Arga Mammans Tankar

Låååång bloggpaus!

2009-06-08T14:15:00.003+01:00

Nu var det minsann en evighet sedan jag hälsade på i bloggvärlden. Har kanske inte haft behovet. Har kanske inte ens haft lust. På våren är det så mycket annat som pockar på och nu när sommaren gjort entré känns det nästan som att jag helt glömt bort att jag någonsin bloggat...!?

Livet leker rätt så bra just nu faktiskt. Jag mest bara ÄR med min familj för närvarande och det passar mig riktigt bra känner jag. Lite frustrerande mellan varven, det är ju liksom inte så där rosa skimrande som man skulle kunna tro att vara ledig hela dagarna... Men jag antar att det är en del av lärdomen också. Jag försöker att njuta så gott jag kan av alla dessa dagar som rusar förbi i alla fall - jag hoppas att ni gör det också!

Glad Påsk...

2009-04-08T18:44:00.006+01:00

Oron har kommit tillbaka. Inte över maskar eller hårlöss och risken att betraktas som en spetälsk... Det kändes i jämförelse löjligt att beklaga sig över, när vännens tillstånd har försämrats igen. Hennes ögon hade inte gnistan igår. Det gjorde mig rädd. Jätterädd.

Packar väskorna inför påskfirandet med en klump i magen. Måtte allt gå vägen. Ska frossa i tid med mina närmaste under den kommande ledigheten. Livet kan inte vänta var det någon som sa. Så sant, men så svårt att komma ihåg mitt i allt...

Glad Påsk till er alla...

Månadens hyresvärd..?

2009-04-05T18:49:00.010+01:00

Förra veckan blev en vecka då jag faktiskt glömde bort att vara tacksam över att jag är frisk och allt det där... För en sekund kunde jag inte alls tänka rationellt eller logiskt utan förvandlades till en fullkomligt hysterisk varelse... Inte nog med att jag hade mens och fler finnar än en hormonstinn femtonåring, nej dessutom blossade ett gigantiskt herpes munsår upp som ett brev på posten. Det är märkligt vad ett munsår kan få en att känna sig som en pestsmitta. Man tycker att varenda människa ryggar tillbaka när de pratar med en och så snart man ler spricker det upp och bildar nya små variga sårskorpor... Underbart.

Inte nog med detta ska ni tro. Nej i slutet av veckan kunde jag dessutom konstatera att jag blir månadens hyresvärd här i kommunen. Med både löss i håret och springmask SAMTIDIGT så måste det ju innebära att jag är en väldans populär tjej...? Ni kan säkert ana vilken panik som utbröt i Arga Mammans familj. Förutom en blödande och sönderkammad hårbotten så har dock den här erfarenheten också bidragit till ett hysteriskt välstädat hem. Jag kan dessutom konstatera att det är längesedan jag och bästa maken skrattade så gott tillsammans. Det finns inget ont som inte för något gott med sig - visst är det så man säger?

Hoppet har kommit åter!

2009-03-23T21:41:00.003+01:00

En lång lång väntan när en kropp vill ge upp - men en själ vill fortsätta kämpa. Vi känner alla en stor ödmjukhet inför livets bräcklighet och en tacksamhet för dagen idag. Du är en sann fighter!

Reviderad önskan

2009-03-01T17:02:00.002+01:00

Ångrar mig. Nu önskar jag bara att en person i min närhet skall överleva. Allt annat blev plötsligt helt oviktigt.

Önskelista

2009-03-01T14:07:00.003+01:00

Äntligen ledighet... Önskar mig klarblå himmel och gnistrande snö. Varm choklad i skidbacken och äppelröda kinder. En rasslande skidlift som ger mig ett behagligt lugn. Manchesterrandiga pister och en kvällsbrasa i mörkret. Skidtrötta barn som somnar snabbt om kvällen. En glas rött med bästa maken och en god bok vid sängkanten... Önskelistan komplett!

Orkeslös

2009-02-17T18:57:00.002+01:00

Arga barn. En trött mamma. Högar av disk. Högar av tvätt. Dammråttor som ligger och morrar i hörnen. Ingen ork. Tror att jag lägger mig i soffan och glor på något meningslöst TV-program istället. I morgon är en annan dag.

Release me...

2009-02-09T20:51:00.004+01:00

Totalkaos just nu. Men inom mig gror ett litet frö. Ett frö av längtan efter frihet. Tänk vilken makalös möjlighet jag har givit mig själv. En möjlighet till något nytt. Att tänka bara på mig. Att få känna mig fri.

Var tvungen att gå ut och samla tankarna en stund i kväll. Februarikylan bet mig i kinden och ögonfransarna pryddes av isblandade mascaraklumpar, men det var ljuvligt... Kände ett pirr i kroppen som det var länge sedan jag kände. Kan faktiskt förnimma precis när det var när jag tänker efter... En vacker sensommardag då jag sitter i bilen på väg hem från jobbet. Solen gassar och himlen är så där blå som bara en svensk himmel kan vara... Jag minns att jag vrider upp volymen på RIX FM och glädjen känns som ett rus genom hela kroppen. I magen ligger bebis nr 2 och jag är fri... Ska vara ledig i nära två år och har jobbat min sista dag - och jag känner mig genuint lycklig.

Lite av den känslan kom till mig ikväll. En stjärnklar februarikväll. En mångubbe som följde mig längs vägen. Snökristaller som glittrar i månljuset - ett glitter som liksom smittar av sig och jag blir tvungen att le där jag går... Känner mig förväntansfull... Nu är det upp till mig själv att skapa fler feel-good minnen som jag kan plocka fram ett år när jag är tillbaka innanför ramen. När tankarna krymper och livet blir lika uppblåst & tomt som en sufflé...

Har aldrig gillat sufflé när jag tänker efter... Tycker mycket bättre om smågodis. Gäller bara att se godbitarna när de ligger där framför en. Ibland väl dolda av alla uppblåsta måsten. Men snart är jag fri. Vilken oändlig möjlighet! Ska plocka påsen full i år - och tänk jag gillar både salta & sura...

Löften

2009-01-13T19:01:00.003+01:00

Nytt År. Nya löften. I år har jag lovat mig själv att våga mer. Vara lite wild & crazy helt enkelt! Har också lovat mig själv minst 10 kg - upp eller ner kan jag däremot inte garantera... Det där med vikten som löfte börjar för övrigt att vara lika självklart som julskinkan på julbordet. Tänk att det skall vara så himla svårt. Att ta hand om sig själv och vårda det man fått. Ska göra ett tappert försök i alla fall. Det är ett löfte!

Gott Nytt År!

2009-01-04T17:37:00.003+01:00

Ett nytt år har tagit sina första stapplande steg. Känns alltid lite renande och uppfriskande för min del. Den där sorgsenheten som alltid kommer över mig på juldagen är som bortblåst vid tolvslaget. Då är det dags att blicka framåt. Frisk luft fyller mina lungor och jag känner mig full av tillförsikt.

I år känns allt det där extra påtagligt. Mycket av min lediga tid har,(som ni vet), ägnats åt vånda. Vånda över beslut som måste fattas. Stanna eller gå. Kasta sig ut i ovisshet eller vara kvar innanför de trygga ramarna? Tänk att det kan vara så svårt. Har gjort listor med för- och nackdelar. Har försökt lyssna till mitt hjärta. Har försökt lyssna till mitt sunda förnuft.

Nu har jag bestämt mig. Jag struntar i finanskriser & lågkonjunkturer. Jag skall lyssna till mitt hjärta och påbörja ett nytt kapitel i mitt liv. Tänk så spännande! Ett nytt oskrivet blad - och det är jag som väljer innehåll! "Gott nytt år" får visst en särskild klang denna gång...

En fröjdefull jul

2008-12-27T15:19:00.011+01:00

Så har lugnet infunnit sig. Ett lugn men också en tomhet. Känns lite som att jag inte hann vara med i år... Veckor av förberedelser och en kort kort stund av fest. Höll mest till i köket och hann varken med mina gäster, Kalle Anka eller Tomten känns det som...

Men det känns gott ändå. För det viktigaste var ju ändå allt jag faktiskt hann med. Innan. Pepparkaksbak och sillinläggningar. Godisstök & paketjakt. Vackra kryddapelsiner i fönstren.

Underbara nya vänner som för alltid kommer att förknippas med julen för mig.

Och barnen. Barnen i vars ögon man kan se att det är värt precis all möda. Små kroppar som inte kan komma till ro på kvällen och en mamma som biter sig i kinden för att behålla lugnet och inte släcka stjärnögonen.

En tre-åring som utbrister " Jag älskar dig!" när Tomten gör entré. Tror att det sammanfattar känslan ganska bra...

Den stora gåtan

2008-12-25T20:01:00.011+01:00

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

/V. Rydberg

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Glöggdoft & ångest

2008-12-13T11:38:00.003+01:00

"Det är mycket nu." Det är något man brukar säga, utan att egentligen fundera över vad det är som är "mycket"... Just nu är det tankar kring mitt arbete som är "mycket".Ska jag våga gå utanför ramarna? Ska jag våga ta klivet och lämna tryggheten? Följer jag mitt hjärta så är svaret solklart. Men ska jag följa det sunda förnuftet så blir svaret ett helt annat.

Utanför dinglar snöflingorna ned och lägger ett förlåtande täcke över allt som vi inte hann med i somras. Ska försöka lägga ett täcke över mina funderingar också så att julfriden ska kunna infinna sig även i år. Har varit ledig ett par dagar och ägnat mig åt pepparkakshus, smörkola och allmänt julmys... Tänt ljus i överflöd och låtit glöggen stå på plattan hela dagen för att riktigt få njuta av den underbara doften... Borde kännas underbart. Men det är mycket nu...

Till mamma

2008-11-15T11:47:00.000+01:00

Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen… Jag kan i sanning säga att du varit precis den mamman för mig. Den bästa i hela världen, för just mig. Du har gett mig kärlek & trygghet och lärt mig att stå på mina egna ben även om jag helst, precis som dig, hade velat gömma mig och undvika det som känns svårt.

Att våga, att prova, att säga ifrån är egenskaper som du skänkt till mig, trots att du inte alltid låtit dig själv ta lika stor plats… Tänk så många föräldrar som går den enkla vägen och istället lär sina barn att undvika alla saker som de själva räds. Som hindrar sina barn från att prova sina egna vingar och överför sina egna begränsningar på dem… Men det har du inte gjort.

Du har alltid lyssnat på mig. Alltid kommit med kloka ord. Tänk, mina vänner till och med avundades mig för att jag hade en mamma som jag kunde prata med om precis allt… En mamma, en vän, en trygghet.

Jag känner tacksamhet. Jag vill att du ska veta det. Min största önskan är att jag kan skapa samma relation till mina egna barn som du lyckats skapa till dina. Att jag ska kunna ge dem samma grund att stå på, så att de står stadigt även när det blåser kallt…

Jag önskar också att du & pappa ska få njuta av en lång ledighet tillsammans. Att ni ska få finnas vid varandras sida länge, länge till. Att ni tillsammans ska finna glädjen i varje dag och få njuta av ålderdomen så som vi njuter av ett vällagrat vin.

Det är ju så vi alla måste se på livet. Att det blir rikare och mer smakfullt ju längre tid som går. Det finns givetvis de som inte förstår att uppskatta ett fint vin. Som inte förstår mödan som krävs för att uppnå ett sådant resultat.

Jag hoppas att du har den förmågan mamma.

Ett ljus för Carolin

2008-10-23T13:01:00.007+01:00

Sänder mina varmaste tankar till Carolin Stenvalls familj & anhöriga. Inga ord räcker till, men vi är många många som tänker på er...

Känner också att mina tankar finns hos mördarens familj & anhöriga... Hur ska de kunna gå vidare? Kunna leva med något man faktiskt inte kan rå för. Någon man älskar har gjort något avskyvärt. Man vill hata men kan inte.

Jag önskar er alla styrka att gå vidare.

Biljett bokad!

2008-10-22T08:34:00.003+01:00

En hel månad av mitt liv har passerat i rasande fart. Trots att jag jobbmässigt har befunnit mig i ett totalt vakuum så känns livet rätt så bra ändå... Att fundera över sin vardag är något som jag tror att ganska många - för att inte säga alla - borde göra då och då... Vad är viktigt? Vad får just mig att må bra? Vad kommer att få mig att känna mig nöjd när det är dags att summera?

Inte vara ett offer. Inte skylla på andra. Ta tag i sitt liv och göra precis vad jag vill med mina dagar. Lättare sagt än gjort, men en resa som jag gärna vill påbörja...

