitt att jag är tillbaka på ruta ett. Man kan verkligen undra VEM det är jag gör det för... VEM är det jag tror att jag lurar? Får ta en omstart i morgon då. Blir säkert lätt med Valborgs firande hos goda vänner... Ha ha! Tur man kan skatta åt eländet! Jag måste vara dröm-medlemmen för VV. Betalar min månadsavgift - men besöker inga möten. Precis som på gymet... Ingen kan beskylla mig för att slita ut utrustningen. Men det är ju bra att jag hjälper företagen i Sverige en bit på vägen i alla fall - "för Kung & Fosterland"!!!

Morgontankar

Ny dag att fylla med minnen! Har SÅ ont i ryggen idag efter en natt med alla tre småtrollen i sängen... Fredagsmys för Mamman blev det inte tal om - somnade i soffan med tidningen som täcke... Vaknade 00:30 med nacken i någon konstig vinkel och gick och kröp ned i dubbelsängen med de båda äldre barnen som (i något svagt ögonblick med minnesbilder från då jag själv var liten...) blev lovade att sova där eftersom pappan är borta. 03:00 kom två-åringen över. Ganska snart insåg jag att det här funkar inte. Två-åringen och Fyra-åringen ville båda dela kudde med mig och började kivas med varandra halvt i sömnen... Tog två-åringen på armen och gick och la mig i hennes säng. 70 cm bred ska tilläggas. Så nu har jag ont i ryggen igen. Självförvållat kan man tycka. Nu är alla tre vakna och sitter och skrålar "För kung och Fosterland". Känns lite märkligt när fyra-åringen sjunger om "en skum polack" och jag känner att jag skyndsamt ska sätta på någon liten samling med Mora Träsk - till och med det måste ju vara bättre... :)

Fredagsmys

Jaha - nu har mina tankar återgått till det normala. Måste ha varit tillfälligt sinnesförvirrad där då jag låg i ett trevligt hotellrum och saknade mitt kaos. Visst är människan ganska fantastisk på att sudda bort det man upplever som negativt och bara minnas det som känns positivt....? Tur är väl det förresten. Hur skulle världen annars se ut? Nä, här var det inte frågan om någon Bullerby-idyll när man vaknade upp ur sin sömn i morse. Kände mig så trött och sliten att jag inte visste hur jag skulle få fart på kroppen. Stressade runt som en galning och kunde inte hitta NÅGONTING vettigt att ta på mig (hade ju ingen framförhållning vad gäller kläder i går kväll - utan tänkte "att det där fixar jag i morgon bitti" KARDINALFEL!)

Barnen var lika trötta som mamma - utom två-åringen då som hann med det mesta som hon inte skulle. Fredag tänkte jag tyst för mig själv - tack gode Gud för Fredag. I helgen ska jag och barnen försöka rå om varandra. Pappan är bortrest så då är det ju läge att bara vara. Ska åka till mormor & morfar och hälsa på imorgon. Tänk så tur man har som har dem så nära inpå, att barnen får ha dem som en viktig del i sina liv. Det är jag verkligen tacksam för.

Nu har kaoset landat i alla fall. Två-åringen sover sött, och de andra två leker någon spännande lek där avancerat legobygge ingår. Ska försöka få dem att krypa till sängs nu också. Då ska Arga Mamman ha lite fredagsmys för sig själv. Har en ny trädgårdstidning som jag ska ägna mig åt i kväll. Kanske fantisera vidare om det där växthuset...

Distans till vardagen

Har befunnit mig i Hufvudstaden och blivit lite avgiftad... Har inte tittat in på en endaste liten blogg och det känns som att dygnet blev längre på något sätt... ;) Har sovit i en EGEN Hästens säng - utan en endaste liten människa som har klättrat på mig. Har pratat hela meningar, visserligen jobbrelaterat, men dock HELA meningar... Har gått i affärer och kollat in sommarmodet, legat och tittat på TV tills jag somnade och (vill egentligen inte erkänna detta) LÄNGTAT efter familjen!!!! Tänk så nyttigt det är att byta miljö ibland och få titta på det man har på lite avstånd... Att få njuta av tystnad, men ändå sakna mitt kaos. För hur det än är så är det ju MITT kaos och det är ju där jag vill vara.