Hamsterhjulet

2008-09-21T21:02:00.004+01:00

Barnen sover sött. Hör deras andetag och njuter av lugnet. Om några timmar är vi igång igen. Då börjar kampen med att få igång sin lekamen efter minst fem snooze-attacker på mobilen. Jag svär på att min reflex vad gäller att stänga av alarmet måste vara världsklass. Trots att hjärnan ligger och tänker att "Mamman - dags att stiga upp nu... Du vet ju hur du blir när tiden inte riktigt räcker till..." så vägrar kroppen att svara. Något rebelliskt inom mig ligger och tänker att jag ringer & säger att jag blivit sjuk så att jag får ligga här under täcket hela dagen... Men så blir det ju givetvis inte. Istället rusar man upp precis när man borde ha varit klädd & klar och börjar med hela process "Få alla fem på plats i tid". Hopplöst fall helt enkelt. Sätter garanterat sina spår i de små livens minnesbild av sin barndom. Kan nog kosta en terapikrona eller två är jag rädd...

Tycks minnas att syster mellan frågade mig redan vid tre-års åldern - "Äj du stjessad nu mamma?" Som att stressad är ett ord som borde få finnas i en tre-årings ordförråd?? Snart är de små liven redo att balansera sina egna dagar och då kommer vi bergis att stå där som ett par fån och fundera på varför vi inte prioriterade annorlunda medan vi hade chansen. Medan vi faktiskt fortfarande hade någon som ville krypa upp i vår famn och mysa en liten stund. Någon som tycker att mamma är världens bästa och hellre vill vara hemma och leka björnen sover, än att åka till dagis & leka med kompisarna...

Men vad gör man när man är inne i hamsterhjulet och allt snurrar på så snabbt att det inte går att kliva av? Hinner inte uppskatta. Hinner inte glädjas. Hinner inte vara någon j-a björn...

Men jag hinner i alla fall smyga in i deras rum när de somnat. Stryker försiktigt bort håret ifrån pannan. Kysser dem lätt på kinden och drar in doften av dem i mina lungor. Älskar er så innerligt mina små skruttungar. Jag hoppas bara att jag hinner få er att förstå det..

Måndagstanke

2008-09-15T20:10:00.002+01:00

Tänk ibland tar livet en vändning vare sig man vill eller inte. Känns som om allt jag gått & grunnat på kommer att få sin lösning oavsett vilket beslut jag tar. Inte hålla fast vid saker som stjäl ens energi. Inte ge av sig själv utan att någonsin få någonting tillbaka. Tja, förutom den där slanten i slutet av varje månad då möjligen... Ska se förändringen som en chans till att få utveckla mig själv. En livsnödvändig åtgärd helt enkelt...

Vad håller jag på med?

2008-09-01T20:42:00.009+01:00

Solnedgångar att spara i sitt inre... Visst var det så jag sa? Konstigt att det redan känns så avlägset fastän det var alldeles nyss. Känns lite bättre idag med "alltet"... Inte lika ont i kroppen. Inte lika uttråkad i knoppen. Har lånat en bok som heter "Vad håller jag på med?" "En bok om beteendeförändring & konsten att leva det liv du är värd!" Ingen dum titel va? *ler* Känns som något man skulle kunna ägna en liten minut åt. Ska genast krypa ner i min säng och läsa en stund. Tja, efter att jag har plockat undan i köket och packat dagis/skolväskor vill säga... Kanske får spara boken till en annan dag.

Energiläckage

2008-08-29T08:36:00.005+01:00

Hej Bloggen! Har inte orkat med dig på ett tag. Uppvaknandet efter semestern blev brutalare än någonsin. Måste ha varit något fel på den där batteriladdaren, för energin varade minsann inte särskilt länge...

Det känns som att jag befinner mig i något slags vakuum just nu. Gör en massa saker utan att känna någon egentlig glädje, och det skrämmer mig en smula. Någonstans inser jag att jag måste hitta nya karriärsmässiga utmaningar då jag gång efter annan känner mig helt dränerad när jag kommer hem från jobbet. Kan inte sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag känner så här, men den inre rösten säger mig att det är dags att göra något annat. Kanske något helt annat?

Det sorgliga är dock att jag inte ens en gång vet vad jag skulle vilja göra. Har inget som jag brinner för på det viset att jag skulle kunna ge upp allt för att genomföra det. Det var väl det där privatägda ålderdomshemmet möjligen... En plats där man får åldras med värdighet och där det är en självklarhet att makar får bo tillsammans. En känsla av att göra något som faktiskt betyder något för någon annan...

Nåväl. Nu är ju verkligheten sådan att det varken finns möjlighet eller ork att ge sig in i ett sådant projekt. Måste försöka bli bättre på att satsa på mig själv i alla lägen och inte låta andra tömma mig på energi. Inte låta uppgivenheten ta över. Men vad gör man då både kroppen och huvudet känns trött efter mindre än en månad på jobbet? Tips någon?

Fulladdade batterier

2008-07-28T21:06:00.002+01:00

Nu har jag bara varit. En lång, lång stund har jag inte brytt mig om att hålla mig uppdaterad på vad som händer omkring mig. Har inte kollat jobbmailen och faktiskt inte ens tänkt särskilt mycket på jobbet vilket är en bedrift i sig. Inte heller har jag stressat runt hela Sverige i hopp om den "perfekta semestern". Och vet ni vad - jorden snurrar visst vidare ändå. En dag tar slut. En annan tar vid.

Jag har nog njutit av min ledighet mer än någonsin i år. Har lyckats med att leva det där kravlösa & enkla livet som jag så gärna vill uppnå. Men visst är det väl lättare att lyckas med det under sommaren? För hur underbart är det inte att stiga upp och se solen glittra över havet. Sätta på kaffebryggaren och gå ned till bryggan. Att se barnens triumferande leenden när de håvat in en liten fisk. Jag behöver faktiskt inte så mycket mer. Förutom några fler plusgrader på termometern möjligen...

Härligt har vi haft det i alla fall och jag ska försöka att spara några solnedgångar i mitt inre. Det kan vara bra att ha när frosten biter mig i kinden.

Konsten att bara vara

2008-06-25T11:41:00.003+01:00

Det lyckades inte särskilt länge. Att behålla den där känslan alltså. Har hunnit få både mail & telefonsamtal från jobbet redan. Saker som måste fixas. Saker som måste kollas. Barn som kivas. Hus som måste städas. Goa grannungar som väller in och höjer ljudnivån ytterligare en smula. En sol som lyser med sin frånvaro & ett regn som aldrig vill sluta. Fast det är klart. Det är ju sannerligen läge för en skogspromenad fylld av förföriska dofter... ;)

Tror att det är dags att fly nu. Stänga av mobiltelefonen. Fimpa internetuppkopplingen. Sätta sig på bryggan och dingla med benen istället. Gå till biblioteket och njuta av lånad tystnad. Att kunna acceptera en helt tom agenda. Låta känslan styra och faktiskt bara vara. Jag gör ett nytt försök.

Trevlig Midsommar!

2008-06-20T09:14:00.004+01:00

Midsommarafton idag. Känns nästan en smula overkligt. Midsommarblomstren står plikttroget i dikeskanterna och är lika självklara som sillen och midsommarstången. Igår när jag cyklade hem från jobbet så uppfylldes jag verkligen av den där känslan jag alltid fick som barn när sommarlovet kom. En känsla av frihet. Som en kalv som släpps ut på bete för första gången... Det pirrar i hela kroppen och det går inte att hindra Zlatan-leendet som sprider sig i ansiktet...

För en stund så slöt jag mina ögon och drog in alla dofter & ljud omkring mig. En syrenberså & nykära pippifåglar. Doften av regnsmekt skogsmark. Solens strålar som värmde min kind. Underbart! Måste försöka behålla den känslan inom mig hela sommaren.

Jag hoppas att solen skiner på er alla i helgen!

Utbytbar trygghet

2008-06-14T09:51:00.005+01:00

Snart är det utcheckning för syster mellan och syster liten. Deras tid på sina respektive dagisavdelningar är över och det är med ett visst vemod vi konstaterar att en epok i deras liv är över.

Undrar hur det känns för de små egentligen? Ena dagen är man nära nära sina fröknar. De är de vuxna som man tillbringar den största delen av sin dag med. Nästa dag är de utraderade helt och hållet, och man ska istället acceptera nya människor som sin trygghet. Den som tröstar när man skrapar knäet eller längtar alldeles förskräckligt efter sin mamma...

Det går ju i de allra flesta fall alldeles utmärkt bra - men visst får våra små acceptera ganska stora förändringar i sina liv som vi vuxna bara tar för givna? Är man krass så är det väl en bra förberedelse för vuxenlivet. Relationer är utbytbara. De som är viktiga för oss en period i livet kanske vi inte ens hälsar på när några år har passerat... That´s life.

Solenergi

2008-06-04T22:07:00.004+01:00

Har varit hemma hos mina föräldrar och tankat energi en stund. Beklagat mig och blivit stöttad. Fått vara i fokus en liten liten stund. Tänk vad det kan göra gott att ha ett andningshål att fly till.

När jag körde hem insåg jag att det ju faktiskt blivit sommar nu. Riktig sommar. Kvällssolens strålar smekte omgivningarna och det är märkligt hur annorlunda allt ser ut på kvällen. Ett lugn sprider sig och det är som om både växter och djurliv samlar kraft inför den nya dagen som väntar på att få göra entré.

Doften av nyklippt gräs blandat med bensinångor från någons gräsklippare letade sig in i bilen och för en sekund så tänker jag att det måste vara den underbaraste doften av alla... Till och med alla maskrosor som står där som kavata små solar är vackra och så fyllda av livskraft att det nästan smittar av sig.

För visst är det väl fascinerande att hur mycket man än försöker bli av med dem så poppar de upp på de mest omöjliga ställen... Ska försöka tänka på den där sången från barndomens somrar nästa gång jag irriterar mig på dem. "Jag lät alla mina maskrosor finnas. Fast jag vet att de kallas ogräs och bör rotas ut. För det är så skönt att sitta och minnas. Små solar i gräset när sommaren är slut..."

Negativ spiral

2008-05-28T22:56:00.005+01:00

Nu tror jag minsann att den negativa energin har tagit övertaget i familjen. Sitter och glufsar mörk choklad för glatta livet för att förnimma någon slags positiv känsla... Trötta & sura föräldrar och riktigt trötta & sura barn. Tre-års trotsen i kombination med sex-års trotsen börjar ta ut som rätt på familjen nu. Det går liksom inte att undvika konflikter hur vi än bär oss åt.

Det är gråt & bråk när vi ska stiga upp. Det är gråt & bråk när vi ska åka till dagis. Det är gråt & bråk när vi INTE ska åka till dagis. Det är gråt & bråk vid varje måltid. Det är gråt & bråk när vi ska duscha. Det är gråt & bråk när vi ska göra kväll... Inget känns riktigt roligt just nu. Vad man än säger så är det "dumma mamma" eller "dumma pappa". Är det riktigt illa så är det till och med vara "jag önskar att jag hade en annan familj!" Den svider. Jag lovar.

Inte bara mor & far får sig utan det bråkas även syskonen emellan. Jag tror att vi är i behov av ledighet nu. Åka iväg till badstranden och bara ha roligt tillsammans. Inte tänka på några dagisväskor eller läxförhör. Inte stressa för att passa tider. Några veckor kvar till semester. Måste försöka härda ut.

Värmande ord

2008-05-21T20:54:00.005+01:00

Det är märkligt det här med bloggandet... Det jag sitter här och tycker & tänker hemma på min kammare når härifrån till oändligheten känns det som... Ser på statistiken att det finns återkommande läsare från både Norge, Spanien, Frankrike och kära Svedala... Märkligt. Mycket märkligt. Och lite häftigt. Jag ville vara hemlig, men ändå få tycka och tänka. Få skriva utan att någon dömer mina ord. Och nu är det en hel massa människor som helt plötsligt känns som ens vänner trots att man inte ens vet vad de heter eller var de bor...

Idag gjorde min "vän" Helena från bloggen "Nyckeln till mitt Hjärta" mig riktigt glad trots att jag faktiskt hade en riktig skitdag och det kändes som om min kropp gjort myteri och vägrade ta ett endaste steg framåt... Helena gav mig nämligen utmärkelsen "Kreativ Bloggare" med följande motivering:

"Arga mamman skriver med eftertryck om vad som berör, upprör eller händer henne på färden genom livet som mamma till tre. Funderingar om världsläget är lika träffsäkra som vardagsskildringarna från badkarskanten."

Tack - är allt jag får ur mig kära Helena! Tusen Tack!! Du vände min dag från en dag bland alla andra till att jag faktiskt kände mig speciell. Och utvald... Dina ord värmde hela mig och jag smålog faktiskt när jag körde till jobbet imorse...

Bamsekram till dig min vän!

Idrott - gemenskap eller utanförskap?

2008-05-17T21:46:00.005+01:00

Nu är jag lite småförbannad igen. Funderar på det här fenomenet med "idrottsföräldrar" eller vad man nu ska kalla dem... De här föräldrarna som lever sina egna drömmar genom barnen och trots att de är rätt så lata och otränade själva tar sig friheten att bedöma andras "mindre talangfulla" barn både högt och brett... Sorgligt tycker jag. Och ganska patetiskt.

Redan som ett litet barn ska jag känna att jag inte räcker till och att jag inte platsar. Och har jag inte kommit igång med en lagsport redan i sexårs åldern så verkar det nästan vara kört...? Men ärligt nu. Vad är det egentligen som dessa "idrottsföräldrar" strävar efter? Är det drömmen om NHL eller UEFA Champions Leage som hägrar? Egna drömmar som bleknat bort när verkligheten tog över..? Realisten måste ju ändå inse att för de allra flesta blir idrotten bara en hobby som ger vänskap, gemenskap och möjligen också god kondition.

Jag blir uppriktigt beklämd över att vissa barn inte ska få känna den genuina glädje som idrott faktiskt kan skänka. Träningen blir ett måste och kan jag inte leva upp till de krav som ställs - tja då kanske jag ska fundera på att sluta... trots att det här kanske är det jag verkligen brinner för...

Riktigt förbannad blir jag då mindre talangfulla barn ska kritiseras öppet - tänk om vi skulle stå i ring kring ett barn som har svårigheter med att lära sig läsa och peka finger åt honom/henne och säga att det inte är någon idé...?

Väninnan berättade om en fotbollsmatch där hennes son deltog och där en pojke i laget i princip mejade ner en pojke i motståndarlaget och mamman skriker åt sonen "Fortsätt framåt!! Han klarar sig!!!" ......................?

Är det så konstigt att vi lever i värld utan empati? Jag bara undrar.

Krackelerad yta...

2008-05-10T07:54:00.004+01:00

En liten bit av min värld har försvunnit. Jag upptäckte det under Valborgsmässofirandet när någon log glatt mot min dotter - och Arga Mamman intog försvarsställning. Tittade misstänksamt på mannen som antagligen var en helt vanlig go och fin pappa till någon, och som faktiskt bara log igenkännande åt min fem-årings glada upptåg.

Men något högg till i mig och jag drog henne närmare intill mig. Kände mig som en lejonhona på savannen som måste försvara sina små med sitt liv. Jävla Anders Eklund som bara bestämde sig för att hugga min illusion om ett tryggt Sverige i bitar... Jävla honom för att det bränner till i mig varje gång jag ser ett barn på sin cykel på väg någonstans utan en vuxen vid sin sida...

Ser ju hur mina barn sträcker på sig och växer en liten bit varje gång jag släpper taget och ger dem lite mer eget ansvar. Då åtta-åringen får cykla själv till mataffären och hjälpa mamma att handla... Då fem-åringen får "sköta" tre-åringen medans jag går in och fixar lunch... Det känns svårare att släppa taget nu. Visst, mitt intellekt säger mig att den här typen av brott är ytterst ovanliga men känslan av olust och rädsla tycks ändå inte släppa taget.

Det mest absurda av allt är att även Anders Eklund var ju någons lilla bebis en gång. Någons bror och någons barnbarn. Vart gick det snett? Tänk om något av mina egna barn skulle bli sjuka och utföra ett brott som detta mot Engla... Tror inte att det skulle vara lika självklart att önska honom dödsstraff då...

Entre för våren!

2008-04-29T13:48:00.003+01:00

Så gör då våren äntligen sin officiella entré! Jag känner verkligen hur den spirande längtan efter sommar tar över mer och mer... En längtan efter att få släppa ut sina instängda fötter i gräset och bara vara... Innan detta kan realiseras får jag dock nöja mig med att hoppas på vårljumma vindar och fågelsång i helgen. Jag hoppas också att solen lyser på er alla vartän ni befinner er i vårt avlånga land! Kraaam!

Vårvindar & nya krafter

2008-04-25T20:22:00.003+01:00

Hyfsad återhämtning. Benen för mig dit jag vill OCH jag har fått bort lite av högarna på jobbet. Skönt. Har dock fortfarande ett högt ringande ljud i huvudet och hör mycket illa. Rätt praktiskt då barnen bråkar i alla fall... ;)

Våren verkar ha hittat hit på riktigt medan jag sov. Besökte en av stadens gallerior och uppdaterade garderoben en smula. Hittade en underbart vårlig klänning från "Kaffe" som jag inte kunde motstå. Kunde riktigt förnimma de ljumma sommarvindarna mot mina bara ben, men sedan vaknade jag till ur drömmen och såg de skitiga snöhögarna som fortfarande pryder omgivningarna... Men den som väntar på något gott...?

Nu önskar jag er alla en skön helg i alla fall. Själv ska jag sova så mycket det bara går!

Lurad

2008-04-22T12:14:00.003+01:00

Ha, där fick jag för att jag trodde att det var över... Har legat totalt däckad hela helgen. Igår besökte jag läkaren som konstaterade bihåleinflammation och öroninflammation... Ska det vara så ska det vara! Nu börjar jag minsann känna pressen att komma tillbaka till arbetet också. Högarna växer till sig och det lär ju ta minst en vecka bara att komma ikapp... Ångest. Men vad ska man göra? Jag hoppas på förståelse och sedan bäddar jag ner mig i sängen igen... Over and out.

Feberdimma

2008-04-18T09:09:00.004+01:00

Idag har livet återvänt. Har legat i influensa som tagit min kropp i sitt våld en bit i taget. Först värk i lederna så att hela kroppen kändes som ett plockepinn, sedan migränliknande huvudvärk så att jag nästan trodde att ögonen skulle poppa ut,därefter nära 40 graders feber och komaliknande tillstånd, sedan förkylningssymptom med rethosta och snorig näsa och som grand finale - outhärdligt illamående med utslagen mage och kräkningar... Underbart! Lägg sedan till att alla barnen också har varit hemma med samma tillstånd. Måste säga att sonen var en riktig ängel igår när jag var som sämst. Fixade lunch och mellis till syskonen och plockade ur diskmaskinen och städade undan för att "göra mamma glad". Hörde honom mässa på småsyrrorna som inte ville hjälpa till "kallar ni det här samarbete va!?" Jag kunde inte annat än att småle där jag låg... Sedan kröp han upp hos mig och deklarerade att han faktiskt kunde förstå om jag tycker att det är jobbigt ibland...

Själv konstaterade jag att min kropp är rätt så klok ändå. När den sänt ut signal på signal åt mig om att jag borde dra ner på tempot och jag ändå rusar vidare - ja då SÄNKER den mig så att jag faktiskt inte KAN göra annat än vila och återhämta mig. Antar att det fungerar så. När den mentala biten blir överhettad så måste det till en fysisk överhettning för att man faktiskt ska varva ned. Där mitt inne i feberdimman så känner man sig ju rätt så tömd på tankar. Det virvlar inte runt en massa kom-ihåg-lappar på allt som måste göras på jobbet när jag kommer tillbaka, utan det är bara fokus på att andas och finnas. Dessutom så känner man ju en viss grad av tacksamhet när då livet äntligen vänder åter. Kanske ska jag försöka behålla den känslan ett tag framöver, så att jag inte hetsar upp mig över batateller som faktiskt inte påverkar mitt liv om jag tänker efter...

Löpträning

2008-04-10T20:54:00.008+01:00

Nu har det varit mycket ett tag igen. Åtagandena på mitt andra jobb, (ni vet det där jag får lön för), tycks bara bli fler och fler trots att dygnets timmar förblir desamma... Märkligt det där med deltid. Visst är det väl så att man har valt att gå ner i tid för att hinna vara mer med sina barn? Hinna ta sitt ansvar som förälder och faktiskt försöka vara delaktig i deras uppfostran...? Ändå känns det nästan hopplöst. Jag vill ju faktiskt vara med mina barn. Inte bara klä på, klä av, skjutsa, torka, förmana och läsa gonattsaga. Givetvis är det ju också en viktig del av vardagen, men jag skulle så gärna vilja ha mer.

Tror att det är bristen på kontroll över min egen tid som skapar en sådan oerhörd frustration mellan varven... Kraven ökar både på jobbet & hemma och till slut hamnar man i ett totalt orkeslöst läge där man får mindre och mindre gjort. Man är hela tiden 5 minuter efter i tidsschemat och det känns som om man springer utan att ta sig framåt. Skulle behöva en coach som hjälpte mig att styra upp löpträningen en smula. För det är ju knappast någon som tackar mig när jag springer rakt in i väggen?

Problemlösning

2008-04-02T17:09:00.005+01:00

Finner min tre-åring liggandes mitt på vägen. (Problem 1) I en gigantiskt vattenpöl. (Problem 2) Ligger och DRICKER vattnet ur vattenpölen !!!! (Problem 3) Känns ju spontant som om "ligga-mitt-på-vägen"-problemet är det som är mest akut. Lite jobbigt om en bil dök upp just nu... Det faktum att hon nyss varit sjuk och ligger på den kalla asfalten känns bortprioriterat - hon har ju ändå sin Reima-overall på sig och något ska ju den dyra skiten tåla? Vrålet som hörs över hela kvarteret tyder dock på vad den ömma modern tycker är värst...."IIIIIIINTE DRIIIIICKA VATTNET UUUUUR PÖÖÖÖÖLEN!!!!!!!!!!" Plötsligt känns ju badvattnet som rena rama hälsokuren.... Vad är det för en liten äckelpotta jag har lyckats fostra!? Jag fasar för vad hennes törstbehov ska leda till härnäst... Ser genast nya VAB-dagar i antågande. Åker hon inte på magsjuka nu så gör hon det aldrig...Men var dag har nog av sin plåga, visst var det så?

Badkompisar

2008-03-29T11:30:00.004+01:00

Arga Mamman vrålar ut sin fasa när tre-åringen glatt dricker stora klunkar av det varma badvattnet "Neeej!!!! Nu får du bacillusker i din lilla mage....!!!!" Tre-åringen stannar upp en sekund och tittar sig förskräckt omkring. Letar med skräckslagen blick i vattnet, börjar gråta så smått... "Jaaaag viiiill iiiiinte att plaski-luskerna ska bada med miiiiiiig!!!!!!!!!!!!"

Så där ja. Då har jag botat "jag-vill-bada-sjutton-gånger-om-dagen-fasen"! Voila!!

Äkta Kärlek...

2008-03-28T23:10:00.003+01:00

Back in business!

2008-03-27T22:20:00.004+01:00

Åter från Påskledigheten. Har haft trevliga dagar med trevliga vänner. Nu är det till att återanpassa sig till den hektiska vardagen igen. Känns som om jag skulle behöva ett par veckor till för att verkligen varva ned... Vill helst gå omkring i pyjamas och gosa & krama på mina ungar hela dagarna. Inte tänka på budget, årsmål och att motivera medarbetarna inför våra ständiga förändringsprocesser...

Nåja. Ett par dagar så är man tillbaka i sin verklighet igen. Tur att man är tre-barns morsa så man vet hur man hanterar konflikter i alla fall.... :o)

Glad Påsk!

2008-03-18T21:43:00.005+01:00

Så var då påsken här igen... Tyckte precis att vi dansade ut julen...? Ska bli skönt med lite gemensam ledighet i alla fall, men den där riktiga "vi drar till fjällen känslan" har inte infunnit sig i år. Känns inte som om jag har lust med mer vinter nu.

Nä nu är det fokus på vårsol och uppvaknande tulpanknoppar. Dags att så grönsaker och se barnens förtjusta miner när de små fröna behagar att sticka upp ur jorden med sin bestämda livskraft... Dra in den fuktiga jordlukten i lungorna när det är dags att räfsa gräsmattan och faktiskt njuta av den mögelblandade upplevelsen... Kanske blir det här året då jag slår till och köper mig mitt lilla växthus? Mitt kryp-in som skall bli en frizon från barnaskrik och måsten... Eller kanske gör jag klokast i att drömma om det i några år till? För när det väl är på plats så kommer det väl knappast att bli så som jag tänkte mig...

Jag hoppas att solen lyser på er i Påsk! Kraaam!

Vårkänslor!

2008-03-17T21:32:00.003+01:00

Välkommen till våren! Nog för att snön vräkt ned hela dagen, men med en liten vårgrön skrud till bloggen så kan till och med jag förnimma en viss vårkänsla! En liten resa i helgen (mental eller verklig) och jag känner mig faktiskt lite inspirerad att ta tag i tillvaron. Känner mig lite mer kär än vanligt i allra bästa mannen och vi har faktiskt hunnit med att skratta tillsammans en hel del i helgen.

Vårlökar och påskpynt. Solbränd näsa med nya vårfräknar på. Behövs inte så mycket mer än så. Glada barn som vill plocka fram cyklarna. En liten tre-åring som traskade glatt till dagis idag och som, (trots att hon drog "nitlotten pappa") ropade efter mig : "jag äääälskar båååååda idaaaaag!" Vilken fantastisk framgång!? Måste vara vårkänslor även i hennes lilla kropp!