Att älska sin nästa

Vem minns inte känslan som slog emot en då man höll sitt nyfödda barn i sina armar för första gången? Denna obeskrivliga känsla som uppfyllde hela mig. Minns det tydligast med den förstfödde. Att äntligen få se den här lilla varelsen som levt inuti mig i en evighet... Första gången han öppnade sina ögon och tittade så där forskande på mig som bara nyfödda kan göra... Jag minns hur jag tänkte "Jag älskar dig" och aldrig har det känts så självklart som just då.

Ändå finns det ju en kärlek som borde vara lika självklar - kärleken till den man som man faktiskt valt att bilda familj med. Det är ju han & jag som är kärnan i alltet... Våra känslor till varandra har ju resulterat i dessa underbara små ungar. Minns första gången jag träffade min man som om det var igår. Hans ögon och hans leende som fick det att pirra i hela mig... Vi var båda i femton-års åldern när vi träffades, bara barn kan man tycka. På något sätt har vi lyckats rida ut de få stormar som varit och jag känner mig verkligen lycklig över att ha honom som livskamrat. Kan inte tänka mig ett liv utan honom...

Men varför är det så många relationer som går i kras då? Varför tar kärleken "slut"? Någonstans måste väl alla relationer ha samma ursprungskärna - en attraktion som består över tid. En känsla av att vilja dela sin tid med varandra. Men varför blir det då så fel för så många? Hur kan någon man älskat helt plötsligt bli ens fiende? Kanske är det för att man blottat sig så totalt för en annan människa och upplever man sig då sviken på något sätt, så kanske det är lättare att känna hat än ingenting alls?

Här kommer ännu en klassiker ur "Profeten" - något för ditt kärlekstema Annis?


"Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era
själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte
ur samma bägare.
Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma
stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt
var och en av er få vara ensam,
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när
de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar,
Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda,
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga."

/Kahlil Gibran

Madicken-drömmar

Tänk jag tror att två-åringen kände på sig att nervsammanbrottet var i antågande, för hon sov rätt hyfsat inatt! SKÖNT! Hade en bra dag på jobbet då jag fick bort en hel del från mitt skrivbord också, och det är ju alltid en befriande känsla. AB Familjen har hunnit med både fotbollsträning, utvecklingssamtal och röja i badrummet också så jag måste väl känna mig rätt nöjd den här dagen antar jag.

Insåg dock att jag väntat ett par dagar för länge med att skicka tillbaka barnens examenskläder som jag skickat efter (nu minns jag varför jag HATAR att beställa kläder - för det blir alltid nått j-a krångel med storlekar eller passform eller färg eller...)

Såg den perfekta Madicken-idyllen framför mig... Söta små välartade barn, välkammade och välklädda. Sitter naturligtvis stilla och tysta i kyrkan på examen och Arga Mamman skulle för en gång skull få ge menande blickar åt de perfekta mammorna när någon annans barn ropar "titta ett spöke" och pekar på Jesus eller springer rally upp och ner för kyrkgången... Men som sagt, det var ju bara ett önsketänkande... Nä, det blir till att packa ihop kläderna efter bästa förmåga och hoppas att Ellos har överseende med några dagars övertramp...

Sömnbrist & hormonsvall

Lååång natt och lååång dag går mot sitt slut... Har inte sovit många timmar i natt då två-åringen varit som en ål i sängen från 00:30 tills det var dags att kliva upp... Tror att hon hade problem med sina eksem för stundvis så skrek hon rakt ut och kliade sig överallt... Inte roligt.

På jobbet blev det också en kaos-dag. Inte av värsta kalibern men tillräckligt för att jag skulle känna mig stressad och irriterad när jag skulle ila iväg och hämta småfröna på dagis... Alltid roligt att få göra affärer, men varför ska alla kunder söka en samma dag...?

Äntligen hemma från operation "hämta-alla-barnen-utan-att-bli-förbannad-en-endaste-gång" så gick vi ut i det härliga vårvädret och jag fick tid att njuta av lite vår-stök medans barnen lekte för fullt. Solen lyste, fåglarna kvittrade och just då i den stunden så kändes livet underbart. Helt underbart... Tänk att man kan känna sådan glädje bara för att solen lyser på en? Jag kan verkligen känna en sådan inre frid sådana stunder när jag får vara ute och pyssla med mina barn. Två-åringen hjälpte mamma att räfsa löv och var mäkta stolt över sin egna röda lilla räfsa. Nu gick hon visserligen mest omkring och spred ut alla löv jag lyckades få ihop, men just idag så kunde jag faktiskt le åt det.