VM-guld i Curling..?

2008-03-08T13:52:00.016+01:00

Uppladdning eller urladdning...? Tja, tanken på en omstart var ju god i alla fall. Tröttheten är dock värre än någonsin och det är en bedrift om jag håller mig vaken längre än barnen. Trots att jag ser ljuset som hägrar långt där borta, så är det svårt att mobilisera kraften och få något vettigt gjort. Tre-åringen håller på att driva oss alla till vansinne med sina ständiga ego-utbrott och både jag & mannen inser att vi trippar lite på tå kring henne just nu bara för att slippa dessa energitömmande affekt-stunder.

Är det månne så att vi faktiskt borde kalla oss "curlingföräldrar"? Levde i tron att det är föräldrar som är oförmögna att sätta några gränser, men så köpte jag boken "Sopa Lagom!" av Maria Carling och Elisabeth Cleve, och plötsligt så inser jag ju att det faktiskt är ett begrepp som passar på många av oss som lever med småbarn idag.

I boken beskriver man curling föräldrar så här:

"De är hårt arbetande, stressande och ambitiösa människor som är beredda att göra allt för att barnen ska ha det bra." (Ja, vem sjutton vill inte det..?)

"Curlingbarnen får mycket uppmärksamhet och stöd i sin utveckling. På fritiden har de många aktiviteter. De får mat de gillar, god service och många presenter." (No shit!?)

"Curlingförälderna frågar också flitigt vad barnen vill, i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Detta gör att barnen känner sig som jämlikar och deras självkänsla stärks." (Ja, vem av oss vill INTE att barnen skall ha en god självkänsla??)

Men sedan kommer det verkligt instressanta då den danske familjeterapeuten Jesper Juul utalar sig i boken: "Allt ser så kärleksfullt och omtänksamt ut i den moderna familjen, men barnen blir ofta disharmoniska redan i 3-, 4-årsåldern. De vuxnas frustration stiger i takt med barnens orimliga och ofta absurda krav. När det är som värst kommer föräldrarna in i ett tillstånd av permanent, frustrerad utmattning och barnen blir högljudda, osociala och olidliga att vara tillsammans med." Oj... Kan jag möjligen ha hittat diagnosen på våra symptom!? Kändes nästan befriande att läsa det här för ibland funderar jag verkligen över vad det är vi gör för fel...

Tittar man på "Nanny Jouren" eller något annat uppfostringsprogram så tycker jag det känns som om de ägnar sig åt att fostra hundar i viss mån. Det är "back to basics" och föräldrarna återvinner platsen som högsta hönset i rangordningen igen. Och kanske är det så det måste få vara? Barnen ska inte vara våra jämlikar. De ska inte vara med på alla beslut, utan får helt enkelt finna sig i det vi som föräldrar anser vara lämpligast. För vem av oss känner sig inte hopplöst misslyckad när tre-åringen måste bäras ut från dagis utan ytterkläder... Ska försöka att sträcka på mig nästa gång det händer. För det är ju faktiskt barnets beteende som är oacceptabelt - och inte mitt!

Ska läsa vidare i boken och hoppas på att vi INTE kvalar in till VM nästa år!

Uppladdning

2008-02-21T22:01:00.005+01:00

Dags att gaska upp sig nu. Januari och nästan hela februari har passerat förbi nästan helt obemärkt... Fokus har varit på annat håll och jag & mannen har knappt kunnat skilja måndag från fredag känns det som. Upptäckte till min fasa att även städningen har bortprioriterats mellan jobbkrav och begravningar. Dags att städa bort både vintermörker och dystra miner såväl som dammråttor och kladdiga fläckar på golvet..

Allt känns ju så mycket lättare nu när ljuset kommer tillbaka, och även om man förbannar solstrålarna när de lyser in och avslöjar ens dammiga vardag så känns ljuset befriande. Energin kommer tillbaka och jag hoppas verkligen att jag ska bli kvitt min nästan obegripliga trötthet.

Imorse när jag & mannen lämnade av barnen så var det en av fröknarna som frågade "är det bra med er då?" Vi tittade på varandra och log en aning i tyst samförstånd. Vi kunde inte ens förmå oss att kläcka ut ett vanligt "ja visst, hur är det själv?" Utan istället kom det ett "Tja, det ÄR i alla fall..."

I ett tappert försök i att komma tillbaka till "tack bra" så gick vi i alla fall ut och lunchade på en av stadens trevligare restauranger idag. Pratade hela meningar och skrattade tillsammans. Genast känns allt lite bättre. Mycket handlar såklart om inställning. Man kan ju inte tillåta sig själv att sjunka ned i ett totalt energilöst läge.

Nä, nu ska vi låta vårsolen ladda våra batterier igen, så att vi är redo att möta varje ny dag med glädje & handlingskraft!

Stor & Liten

2008-02-20T15:43:00.003+01:00

Min lilla stora tre-åring satt och filosoferade i bilen på väg hem från dagis idag:

"Mamma....Näj mosters bäbis pluppar ut så blir jag en stoooor-kusin, å då blir bäbisen en bäbis-kusin..."

Tänk så viktigt det är att vara STOR när man är LITEN. Förövrigt blir det intressant att höra om moster tycker att "den pluppade ut" hehehe....

Var sak har sin tid

2008-02-17T20:27:00.003+01:00

Begravning och bodelning i helgen. Tårar och skratt i en salig röra. Känner mig totalt dränerad på energi just nu, men det kanske inte är så väldigt konstigt... Visst är jag lättad över att min lilla farmor äntligen har fått sin välförtjänta vila, men samtidigt plågas jag av ett enormt dåligt samvete. Varför var jag inte bättre på att hälsa på henne medans jag hade chansen...? Min farmor. Pappas mamma. Det är konstigt att avståndet kan öka så oerhört till någon som betytt så mycket i ens liv.

När jag ser på mina egna barn och deras relation till far- och morföräldrar så tänker jag att det skulle vara fullständigt förödande om någon av dem skulle lämna oss nu. Men det är ju så det är med livet. Våra roller förändras allt eftersom. Det är inte många år innan min roll som mamma har suddats ut en aning. Ingen som kryper upp i min famn eller som smyger över till min säng för tröst om natten... Men det är ju så det ska vara. Var sak har sin tid.

En dag att stryka ur kalendern

2008-02-12T18:01:00.000+01:00

Lägger mig raklång på sängen och bara andas. In och ut. Långa andetag. Sluter ögonen och försöker att tänka på ingenting alls. Har inte ens en gång fått av mig skorna sedan vi kom hem, utan försöker att fokusera på att sänka min egen puls. Försöker att sortera tankarna kring det viktiga kundmötet som drog ut på tiden så till den milda grad att jag glömde bort att jag hade barn att hämta på dagis. Fick rusa därifrån och kan bara tänka mig att både kunder & kollegor suckade inombords åt mitt icke så professionella agerande när jag med stirrig blick rusade ut från kontoret... Körde som en vettvilling till fritids och dagis för att hinna samla ihop min lilla skock innan fröknarna låst dörren för idag. (Intressant scenario förresten - vad hade de gjort om jag verkligen inte hade dykt upp...?)

Vidare till nästa projekt som heter "konsten att fixa middag på 10 minuter innan det är dags att skjutsa sonen och hans vänner på träningen" . I det projektet ingår ju förutom att faktiskt servera måltiden också konsten att få barnen att ÄTA den. Som tur var kom allra bästa mannen hem och räddade situationen just innan den hyperventilerande hustrun började misströsta. Med sitt sedvanliga lugn löste han uppgiften OCH skjutsade barnen. Tänk vilken tur att vi är två om uppgiften. Fruktar en total härdsmälta om jag inte hade honom vid min sida. Ska försöka tänka på det en liten stund varje dag...

Hur fångar man VARJE dag..?

2008-02-05T20:54:00.000+01:00

Min rätt så relaxade inställning till livet har börjat återgå till det normala igen. Det normala innebär i mitt fall: skippad frukost, en halvspringande lätt framåtböjd stil med axlarna i höjd med öronen, sjukt aggreverade tankar på vuxna människor UTAN barn som klagar över tidsbrist och dålig sömn. En känsla av uppgivenhet när jag ser röran som mina aliens till älsklingar kan lyckas skapa på trettio minuters lek. Frustration när jag plockar upp skiten efter hot om svarta sopsäckar och julklappsförbud tills de blir myndiga. Känslor av totalt misslyckande när jag inte kan få mina barn att lyssna på mig förrän jag tappar fattningen och bankar handen i bordet vrålar ut "nuuuu fåååår det vara nooooooog!!!!!!!!!!!!!!!"

Jag måste nog bara komma till insikt och acceptera att jag inte riktigt räcker till alla dagar. Det behövs så oerhört lite för att bitarna i det här förbannade pusslet inte ska passa in. Har haft galet mycket på jobbet sista tiden. Mannen har lika galet mycket. Dessutom håller vi på med ett projekt i huset som tar kvällar och helger i anspråk. Lägg till två dödfall och sjuka barn så har jag lösningen på min egen gåta... Så länge allt serveras i lagoma doser så flyter livet på rätt bra. Men blir det för mycket på jobbet - så funkar inte det privata och vice versa. Men vad är lösningen då? Förslag tas tacksamt emot. Någon...?

Att fånga dagen

2008-02-03T13:51:00.001+01:00

Två timmar för sig själv... Syster mellan och storebror är på kalas och minstingen följde med pappan ut en sväng. Måste stanna upp en liten liten stund och bara njuta av tystnaden... Det enda som hörs är klockans tickande. Magiskt.

En blick över röran omkring mig för mig tillbaka till verkligheten. "Hur ska jag nu maximera nyttan under den här stunden" blir den första spontana tanken. Vad ska jag prioritera? Tvätthögen? Disken? Pappershögarna på köksbänken?

Ställer mig vid kökfönstret och blickar ut över ägorna (läs kolonilotten) istället. Solens strålar leker med snökristallerna och det är så vackert att det nästan gör lite ont. Tänker att jag ska nog inte prioritera någonting alls. Fånga dagen - det är vad jag ska. Kokar en kopp kaffe och går ut. Imorgon är en annan dag.

Sju (obekväma) sanningar...

2008-01-30T18:40:00.000+01:00

På "Fantastiskt Kaos - Jennys" begäran:

Sju sanningar om Arga Mamman:

*Kan ha ett helvetes-kaos i mitt hem 1 timme innan gästerna anländer - sedan lyckas jag på något fantastiskt vis röja undan innan de kommer i alla fall... Det finns inget en dämpad belysning och levande ljus inte kan fixa... hahaha!

*Vill gärna vara bull-mamman och har lite svårt för att köpa fika - även om det innebär att jag står och bakar 01.00 dagen före någons födelsedag... (kan vara så att jag faktiskt svär lite också...)

*Vill även vara "snygg-mamman" och kan inte ens fara till ICA utan mascara... (fast det kanske har mer med ett taskigt självförtroende att göra?)

*Så fort jag är ensam i bilen så kör jag stereon på järnet och låtsas att jag är en super-hip hollywood-mamma... (eller så inte...)

*Vill gärna ha fint omkring mig - men lyckas sällan... Den som skrapar lite på ytan finner galet stökiga garderober och skåpar... (Kan det månne bero på mina "akut-städningar" ?) Får rena rama paniken då pedant-grannarna droppar förbi i mitt kaos. Kan liksom inte stå för mitt slarviga jag.

*Drömmer om ett hus vid havet med en stor och välplanerad trädgård - istället befinner jag mig i villakvarteret med en tomt stor som en kolonilott ungefär... (Om den då åtminstone SÅG UT som en kolonilott...)

* Vill gärna vara lite av en aktiehaj-mamma också... Lever efter mottot "friskt vågat är hälften vunnet..." Typ.

That´s all folks!

Tankar från en tre-åring

2008-01-29T09:37:00.001+01:00

Den febriga och kramsjuka tre-åringen tittar på sin ömma moder med stora ögon och säger "Jag hatar inte dig Mamma"... Ska man skratta eller gråta?

Cravings

2008-01-28T12:16:00.000+01:00

Efter en natt med febersnurrig minsting är det pyjamasläge idag. Går omkring i en sådan där kimonoliknande morgonrock som jag fick på Hasseludden när vi var där med jobbet en gång. Den är ljuvlig. Alla kroppar blir till sin fördel i en sådan. *ler* Den döljer liksom de ställen som annars är rätt svåra att dölja.

Trots att jag är så oerhört missnöjd med min uppenbarelse för närvarande är det som om jag vore radiostyrd till kylskåpet och skafferiet... Jag vet inte hur många gånger jag har hunnit öppna kylskåpsdörren idag - som om jag skulle hitta något intressantare där sedan jag sist tittade efter... Mellantjejens sparade godisrem från i lördags ligger oerhört risigt till. Har gett den lystna blickar minst tio gånger redan... Men den ligger faktiskt kvar. Kan inte garantera att det funkar hela dagen - men jag ska göra mitt bästa...