Nu hoppas jag innerligt på en hel natts sömn, för efter ett antal veckors strulande så börjar jag känna att jag kommer att bunta ihop mina kollegor om de kommer sent till jobbet och ägnar halva dagen till att klaga över att de "haft så svårt att sova i natt". Det är absolut inte så att jag inte har respekt för deras sömnproblem - det är bara det att det känns SÅÅÅ provocerande vissa dagar (nu är jag visst där igen - hormonvarning utfärdas!)Jag får ju för fanken inte ens skita ifred utan att barnen hänger i handtaget - så förlåt mig för att jag inte är så förstående!

Tack & Godnatt

Arga Mamman i miniformat?

Visst är det svårt att låta sina barn vara sina egna individer? Att inte försöka få dem att bli små minikopior av en själv. Det är så många gånger som jag måste bita mig i kinden när sju-åringen inte vill göra som jag vill, när han faktiskt har den allra bästa lösningen för just honom. Jag har nog lätt för att bli en aning kontrollerande (psyko-mamman gör entre igen...) Vill gärna bry mig i konflikterna med vännerna och att saker och ting skall ske på det sätt som mamman vill... Nu råkar han ju vara en liten drönare vår sju-åring. En som faktiskt inte får så mycket gjort om man inte tjatar. Men det är ju så himla trist. Att tjata. Ibland hör jag min egen röst hur den går runt och runt och jag tänker tyst för mig själv, "att jag skulle nog minsann inte heller vilja lyssna på den där tjat-kärringen". Det är klart att man slår av sina öron! Både jag och maken är nog inne i en liten ond trall vad gäller tjatet just nu. Ingenting händer och till slut kommer Arga Mamman och Arga Pappan (jo han finns också ;) fram. Man tjatar och tjatar & hotar och hotar... Kände att vi på något vis att "the bottom was nådd" när två-åringen hytter med fingret och säger "akta däj, annas kommer lisen å tar däj!" Men ack om inte det hotet lyckades ändå... :) Hon har inte försökt krypa ur bilbarnstolen en endaste gång sedan vi hotade med farbror Polisen... Fördärvet är nära... Ha ha!!

Jag antar att de små liven kommer att inse att allt det här är för att man vill deras bästa i alla lägen. En vacker dag om inte annat... Den där dagen då föräldraskapet har övergått i en slags vänskap. Jag hoppas så innerligt att jag får vara här och ha en plats i deras liv även då.


"Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar till Livets längtan efter
sig själv.
De kommer genom er, men inte från er.
Och fastän de finns hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar,
Ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar,
Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni
inte kan besöka, inte ens i era drömmar.
Ni kan sträva efter att efterlikna dem, men sök inte
göra dem lika er."

/Kahlil Gibran

"Att göra: Hitta gnistan"

Fick en kommentar av Annis som kände oro över vilken roll hon skulle ha i livet när barnen väl har flugit ut. Jag har ju visserligen några år tills våra barn är i dina barns ålder Annis, men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag kommer att sakna just det här. Jag & min man brukar ofta fantisera om vad vi ska göra när det blir vår tur att leva våra liv igen... Kan låta lite tragiskt att vi inte uppskattar småbarnsåren mer, men just nu är vi så väldigt trötta... Åtta års konstant småbarnsliv (som vi givetvis har valt själva och såklart är VÄLDIGT stolta och glada för... Men, men...) Jag måste säga att när man tänker på hur ens far- och morföräldrar levde sina liv så känner jag STOR respekt. Jag måste vara gjord av ett klenare virke helt enkelt... Antagligen så beror det mer på tempot och bruset omkring oss idag, än att våra barn skulle vara så mycket mer odrägliga än barn var då.

Vad gäller "livet-efter-barnen" så tror jag att det är oerhört viktigt att man ger näring till relationen under resans gång. Annars är nog risken stor att man vaknar upp och inser att man lever ihop med en främling, visserligen en affärspartner som varit delaktig i AB Familjen, men dock ändå en främling. Att försöka hitta gemensamma hobbies redan nu som man kanske kan ta upp tillsammans längre fram kan ju vara ett sätt att hitta mening med tillvaron, när självaste meningen med livet har packat sina väskor och flyttat ut...