Spegel, spegel...

2008-01-21T21:05:00.000+01:00

Upptäckte något märkligt igår. Begav mig hoppfullt iväg till en av stadens träningsanläggningar för att återuppleva ett aerobicspass i sann januari-anda. Jag hade trängt ner mig i ett par gamla träningsbyxor som fram till i september faktiskt var aningen för stora och levde nog i tron att det faktiskt fortfarande var så.

Det var ända tills jag klev fram på det där högblanka trägolvet och möttes av de fullkomligt utelämnande speglarna från golv till tak... Jag lyfte blicken för att kolla in mig själv som lite i förbifarten, men blev tvungen att titta ordentligt en gång till. Det där kan väl aldrig vara jag!? Den där knubbsälen i alldeles för tighta och urtvättade byxor kan väl ändå aldrig vara jag!!? Slitet hår med en färgning på utväxt. Överarmar som antagligen skulle börja fladdra om någon gick förbi och påsar under ögonen som skulle få varenda plastikkirurg att gnugga händerna. Mycket märkligt. Det måste ha varit något fel på spegeln. Måste komma ihåg att påpeka det nästa gång jag åker dit!

Två dödsbud på en vecka...

2008-01-19T08:49:00.000+01:00

Igår dog min farmor. 5 dagar hann hon tillbringa på det boende hon drömt om i säkert 10 år. En social person som hade mycket att berätta. Men ingen att berätta för... Hon ville så gärna komma in på ett boende så att hon kunde ha någon att dela sin vardag med. Någon att att dela sina måltider med varje dag... Det vi andra tar för givet är inte så självklart när man blir gammal... Trots att man är bräcklig och har lätt för att ramla är man "för pigg" för att få en plats på ett ålderdomshem. Alla vill faktiskt inte vara kvar i sitt hem så länge som möjligt... Vissa far så illa av ensamheten att livet ter sig som ett straff... Men då stänger samhället dörren och säger "hon måste bli i sämre skick" - och vad kan man göra? Som anhörig får man leva med det dåliga samvetet som gnager i en över att man inte har tid att vara där så ofta som man borde. Ens eget liv rusar på i 190 knyck och stundvis så känns det ju som att det enda man drömmer om är en liten dos av ensamhet... Ironiskt kan man tycka.

Nu har hon fått somna in i alla fall. Och fastän det gör ont när man tänker på livets förgänglighet så känns det bra att hon får vila nu. Hon hade ett rikt liv. Trots alla sorger som hon fick bära genom livet så var hon en kvinna som tog för sig av livet. En konstnärssjäl som tyckte om att skapa med sina händer och som verkligen har lämnat avtryck... Sov Gott Farmor. Sov Gott.

Svårlöst gåta...

2008-01-13T20:48:00.000+01:00

Idag har varit en dag av reflektioner. Tankar kring vår existens och precis som Rydbergs tomte har jag grunnat på den stora gåtan... Kanske är det inte så mycket att grunna över? Bara att åka med på färden? Tänk den som hade svaret...

"Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!"

/Ur Viktor Rydbergs "Tomten"/

Ett värdigt slut

2008-01-09T19:04:00.000+01:00

Hur står det till med vår åldringsvård i Sverige egentligen? Gång efter annan läser man om gamla människor som vanvårdas på vårdhem och sjukhus runt om i landet. Hur kan det få hända? Gamla människor som får gå med frakturer i veckor utan att någon tar smärtan på allvar... Tänk vi kommer ALLA dit en dag. Då vi är helt beroende av någon annan igen. Kanske är sinnet med oss så att vi är medvetna om vad som händer. Kanske inte. Jag tycker i alla fall att ALLA borde har rätt till ett värdigt slut.

Tänk om alla som jobbar med andra människor kunde testas för "grad av empati" innan de får anställning. Att kunna sätta sig in i hur människan i den där gamla kroppen faktiskt känner det. Hur de anhöriga känner det när deras älskade mamma - om än hon är 96 år - sakta tynar bort och blir någon annan än den person de känt. Den där mamman som rest när & fjärran och besökt spännande platser - en vacker fembarnsmor med många järn i elden... Nu sitter hon där. I en bortglömd sal på lasarettet. Med en fraktur på bäckenet för att någon lämnade henne ensam när hon behövde gå på toaletten. Är det människovärdigt? Jag bara undrar.

Ett oskrivet blad

2008-01-06T20:20:00.000+01:00

Så var det dags att vända blad igen... Adventsmyset med förväntansfulla barn och festligheterna tillsammans med släkt och vänner har passerat. Jag älskar sannerligen julen och allt som hör därtill, men visst är det skönt när det något vemodiga tolvslaget har passerat och man kan börja blicka framåt mot det nya som ännu är helt blankt och oskrivet... Det känns alltid så befriande på något sätt.

Att få blicka tillbaka på året som gått och minnas höjdpunkterna känns viktigt för att kunna intala sig om att det faktiskt hände något annat än treårstrotsen i mars och sexårstrotsen i september... Visst gjorde vi väl någonting annat än tvättade barnkläder och sorterade leksaker...? Och tänk att det gjorde vi faktiskt. Massor med trevliga minnen har skapats och jag hoppas att 2008 ska kunna bidra med minst lika mycket till minnesbanken. Förväntningarna är stora och det är upp till mig själv att infria dem!

Uppdatering

2007-11-15T20:50:00.000+01:00

Kom på att jag skulle ta mig en titt på bloggen ikväll... Inte precis något jag prioriterat den sista tiden. Det finns helt plöstligt så mycket annat ute i "den verkliga världen" som tar tid och pockar på. Det har varit hektiskt på jobbet den sista tiden och på hemmafronten har vi faktiskt lyckats vara så där härligt relaxade som jag önskar att vi alltid vore. Huset ser visserligen ut som sju svåra år - men jag har inte mått speciellt illa över det. Istället för att jaga dammråttorna så har vi busat i snön med barnen. Plockat fram skidor, tefat och bobbar och haft roligt tillsammans. Jag är en sådan där konstig varelse som tycker det är toppen med vinter. Älskar att vara ute i snön med ungarna - det är liksom så lätt att roa sig.

Igår byggde alla tre en gigantisk koja mitt på köksgolvet. De lekte i timmar och hade otroligt roligt tillsammans... Stunder man zoomar in i mammahjärtat och försöker lagra för evigt... Man vill ju så gärna att det ska vara så här för alltid. Tre goa ungar som trivs i varandras sällskap. Nu är det ju dock bara halva sanningen... Lika snabbt förbyts allt i ett fullständigt kaos när lillasyter yster förstör något som de båda äldre ville bevara... Skrik, tjut och vrål sprider sig över hela huset och det lugn man nyss njöt åt känns lika avlägset som sommarkvällarna i augusti...

Mellan varven så känns det dock oerhört bra. Jag hoppas innerligt att barnen ska känna att banden som vi knyter mellan varandra nu skall finnas kvar som ett tryggt fundament inför framtiden. Allt vi gör är ju i slutändan för dem... Även då vi tjatar och förmanar... En dag kanske de förstår...

10.000 bitars pussel...?

2007-10-15T21:20:00.000+01:00

Vardagspusslet ligger i spridda skurar runt om i huset. Gör mitt allra bästa för att samla ihop bitarna och få ut något vettigt av alltihopa... Mellan två-åringens vansinniga affektutbrott och Intersport-påsar med hastigt inköpta vinterkläder, så känner jag mig faktiskt riktigt tillfreds för tillfället. Vi har haft tid för varandra OCH det är tillräckligt rent i vårt hus att man faktiskt skulle kunna tänka sig att släppa in den mest pedantiska grannen utan att få nervösa sammanbrott. Har ju övervägt att skaffa hjälp med den biten, men varje gång faller vi tillbaks till att vi faktiskt kan göra andra saker för den slanten... Vilka andra saker vet jag faktiskt inte, men när jag satt och spelade spel med sonen i helgen så tänkte jag att det är ju faktiskt sådant här jag vill göra mer av... Ge mer tid för var och en. För hur det än är så är det ju tiden tillsammans som verkligen spelar roll. Att ta sig tid. Att lyssna och finnas där. Inte prioritera att vika tvätt eller plocka ur diskmaskinen, (vilket vi ju för övrigt också kan göra tillsammans med våra barn - men vi är INTE där ännu.)

Nåja, det känns som om jag hittat hörnbitarna till pusslet just nu i alla fall - och det måste ju ändå vara något? Affektutbrotten känns nästintill ohanterliga när man är mitt uppe i dem, men jag hoppas att vi snart ser en ljusning på den fronten. Det är märkligt vad en liten två-åring kan få en att känna sig otillräcklig. Riktigt misslyckad faktiskt. Men jag vet ju att det vänder så småningom. Det gäller bara att härda ut. Tänk om det bara fanns en färdig ritning så det bara var att lägga ut bitarna... Men jag gissar att vi hade missat tjusningen med det i hela i så fall...

Åter i Cyberspace!

2007-10-03T17:56:00.000+01:00

Nu har det gått en hel månad sedan jag ägnade mig åt bloggen... Kanske ska jag tolka det som att jag inte varit i behov av mitt lilla andningshål - och det måste ju vara positivt! Vi hade i alla fall en helt underbar semester tillsammans. Njöt av sol, bad och nya bekantskaper. Fascinerande egentligen hur "avklädda" vi alla blir runt en pool i ett annat land... Då menar jag såklart inte det faktum att alla går omkring i badkläder, utan att de roller man går och bär på i sitt vardagsliv blir helt utraderade. Det blir helt ointressant om man är VD, städerska eller IT-konsult... Vid poolen är man mamman & pappan som njuter av en efterlängtad semester tillsammans. Allt annat blir helt oviktigt...

Vi fick den tid med barnen som vi så väl behövde i alla fall. Visst hade vi lite tjafs vid middagarna och så där, men i det stora hela så överträffade resan våra förväntningar. Vi hade riktigt roligt tillsammans och jag hoppas och tror att vi skapade minnen som vi kan plocka fram när vardagen känns allt för grå och tråkig. Minnen att le åt när det känns som att det är "måndag hela veckan"...

Bloggpaus!

2007-09-03T20:38:00.000+01:00

Tänk vilken skön helg det blev. Hade jättemysigt på mormors stuga. Vi fick visserligen ingen fisk, men bara att stå där i tystnaden och kasta kändes nog så avkopplande för mig. Barnen fångade grodor i alla fall och vi såg en spindel som var så stor att till och med storkillen blev lite skärrad. Naturupplevelser som inte är så märkvärdiga, men som ger bestående intryck.

Det känns mysigt att se sina egna barn springa omkring på platsen där både jag, mamma & mormor har vistats i unga år. Trygghet i dess mest grundläggande form. Ursprunget som gör sig påmint och blir till ett fundament att stå på med stadiga ben...

Nu blir det bloggpaus ett tag i alla fall, för nu ska Arga Mamman packa sina älsklingar och åka iväg på semester. Nya minnen ska skapas och vi ska verkligen göra vårt yttersta för att göra INGENTING... På återseende!

(Näe - det är INTE jag på bilden... )

Thank God it's Friday!

2007-08-31T17:16:00.000+01:00

Jaha, fredag igen. Visst är det märkvärdigt hur fort en vecka kan passera? Har kurerat mig så pass att jag varit på jobbet och har faktiskt haft ett par rätt schyssta dagar här i slutet av veckan. Har påtat lite i trädgården. Fixat ett litet stenprojekt som legat och gnagt i mig. Städat upp i köket så pass att det går att ta sig fram i alla fall och försökt att gilla läget när barnen har skrikit sig blå i trotsanfall... Lite svårt var det dock när tvåan och trean vägrade komma när det var dags att åka hem från dagis idag (positivit kan man ju tycka med tanke på gråtanfallen på mornarna...) Två-åringen skrek som en galning när jag bar henne till bilen och man känner misslyckandet komma mot en som en bumerang när fröknarna kastar långa blickar efter en där man går... Jag undrar vad de tänker egentligen. När de ser mig bunta ihop ungen och tvångsmässigt spänna fast henne i bilbarnstolen när hon försöker spjärna emot med sin lilla kropp allt det går och skriker så att läpparna börjar bli blå... Inte känner man sig som någon praktmorsa precis...

Nu har vi dock en lugn och skön helg framför oss. Ska åka till mormors stuga och fiska i helgen och det ska bli riktigt mysigt faktiskt. Sedan är det dags att börja packa också för det bär av till Frankrike i nästa vecka. Sol & bad och lata dagar igen. Lite sommar i repris... Det kan Arga Mamman behöva nu. Lite annat att tänka på än dagisväskor och stökiga garderober...

Trevlig helg!

En annan Arga Mamman :-)

2007-08-28T11:57:00.000+01:00

Fortfarande krasslig och sov fram till lunch idag med... Mjukstartade med en kaffekopp och Sanna Kallurs semifinal. Vilken tjej hon är Sveriges Sanna! Sådan styrka och explosivitet... och samtidigt så otroligt charmig och ödmjuk. En vinnare helt enkelt. Satt och funderade på vilken bild mina kära bloggarvänner måste ha av mig... Hihi. En halvt utbränd och sönderstressad mamma som inte finner någon glädje i sin vardag? Det är INTE hela bilden. Jag lovar. Bloggen har blivit ett litet andningshål för mig och det blir väl här jag släpper ut mina frustrationer. Det var liksom själva tanken med den här bloggen tror jag. Därför valde jag också att vara anonym, för då känner jag mig inte begränsad på något sätt. Jag FÅR tycka att vardagslivet suger ibland, utan att grannarna kommer över och undrar hur jag mår egentligen... *ler*

Vem är jag då? Ja, precis som de flesta andra bloggare så är hemmet min borg och jag tycker mycket om heminredningsdetaljer som kan skänka mig lite vardagsglädje. Min stil är varken "Spets & Snor-vit" eller helt modern, utan vi har valt att mixa gammeldags franska möbler med det lite mer moderna. Jag ÄLSKAR blommor & trädgård, men tiden räcker inte riktigt till känns det som... Har dock drömmar om växthus, gruspartier och mysig belysning, precis som många av er andra har. Vill att trädgården skall kännas mysig och inbjudande för barnen och att det ska finnas mycket gott att stoppa i munnen för de små.

Det som tar mest energi för mig i vardagen är plockandet av saker... Jag kan bli helt galen på alla grejor som ligger spridda över hela huset. Det absolut tråkigaste jag vet är att hålla ordning på alla kläder som fullkomligen dränker vårt hus. Jag tycker att jag rensar undan mellan varven, men hur jag än gör så har vi ett sådant otroligt KAOS på den fronten. Det har väl antagligen att göra med att jag tycker att det är så HIMLA tråkigt och ibland funderar jag faktiskt på att köpa "hushållsnära tjänster" för att få bukt med problemet... men nej, det vill jag ju egentligen inte heller - visst måste jag väl ändå klara av att ta rätt på min egen röra...? *ler*

Jag är oftast glad (tro det eller ej, hahaha!!!) och är ganska impulsiv. Har många ideér, men som tur är bromsar min käre make mig i många lägen. Tid för eftertanke är aldrig fel... Älskar att resa och umgås med goda vänner. God mat & gott vin i goda vänners sällskap ligger verkligen högt upp på listan. Sällskapssjuk är jag oftast, men jag har också ett riktigt stort behov av att vara ensam emellan åt. Tja, det var väl jag det. Lite kortfattat... Det finns alltså lite mer där bakom än en frustrerad trebarnsmor på gränsen till nervsammanbrott...hahaha...

"MÅTTE JUST IDAG FÅ BLI EN AV DE DAGAR...

...då du upptäcker saker du aldrig kunnat drömma om.
...då ditt öga plötsligt förvånas.
...då ditt öra blir sprängfyllt av lycka.

Måtte just idag bli en början till något nytt, då du får ana universums yttersta gränser."

Ur "Lycka" från Pedagogförlaget

I orkanens öga

2007-08-27T13:55:00.000+01:00

Nu var det ett tag sedan jag orkade prioritera bloggen... Har befunnit mig i "orkanens öga" känns det som och nu har kroppen fått nog - är hemma från jobbet och snörvlar idag... Istället för att göra som jag alltid gör - dvs fylla mig med medicamenter och gå till jobbet ändå - så tänkte jag att jag för en gångs skull skulle ta och lyssna på kroppens signaler. Jag har ont ÖVERALLT känns det som och jag sov som en stock ända fram till lunch... Kan inte minnas när jag gjorde det sist.

Orkanen "småbarnsliv & jobb" ökade som sagt i styrka under förra veckan, och där mot slutet var den nog banne mig uppe i en kategori 5.... Tvätthögar, dagisväskor, fotbollscuper, bakning och matlagning virvlade runt omkring mig och det kändes som att jag borde kedja fast mig för att inte blåsa rakt in i närmaste vägg... De två yngsta fortsätter att gråta förtvivlat varje morgon då vi ska iväg, och det gör ju inte precis saken bättre. Nästan dagligen poppar frågan upp i mitt huvud: "Är det verkligen värt det här?" Om jag istället skulle vara hemma med barnen så borde ju stressnivån sänkas en aning tycker man... Men då är det ju det här med de krav man ställer på sin tillvaro. Man VILL så himla mycket hela tiden. Huset skall renoveras. Garderoben skall uppdateras. Helst ska man åka utomlands minst en gång om året osv osv Om man nöjde sig med lite mindre så kanske man skulle glädja desto mer när man väl unnar sig något?

Det skulle ju definitivt kännas av i plånboken om man skulle välja att leva på bara en lön. Dessutom är det inte säkert att det vore det allra bästa för barnen heller... I den värld vi har skapat måste man ju hänga med för att platsa känns det som. Ett barn som bara har varit hemma med mamma måste ju få värsta chocken när man kastas in i skolvärlden där de allra flesta har lotsats in i "grupplivet" redan som två-åringar...

Tror nog att jag skulle bli väldigt rastlös själv också om jag skulle gå hemma hela dagarna... Men vad är värre? Att hela tiden balansera på gränsen till total härdsmälta eller att acceptera ett liv där förnöjsamhet skulle bli ledordet...? Frågan kommer att ältas igen och igen, men jag är inte säker på att jag någonsin hittar det rätta svaret. Det finns väl förövrigt inget facit här. Det gäller väl bara att fokusera på att "orkanen" ska bli en "tropisk storm" istället och gilla läget så mycket som det bara går...

Måndag hela veckan

2007-08-15T20:54:00.000+01:00

Fy f-n! Ska det verkligen vara så här!? Tre dagar i vår inrutade vardag och jag håller banne mig på att kvävas! Det är inte bara barnen som har haft lösa tyglar i sommar utan både mamman & pappan verkar ha legat av sig... Visserligen känns det skönt att komma tillbaka i någon slags ordning igen, för jag måste ju medge att det nästan har ballat ur vad gäller sovtider och mattider den senaste tiden. Vi har tagit dagen som den kommer helt enkelt, men nu är det tillbaka till verkligheten igen.

Försöker få i säng dem i någon slags ordning, men det är verkligen inte det lättaste. Börjar med två-åringen. Vill INTE borsta tänderna. Vill INTE ta på pyjamasen. Kastar sig bakåt i affekt och det är fascinerande hur en så liten kropp kan vara så OTROLIGT stark... Tålamodet tryter på både den ömma modern och den trygge fadern... Mellan varven tappar man sitt eget förstånd totalt och det är tur att man är två vid sådana tillfällen. Det är då man ska gå därifrån och inse sig besegrad. Bättre lycka nästa gång. Sådär. Tänderna borstade utan blodvite. Bär henne till sängen och där ska hon välja saga. (En procedur som är nog så tålamodsprövande... :) Läser sagan och stoppar om henne. Efter ett antal "Maaamma, kissnödig!" "Maaamma djicka!" så slutar proceduren med en halvtimmes affektutbrott och sedan är det äntligen tyst. Nja, sånär som på de två äldre som springer runt och jagar varandra i någon hysterisk övertrötthetslek. När vi sedan har lyckats få i säng dem (inte helt utan protester, men dock betydligt lättare) så infinner sig lugnet... Då är det dags att packa väskorna!

Få se nu, vad sa de på väderprognosen egentligen...? Bäst att jag packar både regnkläder och badkläder. Kanske en extratröja om det blåser kallt. Hur har vi det med gummistövlar nu då - aj f-n hon hade ju vuxit ur sina... Efter ett visst detektivarbete får vi dock ihop ett hållbart "dagiskit". Då återstår bara frågan vad man ska ha på sig själv. Tillbaka till tvättstugan en liten stund till...

Kryper i säng. Vid två-tiden kommer en gråtande fyra-åring över till vår säng och är "möjkjädd". Halv-tre kommer två-åringen. Där ligger vi och trängs i de sensommarvarma sängkläderna och nu börjar Arga Mamman få panik. Det är varmt. Det är trångt. Och jag har en fot i mitt ansikte. Till slut somnar två-åringen om och precis när jag lyckas slumra till ringer väckningen på mobilen. Fantastiskt. Ligger och drar mig nog så länge, sedan smyger jag upp och tar mig en dusch. Därefter är det dags för operation "väcka barn som inte vill stiga upp". Det är visserligen inte fullt så mödosamt som läggningen, men när man har tider att passa är "jag viiiiiiill inte till daaaaagis - jaaaaag vill vaaaara heeeeemma med maaaaaamma....." och "våga vägra klä på sig kläderna" tillräckligt för att utlösa det utbrott som ligger och pyr...

När man sedan på något märkligt vis lyckats med bedriften att få alla barnen på plats utan att bli mer än tio minuter sen till jobbet så känner man sig ändå ganska nöjd. Halvspringer in på kontoret. Inser att jag glömde visst att äta frukost. Chefen höjer blicken över dataskärmen. Jag ser att han sneglar på klockan. "God Morgon, allt väl?" Vad svarar man då egentligen...!?

Jag skulle kunna sätta mig ned framför honom och tala om PRECIS hur livet känns just nu. Att jag faktiskt är en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Att jag sovit totalt fyra timmar i natt. Att min två-åring grät förtvivlat när jag lämnade henne på dagis och att fläcken på min blus faktiskt är snor från hennes lilla näsa... Men jag nöjer mig med ett " allt är väl - själv då?" och sätter mig ner och loggar in...

Och sedan upprepar sig allt. Igen och igen.

Frustration

2007-08-12T19:46:00.000+01:00

Jaha. En mysig helg har passerat. Måndag igen imorgon. Går omkring och bär på en frustration som jag inte riktigt kan sätta ord på. (Det är väl dags för det månatliga psykbrytet antar jag...) Känner att jag har så mycket som jag borde ta tag i - men får ändå ingenting vettigt gjort... Andra omkring mig hinner både förverkliga sina egna och mina drömmar känns det som, och jag står liksom kvar på samma ställe och stampar... Frustrerande.

Imorgon är en ny dag. Då ska jag sopa bort varendaste lilla smula av frustration! Ska se till att bocka av lite måsten från listan som håller på att kväva mig. Ska sätta mig och skriva brev till en vän som jag inte haft kontakt med på länge. Ska krama på mina barn lite extra och se på vad jag faktiskt HAR lyckats åstadkomma med lite andra ögon än ikväll...

"Måtte du hitta de små stigar som livas upp av fågelsång
och som kantas av blommor som andra aldrig ser"

Undrens tid är inte förbi!

2007-08-08T21:44:00.000+01:00

Nu har det hänt något stort... Arga Mamman har begett sig ut i joggingspåret! Tro det eller ej - sist det hände var nog någon gång i slutet av 90-talet...Hahaha!!! Eller joggat och joggat förresten. Ska jag vara riktigt ärlig så var det nog mera en flåsande nära-döden-upplevelse. Promenerade nog minst halva sträckan.... Men dock ändå! Jag gjorde det!! Och jag känner mig OFANTLIGT stolt över mig själv... Kanske en början på mitt "allt som smakar gott gör mig gott" liv? Det blir nog dock ingen lätt uppgift att balansera intaget med en lika stor dos motion... :) Men väljer man sina "frosseritillfällen" och mixar det med en nypa hederlig konditionsträning så kommer man nog ganska långt antar jag... En början så god som någon i alla fall!

Utcheckad & tagen!

2007-07-31T21:26:00.000+01:00

Nu har det hänt - jag har äntligen samlat kraft och valt att sluta sponsra Viktväktarnas verksamhet! Vilket nederlag va? Men det är ju i alla fall bättre att sluta betala för mitt misslyckande - lite som att strö salt i såren på mig själv... Inte nog med att jag ser eländet i spegeln varje dag - jag har betalat 350 kr i månaden för det dessutom! Hahahaha!! Ganska patetiskt när jag tänker på hur övertygad jag var i våras... Helt säker på att NU skulle jag minsann lyckas. Det är egentligen inte många kilon jag har att bråka med, men tillräckligt för att jag ska känna mig frustrerad över det. Äter dåligt, mår dåligt och rör inte på mig. Tittar fascinerat på min mage som har förvandlats till en överjäst bulldeg... Hur gick det till egentligen? Tyckte att den gick ihop rätt OK efter graviditeterna, men nu är det som att min hud har insett vad den gått igenom och bestämt sig för att ge upp helt och hållet... Kanske är det här egentligen något som jag kan skylla på bloggandet? Stillasittande framför datorn med en kaffekopp i handen - det kan ju aldrig vara bra...? *ler*

Det värsta är ju egentligen att man gång på gång sätter upp ett mål för sig själv - åsså klarar man inte av att uppnå det. Inte direkt stärkande för självkänslan... Och varför ska jag envisas med att sätta upp de här målen när inte HELA jag är inställd på att uppnå dem? Svårt att säga vilken del av mig jag ska skylla på... Benen som går till godishyllan i affären? Händerna som stoppar skiten i min mun? Någons fel måste det ju ändå vara?? Nä, från och med nu ska min nya stil vara att allt som är gott gör mig gott! Sedan får man väl bara försöka se till att motionera lite mera för att få balans på tillvaron.