Hur hittar man glädje och passion till livet när man är mitt uppe i allt då? Ni får gärna hjälpa mig till en lite mer positiv anda här framöver om det nu är möjligt. Att hitta den där balansen alla pratar om måste vara bland det svåraste man gör under en livstid. Själv känner jag mig som att jag sitter på en enhjuling mellan varven... När jag funderar på vad jag tycker är svårast så är det nog ändå att hitta glädjen i de små sakerna. Att känna tacksamhet för varje dag man får tillsammans... Jag har så lätt för att planera allt jag vill ska hända nästa månad eller till och med nästa år, att livet rinner förbi mig medans jag är upptagen med mina "att-göra-listor"... Komiskt, kan man tycka.

Tiden är inte evig

Ännu en dag i mitt liv går mot sitt slut. Jag har sagt det förut, men vad gör jag av alla mina dagar? Just nu rusar alla dagar, veckor och månader förbi i en jämngrå sörja känns det som. Vissa sticker ut mer än andra, men jag önskar så innerligt att jag var bättre på att ta tillvara på varje dag... Att hitta saker att skratta och gråta åt - varje dag...

Tiden är inte evig - och ändå tillåter jag mig att stressa upp mig över saker som ska "levereras" på jobbet, över människor som egentligen stjäl min energi och som jag borde välja bort i min vardag, över banala saker som att vi alltid har stökigt hemma och att mina barn inte alltid är de praktbarn jag vill att de ska vara... Ibland borde man ju bara försöka att leva livet en timme i taget - kanske skulle det kännas som om man tog tillbaka kontrollen över sin tid då? Att hitta glädjen i det lilla, att ge sig hän åt barnen och inte fokusera så förbannat på att allt ska vara på ett visst sätt...


"Nej - låt de lärde prata -
lägg dig ner
där rosor dofta och där solen ler.
Vårt liv är kort -
och endast ett är säkert:
att vissna blommor
aldrig blomma mer."

Omar Khayyam

Vårkänslor

Nu börjar vårkänslorna att infinna sig på riktigt. Känner hur det riktigt kliar i fingrarna för att få börja räfsa, kratta och rensa här ute på gården... Har en massa trädgårdsprojekt som jag drömmer om. Skulle gärna vilja investera i ett litet växthus - bara för mig... Där skulle jag INTE ha en massa måsten. Någon liten tomatplanta, kanske paprika och andra trevligheter. Men viktigast av allt så skulle där rymmas en liten korgstol. Där skulle Arga Mamman slå sig ned med kaffekoppen och senaste numret av "Allt om Trädgård" och kanske en och annan chokladbit. En källa till energi och återhämtning helt enkelt...

The Upside of Anger...?

Idag har Arga Mamman haft ett "il"... Jag har gått omkring och känt mig småförbannad från det jag slog upp mina ögon där vid 05:30 snåret och det har nästan lyckats hålla i sig hela dagen... ;) Inte illa pinkat. Men det finns ju inte något ont som inte för något gott med sig har jag hört och gissa om jag har varit effektiv idag. Efter att ha hotat fyra-åringen med den svarta sopsäcken (det är så psyko-mamman gör mellan varven då hon inte orkar plocka polly-grejor och barbie-tjafs från golvet)så skred jag faktiskt till verket. Jag var tom så pass sansad att jag varnade sju-åringen innan brytet kom och sa "om mamma måste se en endaste liten legobit här inne i köket idag så kommer jag att bli jättearg. Mamma känner sig sur i hela kroppen och vill INTE plocka mer leksaker nu..." Sedan tog jag min svarta sopsäck och bad fyra-åringen att klä på sig och gå ut med sin pappa så att jag fick genomföra operation utrotning i lugn och ro, och se det fick jag! Utan minsta gnäll till och med. (Ingen vågade väl antar jag...)

Sedan hann jag med att rensa i alla barnens garderober, ni vet ta undan de urvuxna storlekarna (för mig tycks alltid barnen växa ur sina kläder över en natt....?) Kolla alla skor som väller ut ur garderoben trots att de inte har använts de senaste åren osv osv En FANTASTISK känsla måste jag säga. Synd att mina il inträffar så sällan att det blir ett helt dagsverke att rensa undan bara...

Har avslutat dagen med att se en film som jag fick med i någon liten tant-tidning som jag köpte häromveckan "The Upside of Anger" med bl a Kevin Costner & Keri Russell i rollerna. Ett passande tema att avsluta dagen med kan tyckas. Om inte annat fick man chansen att kura ihop sig med maken en liten stund och det var ju halva nöjet!