Blev i alla fall jätteglad när en av MINA bloggfavoriter, Barbros Blogg, hade nämnt mig som en av hennes fyra favoriter! Tack tack kära Barbro - du vet att du är en av mina också! Nu kvarstår ju dock utmaningen med att nämna fyra av mina favoriter. Jag har rätt många som jag seglar runt hos utan att för den skull ha länkat till dem, men här kommer några som berikar min vardag:

Hos eMeN - underbara bilder och fantastiska recept! Borde nog egentligen vara lite arg på henne - när hon tar bilder på sina bakverk så GÅR DET INTE att motstå!!! Hahaha!! En go tjej som lever småbarnsliv, helrenoverar sin lägenhet OCH är en bullmamma - en klar favorit!

Spets & Snor - en glad dalkulla som har ett helt MAKALÖST hem! Mest fascinerad är jag dock över att man kan kombinera det hemmet med småbarn... Hur går ekvationen ihop? Jag väntar på att hon ska lägga ut bilder på en helt galet stökig garderob eller något liknande... Haha!! Jag njuter av hennes vackra vardag i alla fall!

Kaffeflickans Dagtäta Rum - en mångsidig tjej som, förutom att hon har två barn under tre år, jobbar som projektledare, skriver sin första bok OCH bygger hus - inte illa pinkat! Lite prestationsångest kan man ju dock få när man läser hennes blogg - men jag gillar det jag läser!

Vintage - Johanna är ännu en sådan där person som lägger ned hela sin själ i sitt vackra hem. Ögongodis helt enkelt och jag imponeras av drivkraften...

Nu ska jag krypa i säng och hoppas på en hel natt utan påhälsning av någon av mina små älsklingar... Hur mysigt det än är att kramas med sina små, så är det väl bara att inse att man uppnått en ålder då sömnen är av stor betydelse för välbefinnandet... *ler*

Tack & Godnatt!

Höstlängtan

2007-07-28T22:09:00.000+01:00

Skönt med helg. Känner mig helt otroligt trött och sliten. Hur kan det komma sig egentligen? Borde man inte känna sig utvilad och fylld med energi...? Har alltid tyckt att sommaren har en tendens att vara rätt så kravfylld. Brukar nästan känna en lättnad när hösten kommer med sin friska luft och sina sprakande färger. Då kan man kura ihop sig igen och tända ett ljus och faktiskt bara vara...

Det är väl antagligen det faktum att sommaren är så kort i vårt land som också gör den så väldigt kravfylld. Vi måste "hinna" en massa under den korta period som klimatet är behagligt och det skapar så klart en massa förväntningar som måste infrias. Nu har väl det kassa vädret bidragit till att man känner sig ovanligt trött i år också - vi nordbor behöver nog ett visst antal soltimmar per år för att orka med, inte sant?

Tur att hösten snart kommer och befriar oss från våra måsten då. Då ska jag ta långa promenader i skogen och bara njuta av alla färger och all prakt. Andas in den friska luften i mina lungor och samla kraft så att man orkar med - tills det är dags för semester igen...

En stolt moster

2007-07-25T20:02:00.000+01:00

Det har hänt något fantastiskt - jag ska bli moster! Lika makalöst märkvärdigt som när jag själv såg det blåa strecket på testet kändes det när jag hörde min älskade syster berätta om sin upplevelse... Jag minns känslan precis som om det var igår... En stor och fantastisk och skräckblandad känsla... Vad har vi gett oss in i? Är vi redo att bli föräldrar? Klarar vi av det? Första natten sov jag inte en blund. Låg och funderade på det där lilla livet som växte inuti mig och undrade om vi hade "gjort rätt" - som om livet är något som kan planeras in i minsta detalj...

Oroskänslan byttes snabbt ut till en enorm förväntan och nyfikenhet. Jag slukade all litteratur som gick att komma över och jag följde fostrets utveckling dag för dag. Läste om alla hemskheter som skulle kunna hända, som för att förbereda mig ifall något skulle gå fel. Första gången jag hörde hans lilla hjärta slå därinne kunde jag inte sluta le... Vilken fantastisk tid det var, nu när jag tänker på det. All förväntan inför att bli förälder. All nyfikenhet och längtan efter den här lilla människan som man aldrig tidigare mött. Den samhörighet jag kände med min man - det största äventyr vi någonsin gått igenom tillsammans... Ja, det är något helt fantastiskt. Kan nästan känna ett sting av avundsjuka nu när min syster har allt detta framför sig. Jag hoppas att jag ska kunna stötta henne och dela med mig av mina erfarenheter, men framförallt så vet jag att jag kommer att bli världens stoltaste moster!

När blir det min tur?

2007-07-18T20:55:00.000+01:00

Jag erkänner... Det måste ha varit ett trevande försök till att få det att kännas OK att börja om och jobba igen... JAG LÄNGTAR INTE LÄNGRE TILL MIN VARDAGSVERKLIGHET!!! Nu är ju visserligen resten av familjen ledig så det kan ju vara den lilla detaljen som gör att det känns extra tungt att stiga upp på morgonen... Tänk om man ändå fick vara ledig HELA sommaren tillsammans...

Men nu är det ju så att man försöker göra allt för att barnen ska få slippa vara på dagis på sommaren - att ha dem på jourdagis när man har möjlighet att undvika det, känns helt otänkbart. Då får man snällt dela upp semestern så att den räcker lite längre för barnens del... Tänk så många det verkar vara som inte alls resonerar så. Läste någonstans om frånskilda föräldrar som trots att de själva hade semester, låter barnen vara på dagis för att det var "den andra" förälderns vecka... Hur resonerar man då undrar jag? Är det så att det egna jaget får ta större plats bara för att man inte längre lever tillsammans som föräldrar?

Själv känner jag ofta att det egna jaget är helt utplånat just nu. Visserligen så trivs jag ju rätt bra med det för det mesta, men visst finns det stunder då jag också skulle vilja ha en större frihet i mitt liv. Den tiden kommer med all säkerhet. Det gäller ju bara att hitta en vardagsglädje under småbarnsåren också så att den här fantastiska tiden som det verkligen är, inte bara susar förbi som en jämngrå sörja av vardagsbestyr.

Veckor blir månader och månader blir år, och lite panik kan jag allt känna när jag inte är mera varsam med min tid. Men när väl livet kommer till det skede när det är dags att börja summera, då vet jag att jag kommer att tänka på den här tiden - och då kommer ett leende att spridas över hela mitt ansikte och värma min trötta gamla själ...

Tillbaka till verkligheten

2007-07-14T00:26:00.000+01:00

Tillbaka i verkligheten igen... Har haft en relativt härlig semester långt borta från alla måsten och från allt brus... Sett och gjort en massa trevligheter och faktiskt längtat efter vardagen... Arga barn som kastar sig i affekt från alla måsten som att äta & sova. Arga mammor som önskar att de kunde göra detsamma... Trevligt att vara ledig ifrån alltet - men är det inte lite härlig att börja om också?

Vet inte egentligen... Får man längta efter vardagen? Är det inte lite syndigt - att sakna sin vardag?? Känna lycka i sin inrutade värld? Det är väl det som är det fina med semestern antar jag, att man får fylla på depåerna med energi och faktiskt kunna SAKNA livet av jobba äta & sova en liten aning?

Semesterharmoni - finns den?

2007-07-08T09:11:00.000+01:00

Semester med familjen. Så härligt det låter där i februari när man längtar efter vårsolen... Sedan rusar månaderna förbi och vips så är man där. Ut på äventyr! Helst ska man hinna med så många attraktioner som möjligt på sina stackars fem veckor. Man ser rödblommiga och argsinta människor lite överallt. Log för mig själv när jag stod utanför IKEA och iakttog ett äldre par. Kvinnan hade köpt servetter i ALLA färger som finns (typ) och stod och försökte organisera sina små inköp. Då kommer mannen och måste nödvändigtvis lägga sig i HUR hon packar dem i bilen. "Vad spelar det för roll" säger hon. "Alla har ju samma form och storlek" Gnabbet fortsätter och till slut höjer mannen rösten och säger " och hur kan man släpa med sig så jävla mycket kläder på semestern då!!!?" Svordomarna avlöser varandra. Kvinnan blir högröd och fräser "Trevlig start på semestern det här - en riktigt trevlig start..." Jag fick bita mig i kinden för att inte börja skratta högt och tänkte att det är minsann sig likt överallt...

En kärleksfull famn

2007-06-30T23:57:00.000+01:00

Tänk vad jag älskar min mormor. Varm och god - utan krav på tillvaron. Hon är en så sällsynt nöjd och tacksam människa. Trots ett liv som har kantats med sorger så finns där ingen bitterhet. Hennes mamma dog när hon var en liten flicka och mormor tvingades ta hand om sina småsyskon när pappan arbetade, men inte en enda gång har jag hört henne klaga över att hennes barndom fick ett så abrupt slut. Hon är helt enkelt inte den sortens människa som klagar.

Bäst trivs hon när hon får öppna sin dörr för andra. När hon får se till att andra har det bra. Då är min mormor riktigt nöjd. Det finns så mycket trygghet i den famnen och jag tror faktiskt aldrig att jag hört henne riktigt arg. Tror inte ens att hon någonsin höjt rösten åt mig. Det slog mig idag när vi åkte och besökte henne.

Inte ens när mina små huliganer anfaller hennes hem har hon något argt eller surt att säga, trots att hon är gammal och börjar bli ganska trött... Nej, med samma kärleksfulla famn omfamnar hon dem, precis som hon alltid har omfamnat mig. Och det hugger i hjärtat på mig när jag tänker på att tiden tillsammans inte är evig. Jag är dock väldigt tacksam över att mina barn har fått förmånen att lära känna henne, och jag hoppas att jag en dag kan lära mig att leva livet lika förnöjsamt som henne...

Guldmedlemmen...?

2007-06-29T13:44:00.000+01:00

Hej Viktväktarna - minns ni mig? Ja, ni vet den där medlemmen som sponsrar er verksamhet! 350 kr i månaden för ...ingenting! Har inte varit in på hemsidan på lääääänge nu och har nog i ärlighetens namn inte provat på ett enda av era fina recept. Har inte ens en gång varit på några möten - men betalar det gör jag! Jag kanske får se det som ett "offer" för mina synder - betala en slant och fortsätt vara fet med gott samvete? Men det är ju det som är det jävliga. Jag har ju inte gott samvete. Det går ju inte en dag utan att jag tänker att jag borde. Inte en dag utan att jag stoppar handen i frysen och käkar minst tre chokladbollar heller... :) Helt fantastiskt. Att det ska vara så svårt. Om jag då åtminstone kunde sluta betala för eländet och acceptera mig själv som jag är...

Grått & Trist

2007-06-28T13:35:00.000+01:00

Regn, regn och mera regn. Nu börjar jag vara less på det här. Det är som att jag tappar all handlingskraft när det är tråkigt väder. Märkligt det där. När det är vackert väder kan jag få värsta rycket och börja med alla måsten, men när jag verkligen har läge att rensa i garderober och andra överfyllda gömmor då tar jag mig inte för någonting alls. Men jag antar att det ligger kvar i morgon också... Fast då kanske solen lyser och då borde jag väl ändå göra något vettigare än att städa?

Barnen har då roat sig med varandra i alla fall. Byggt kojor i köket där både legogubbar och pollydockor har samsats... Det är fantastiskt att lyssna på deras dialoger och hur de löser sina oenigheter med högklassig förhandlingsteknik. Igår tjuvlyssnade jag när fyra-åringen och hennes jämnårige vän hade en ivrig diskussion. "Näj jag blij stor ska jag ha minst TIO barn!!!" "Nähä - det kan du inte bestämma! Det äj magen som bestämmer hur många barn det blij!!" "Johooo - det finns JÄTTEMÅNGA fjön i min mage å av dom blij det barn... " "Jaha, men tio äj ju ganska mycket..." Jo - men mina fjön ska bli bäbisar och min stojebjoj ska vaja ett av dom..." Jag log för mig själv och tänkte att tids nog kommer nog den drömmen av svalna...

Nannyjouren - hjälp mig!