Att påsklovet går mot sitt slut känns mer som en befrielse än ett hot måste jag medge. Två-åringen tittade på mig med stora ögon imorse, iklädd endast gummistövlar, blöja och mössa, och undrade om hon kunde få fara på dagis idag... Höjden av misslyckande - eller?

Genuspedagogernas fasa

Hur kan man förklara att barn gör som de gör? Visst, jag köper att mycket i våra liv är inlärda beteenden, helt enkelt vad vår miljö låter oss bli... Men i ärlighetens namn - visst beter vi oss på olika sätt redan från början, killar & tjejer?? Bara det sätt vi attraheras av olika saker - motorfordon, bebisar, färger name it! Jag har säkert en del i alltihopa, men mina barn har då verkligen haft dragning åt olika håll. Och då kan man tycka att flickan som är nr 2 verkligen hade möjlighet att ta till sig storebrors intressen, med både ärvda leksaker och kläder omkring henne...

Idag blev det spiken i kistan då vi åkte iväg på en liten utflykt och stannade till vid ett fik och lät barnen välja sig varsin glass. Sonen högg genast tag i den största struten med svart saltlaktrits överdrag... (Manlig och fin va!?) När sedan lillasyster skulle göra sitt val så hör jag sonen utropa "Kolla här! Nu har jag hittat en glass som du säkert kommer att gilla!!!" Gissa vilken... Jamen den omtalade "Girlie" såklart! Fyra-åringen fullkomligen skriker ut sin glädje över storebrors fynd och lyckan är TOTAL... Vad gör man? Ja, jag för min del valde att le och orkade inte ens med att argumentera för att storebror skulle ta den istället... :)


Och vad är det egentligen som är så farligt med att vi tycker och tänker olika? Jag för min del är väldigt stolt över att vara kvinna och jag tycker att vi biter oss själva i rumpan ibland i vår iver att "på lika villkor" leva våra liv som män. För visst kan det tyckas att det är det vi strävar efter ibland? Ja visst, självklart ska vi ha lika lön för lika arbete och sådana givna saker. Och visst finns det säkert fog för att vi redan i låga åldrar försöker sudda ut könsgränserna en aning genom att låta barnen "rotera" lite i de invanda mönstrena. Men vi ÄR ju olika. Det är ju det som är själva grejen tycker jag... Är tanken att vi till slut ska bli helt könslösa? Ni får gärna upplysa mig om jag är helt ute och cyklar, men jag är faktiskt väldigt stolt och nöjd över att vara kvinna och jag vill INTE leva i ett könlöst land.

Total urspårning!

Här gick länktåget minsann i graven! Gjorde ett tappert försök, men känner att jag följer Filifjonkan Argsints filosofi - våga vägra listor... Eller? Måste erkänna att jag som rookie fick en massa nya bloggar att kika in till och det var ju verkligen inte helt fel! Tänk så många intressanta människor man kan "lära känna" på en blogg-kväll... För det är ju verkligen så att man delar med sig av sig själv till hela cyber-världen. Lite läskigt och häftigt på samma gång. Utelämnad blir man och medkänsla får man. Ett alldeles förträffligt andningshål när allt känns som ett totalt kaos.

"Nästa Arga Mamman!"

Jag har som rookie-bloggare fått den äran att bli medtagen i länk-tåget som viner fram som värsta X2000 - jättekul! Tack kära Lantliv för det förtroendet!! Tanken är alltså att man länkar vidare 3 av sina favoritbloggar för att på så sätt knyta nya kontakter. Känns som om många av mina favoriter nog redan fått detta trevliga erbjudande, men jag gör ett försök!

1)IT-Mamman - härlig och inspirerande läsning från en begåvad och hängiven pedagog!
2)Klurigt, lurigt och roligt i skolan - ännu en fantastisk pedagog som inspirerar mig till att vara en god mor!
3)Filifjonkan Argsint- för att hon sprider glädje och kommer med kloka kommentarer!


Kopiera detta:

Klistra in texten i ett nytt blogginlägg. Precis innan den kopierade texten skriver du ett kort stycke där berättar om listan och länkar till den bloggaren som lade till dig på listan. Det här är viktigt eftersom det därmed inte skapas duplicerade inlägg. Eftersom någon också lade till dig på listan torde det inte var för mycket begärt att bjuda på en extra inlänk till den personen (obs länka till inlägget och inte till bloggen för det inläggslänkarna som registreras på bloggportalen)

Ta listan under ”Mina 3 tillägg” från bloggen som lade till dig och lägg till dem under rubriken ”Originallistan”. Känn dig fri att ändra länktexten till din egen blogg för att få varierade nyckelord i dina kommande inlänkar.

Lägg själv till max 3 st bloggar under ”Mina 3 tillägg”

Kontakta dem som du har lagt till och be dem göra samma sak

Orginallistan:
Mossfolk: Lite djur, lite natur och mycket vardagsliv.
Dagtätarum: Filosofi och livet på hög nivå
Arga mamman: Verkligt, ofta roligt och mycket nära
Lantliv: bosatt på en av de vackraste platserna i Sverige som lär mig bl a om det ekologiska livet
Persilja: en underbar fyrabarnsmamma med härlig galghumor (norrbottning!)
Aglio e olio: helt otroligt vacker foto- o matblogg skriven av en svensk tjej bosatt i Toscana
Under the boardwalk: en kreativ mamma som skriver om stort och smått
Dubbelörnen: Tankar och funderingar från Karl-Johansgården
Amatankar: Vardagsbetraktelser på ett roligt sätt.
Livet efter: Skriver om livet före och efter hennes ögonsjukdom
beckfjall1: Föredetta missbrukare som skriver om sitt liv idag
Sussibussi: Fyrabarnsmor som skriver om sin vardag
Millans Bak : Mycket gott
Miss Sophie : En förvirrad Höna
Dolcevita : tjejsajt
Äta bör man : godmat
Cutwalk: frisyrblogg
Frisörguiden: frisyrer
Manligt: manliga saker
Carolangel: blogg om allt möjligt
ANNELIE: livet,familjen,humor,recept
CARINA: skriver om utbildning, pyssel-allt möjligt.

Morgonplåga

Jaha, då var det dags igen... Två-åringen är uppe före 05.00 på morgonen (andra veckan i rad nu) och gissa om man känner sig glad och uppåt den tiden på dygnet...? Inte nog med att hon ska upp, nä hon är totalt speedad och hinner ÖVERALLT när den ömma modern inte ens har ork att få benen över sängkanten. VARFÖR måste småbarn vakna så förbannat tidigt!!? Och VARFÖR måste de ha så många fantastiska idéer så där tidigt på morgonen (som att skotta ut all sand ur kattlådan), när de istället kunde sitta och se Teletubbies eller någon annan IQ-befriad smörja så att föräldrarna kunde få ligga och dra sig en timme till åtminstone... Någon som har ett förslag? Lite lugnande kanske?? Vet inte om det är hon eller jag som behöver det bäst... ;)

Att värma en frusen själ

Så var man tillbaka i verkligheten igen då... Har trots det opålitliga vädret haft några härliga dagar tillsammans med familjen och goda vänner. Pointsräknandet gick åt skogen, men det var jag ju liksom redan inställd på så det känns inte så farligt. Ny dag imorgon och nya val att göra... ;) Var i alla fall ut på en promenad ikväll med en god vän i vars sällskap jag verkligen trivs. Sådana stunder är underskattade tycker jag. Inte nog med att man förbränner kalorier, så får man ju en vuxenstund när man får prata hela meningar och ventilera en aning.

När jag kom hem igen så kände jag mig så frusen att jag tog och tappade upp ett bad till mig själv. Lite dåligt samvete kände jag nog allt med tanke på att det närmade sig barnens sovtid och jag kände att jag BORDE räcka ut en hand till maken istället för att förlänga min ego-stund ytterligare... Men tänk, istället för att grymta om att jag la över allt på honom (vi brukar vara noggranna med att hjälpas åt) så kommer han in med ett ljus och ett glas rött till mig. Han tänder ljuset, önskar mig en behaglig stund och låser efter sig... Hmm, tänker jag - vad har han nu i kikaren då? Men tänk, man KAN ju faktiskt försöka göra livet lite trevligare för varandra genom sådana små gester. Det behövs ju inte så mycket, men betyder desto mer...

Påskhälsning

Så var det då äntligen Påsklov även för mig!!! Åh, vad härlig med några lediga dagar. Skidresan känns dock inte så lockande med det här vädret, men man får väl sitta inne och kura antar jag. Dricka lite varmchoklad med Minttu (17 points antagligen, men det kan det ju vara värt...?)

Vad gäller points-räknandet så har det gått RIKTIGT trögt de senaste veckorna. Kan skylla på mens, förkylning, sjuka barn - name it! Men jag har i alla fall inte gått upp, och det är väl alltid något. Påsk-helgen känns ju som ett litet hot i det avseendet. Har troget packat mina tonfiskburkar, men brevid dem ligger där också en 1,5 kg påse med lösviktsgodis... He he! (Lär nog slinka ner en och annan när ingen ser på...)Men man kan ju FÖRSÖKA ha lite måtta på svullandet i alla fall. Ska försöka att inte tömma barnens påskägg i alla fall!

Ha det skönt i påsk nu! Kram!

En tålmodig bullmamma?

Tänk så underbart och välbehövligt med Påsklov! Hämtade barnen så tidigt jag bara kunde idag och fick se deras ögon lysa lite extra när de skulle visa mig alla påsk-alster som de tillverkat. Lyckan var fullständig för fyra-åringen när hon visade upp den lilla krukan med gräs som hon planterat och den söta lilla kycklingen som hon fått av fröknarna att ha i sin kruka. Lite kan det hugga i mig när jag känner att JAG inte tar mig tid att göra sådana saker med mina barn. Skulle så gärna vilja vara en sådan mamma... En sådan där mamma som tar sig tid. Och som lyssnar. En som INTE hetsar upp sig för att det ligger tjugotusen polly- och barbiedockor med tillbehör spridda över hela huset. En som behåller lugnet när fyra-åringen har kissat ner sig för tredje gången på samma eftermiddag, eller när två-åringen faktiskt har gått på toa minst sju gånger på en timme... Men det är ju å andra sidan inte jag. Och det är ju jag som är just deras mamma. Inte sant?

Lik i garderoben

Har under den senaste veckan gått och undrat vad det är som STINKER i vår tvättstuga. Nog för att det är så stökigt där att man knappt tar sig fram, men några glömda bajsblöjor borde det ju inte vara fråga om... Idag när vi kom hem så fullkomligen slog stanken emot oss och jag började tro att två-åringen eller möjligtvis katten kanske satt sig i ett hörn och faktiskt gjort sina behov. Började sniffa runt lite och inser att att det är från barnvagnen det kommer. Aha, tänker jag då lite generat, då är det nog ändå någon gammal blöja det är frågan om... (Man är ju inte den mest strukturerade varelsen på jorden... ;) Kollar alla facken, men inte var det något där... Stoppar sedan ner handen i åkpåsen och känner att det faktiskt ligger något där. När jag lyckas få fram det så inser jag att det är en påse med köttfärs (den där som försvann så mystiskt för typ två veckor sedan) som lyckats ramla ned i barnvagnen! Den är GRÖN till färgen och gissa om det luktade.... UAHHH!!!!!!!! Det var den vidrigaste stank jag varit med om, så nu har jag fått sanera både barnvagnen och tvättstugan och det var väl bra. Tänker bara att folk som varit här måste ha funderat en aning... :D

Söndagkväll med dödsångest

Så där, äntligen ryggläge i soffan... Varför är det så att när man verkligen ser fram emot en stund för sig själv på kvällen, då tar det 1,5 timme att få två-åringen att somna...? Mannen borta och när jag ligger där (måste ligga brevid henne tills hon somnar - vilket nederlag...), hör jag att fyra-åringen gråter hjärtskärande i sitt rum... Försöker smyga upp, men bara tanken var väl ett april-skämt i sig... Skyndar till fyra-åringens undsättning och där ligger hon (sju-åringen har nattat och läst saga) och gråter "maaaamma, jag vill inte dööö... Jag viiiill inte bli gaaaammal och döööö..."

Lite chockad försöker jag trösta så gott det går, men vad säger man till en fyra-åring som just har upptäckt sin egen dödlighet? "Nej men lilla gumman du ska ju leva jättelänge...Och sen när du har levt färdigt då kommer du till mig & pappa i himlen - det blir jättemysigt ska du se..." Eller? Livet ÄR ju bitterljuvt på något sätt. Vi vet ju alla att vi SKA dö, det är ju bara en fråga om NÄR. Det gäller ju att glädjas åt de dagar man faktiskt får tillsammans istället för att oroa sig för när det ska ta slut. Men visst är det lätt att man funderar över meningen mellan varven? Bestämmer mig för att när man är fyra år så behöver man nog inte gå in så djupt i ämnet, utan det kan nog gott få vara lite rosa tyll kring hennes syn på livet ett tag till i alla fall.