2007-06-27T07:25:00.000+01:00

Nu har Arga Mamman varit arg. Jättearg. Funderade helt seriöst på att lägga ut dem på blocket igår. Barnen alltså. Tänk att ungar kan verkligen konsten att driva en till den spets där vansinnet ligger och lurar... Igår hade vi besök av en gammal god vän till mig och hennes familj. Den här vännen och jag är rätt så olika vad gäller synen på barn och hon har alltid varit väldigt kritiskt till andras barn - något som gjort att jag nästan blir nervös när hon kommer och hälsar på. (Mitt problem - jag vet...)

Hennes barn är sådana där barn som sitter still och frågar mamma om de får ta en till kaka från fatet medans mina är sådana som länsar hela fatet om jag inte hinner reagera... Mamman ingriper ALLTID om någon annans gräsliga unge inte vill låna ut sin leksak eller gör något annat som inte passar hennes små änglar. Sedan får man höra det också. Om andras barn alltså. "Den där ungen är då för hemsk bla bla bla..." Därför blir jag nervös när hon kommer och hälsar på - så även igår. Och detta känner ju då barnen med sin radar. Jag har ALDRIG varit med om att de uppträtt värre än igår. För att nämna något så SPOTTADE Två-åringen mig i ansiktet när jag sa att hon hade fikat färdigt nu... Jag trodde att jag skulle explodera! Räkna till 10, eller svära på teckenspråk räcker liksom inte till i sådana lägen. NANNYJOUREN - HJÄLP MIG!!!! Vad gör jag för fel!?

Vi pratade en lång stund om vad som hänt när gästerna hade åkt. Man kan väl inte göra så mycket mer än att visa på sitt tydligaste sätt att det här accepterar jag INTE. Men visst är det typiskt att sådant här händer när man så gärna vill att de ska bete sig väl... Det är väl just det de känner på sig - att nu är det läge att kolla mammas gränser, hon verkar ju spänd som en fiolsträng...

Nåja, nu börjar en ny dag under solen. Ingen idé att älta gamla misslyckanden. Var dag har nog av sin plåga, visst var det så?

En grådassig tisdag

2007-06-26T11:28:00.000+01:00

Grått och tråkigt. Kallt och bråkigt. Varför påverkas man så hiskeligt av vädret egentligen? Från ena dagen till den andra går luften ur en fullkomligt och jag har inte lust eller ork till att göra NÅGONTING vettigt alls... Barnen går omkring i pyjamas ännu (!) och det är ett totalt kaos i hela huset... Det vore ju faktiskt läge att ta tag i den biten i alla fall. Ute vill man ju inte vara så då kan man ju i alla fall försöka få någon ordning här inne. Två-åringen har som vanligt spenderat halva förmiddagen med att riva ut alla kläder som går att uppbringa i vårt hem och har i sin orgie av klädbyten, hunnit med att kissa ner storasysters nya sommarklänning (som hon förövrigt inte har hunnit använda ännu...) Men glad var hon i alla fall - och det är ju alltid något.

Tur att midsommarhelgen blev så underbar i alla fall. God mat och trevligt sällskap. Nöjda barn och nöjda föräldrar. Härlig tid tillsammans som skapar minnen som jag ska stoppa i en burk och ta fram här i vinter då energin inte riktigt räcker till... Det är ju så man måste göra - lagra glädjestunderna och suga på dem länge länge... Jag hoppas att jag kan fylla burken med råge den här sommaren. Då kanske jag slipper alla "arga-mamman-incidenter" som får mig att känna mig som någon jag egentligen inte vill vara...

Varför slutar man att skutta?

2007-06-25T14:20:00.000+01:00

Lata dagar med strålande sol. Myggbett som kliar och barn som skuttar. Det är sommar det... Jag ÄLSKAR att se skuttande barn. Det finns liksom inte plats för all glädje i kroppen och då måste man skutta. Inte ofta man ser vuxna skutta... Är det helt enkelt så att vi inte känner samma glädje längre eller är det barndomen som äger det uttrycket? Hur det än ligger till så gör det mig glad att se skuttande barn. Ingen oro. Inga bekymmer. Bara ren och sann glädje.

Midsommar - och semester!

2007-06-20T15:22:00.000+01:00

En endaste arbetsdag kvar innan semester! Att jag längtar något alldeles fruktansvärt... Barnen ska äntligen bli lediga och slippa kliva upp på morgonen... Arga Mamman slipper packa väskor och väcka barn som inte vill vakna... Ljuvligt! Nu blir det först midsommarfirande och sedan en liten tur söderut. Resterande tiden ska jag bara försöka njuta och leva i "dagtäta rum". Verkligen VARA med mina barn och göra mysiga saker tillsammans.

En skön midsommar till er allesammans!

Sommarlov!

2007-06-19T17:46:00.001+01:00

Nu var det riktigt länge sedan jag kikade in på bloggen... Sommaren har tagit överhanden och allt jag vill är att vara ute. Ljuset gör någonting med en och man känner en längtan efter att få lapa sol och ladda inför nästa långa vinter. Skolavslutningen passerade utan några värre incidenter och det är märkligt vad man kan känna sig gråtmild när barnen sjunger de där sångerna som man en gång själv stod och sjöng... Det är så mycket förväntningar i den där stunden. De är som kalvar som ska ut på grönbete för första gången och man ser riktigt hur det kryper i de små benen som tvingas att stå på rad och sjunga... Det sticker till lite i hjärtat när man för en sekund låter tankarna flyga iväg och man undrar hur det kommer att gå för dem i livet. Så mycket kärlek. Så mycket oro.

Lite sentimental blir man också när man inser att cirkeln är sluten och att nu är det jag som är mamman. Framför mig sitter min mamma, men nu är hon mormor. Hur gick det till? Tycker att det var alldeles nyss som jag hade bekymmersfria sommarlov som kändes evighetslånga... Nu har man fem veckors semester och knappt hinner man blinka så är man tillbaka på jobbet igen. Men nu har jag det framför mig i alla fall. Och jag ska verkligen försöka att njuta!

Under ytan

2007-05-30T21:07:00.000+01:00

Jaha, då har man överlevt ännu en hektisk dag. Arga kunder, arga ungar och en arg mamma... ;) Men lite mys har vi så klart också hunnit med. Härligt vårväder och några måsten som har bockats av från listan. Har bland annat varit på ännu en av alla vårtillställningar för barnen och det var jättetrevligt och jättejobbigt. Satt dock och tittade mig omkring i lokalen och kunde inte annat än att le för mig själv när jag såg alla rödblommiga stress-mammor som hade fullt sjå att hålla sina älsklingar i styr. Jag var inte ensam. Och även den allra perfektaste mamman nöp till sin lilla raring i armen när hon trodde att ingen såg... Men jag såg. Och jag log. Det är liksom lättare att känna samhörighet när man kikar under den perfekta ytan, för även den mest perfekta ytan har sina små sprickor. Den som påstår något annat ljuger...

Nu sover i alla fall mina små älsklingar. Fyra-åringen har gråtit efter pappan som är på jobb-resa igen. Arga Mamman har inte gråtit, men nog ska det bli skönt när han är tillbaka igen. Jag känner djup och ärlig respekt för alla som lever ensamma med sina barn. Att ro ihop jobb, skola, dagis, tvättning, städning, handling, matlagning, fotbollsträningar, läkartider, utflykter, jobb-utbildningar (som måste göras kvällstid !?), läxläsning, skjutsa till kompisar, hämta från kompisar, natta barn som inte vill sova, väcka barn som inte vill vakna - är ingen enkel match. Sedan så har det ju såklart att göra med att jag är van vid att vi är två för det mesta och då har man ju bara halva bördan. Men det är verkligen ingen lätt match. Det känns att man lever helt enkelt - och tur är väl det!

"Här är gudagott att vara.
O, vad livet dock är skönt!
Hör, vad fröjd från fåglars skara,
Se, vad gräset lyser grönt!"

/Gunnar Wennerberg

Tid - en bristvara?

2007-05-28T21:26:00.000+01:00

Vad är det med oss människor och vår syn på tid egentligen? Det känns som om vi rusar fram i en evig jakt på att försöka spara tid, medans det enda vi egentligen gör är att slösa med den... Alla omkring en, inklusive jag själv, har så hiskeligt ont om tid. Jag hinner ingenting tycker jag, men vad gör jag egentligen med min tid? Tid är väl egentligen det enda vi har riktigt gott om, vi människor? Vi har ett antal förutbestämda dagar till vårt förfogande och det är helt upp till oss vad vi beslutar oss för att fylla dem med... Vissa luffar jorden runt och tar dagen som den kommer. Andra lever ett inrutat nio-till-fem-liv och är jättelyckliga över det.

När man är liten är väl just tid tillsammans med mamma och pappa som man värderar högst. Åtminstone så tycks jag minnas att det var så för mig. Då vi spelade spel tillsammans. Då vi cyklade iväg på någon liten utflykt. Underbara skärgårdsminnen som har etsat sig fast för alltid. Det är inte de märkvärdigaste sakerna som jag minns. Utan det är nog faktiskt de tillfällen då jag kände att jag "ägde" tiden tillsammans med mina föräldrar. Jag minns när pappa & mamma gosade med varandra i köket och hur jag trängde mig emellan för att också få vara med. Jag minns hur jag & pappa byggde ett legoflygplan tillsammans som vi skulle visa mamma när hon kom hem från jobbet. Jag minns hur vi spelade spel tillsammans och hur vi pratade & skrattade tillsammans. Härlig tid tillsammans helt enkelt.

Varför känns det då alltid som om man har så himla ont om tid? Man jäktar och stressar och det är nog rätt ofta som mina ungar får höra "ni får vänta, mamma har inte tid just nu". När har jag tid då? När barnen har blivit stora och flyttat hemifrån? Nä, jag måste försöka sluta att jaga min tid och börja inse att tiden är mitt egna kapital som jag måste vårda och faktiskt våga slösa med. Jag måste bli mer generös med min tid till barnen. Det är ju här och nu som de faktiskt vill vara en del av MIN tid. Sedan kommer de ju att ha fullt upp med att jaga sin egen tid antar jag.

Vårstress

2007-05-27T20:46:00.000+01:00

Har varit mycket ett tag nu. Mycket på jobbet. Mycket hemma. Har varit i Stockholm i veckan igen, men hur roligt det än är med miljö- ombytet så är ju hemma alltid hemma. Tyckte nästan att två-åringen hade "vuxit till sig" på de dagar jag inte hade funnits där... Inte så troligt, men antagligen är det så att man inte ser allt de fantastiska de lär sig när man har dem inpå sig varje dag. När man får längta efter deras små snor-pussar så ser man HELA dem och inte bara snoret som man just fick på blusen... ;)

Våren har, trots att jag älskar den, en tendens att kännas krävande för mig. Bor man i Sverige, och dessutom den norra delen av vårt avlånga land, så är det så mycket som tinar fram med våren. All längtan efter värme och grönska. Drömmen om den perfekta trädgården och med den alla arbetsprojekt som helst ska göras INNAN semestern så man verkligen får njuta av sin korta ledighet. Likadant blir det ju på jobbet - allt som MÅSTE hinnas med innan den där ledigheten. När man sedan väl blir ledig så ska man hinna träffa alla de där vännerna som man har försummat. Hinna gå på alla de där släktträffarna och festerna och herregud - då vill man ju helst ha hunnit bli av med de där onödiga kilona som man bär omkring på. Det ena ger liksom det andra.

Utvecklingssamtalen, vårfesterna och skolutflykterna byter av varandra i rask följd och mitt i allt så står man där och inser att hela maj månad har passerat! Nu är vi alltså där! Sommaren har officiellt kommit och jag har varken putsat fönster, gjort stora vårstädningen (inte för att jag någonsin har hunnit med den... ;) eller blivit av med de där förbannade kilona...

Men jag lever ju i alla fall. Och jag och mina kära är friska. Så när jag väl tänker på det så känns det faktiskt helt OK att vi tog en utflykt till skogen med barnen istället för att städa. Att vi blåste såpbubblor och spelade boule istället för att rensa i rabatterna... Det gäller ju bara att kunna leva med de val man gör antar jag.

En obekväm sanning

2007-05-15T14:37:00.000+01:00

Nu har dropparna gjort ett uppehåll och jag känner att jag har en OTROLIG längtan efter försommarvärme med fågelkvitter och värmande solstrålar... Visst börjar det väl ändå vara dags? Tyckte klimatexperterna sa att vi skulle få det varmare här uppe i norden, visserligen nämnde de väl ökad nederbörd som en av "biverkningarna" också. Men det kan väl i alla fall få vara varmt och regna samtidigt...?

Nä ska inte skämta om klimatfrågan. Såg Al Gore filmen när den gick på TV härom veckan och jag måste säga att alla ni som inte sett den borde ta och göra det med en gång! Det är en sanning som gör ont ska jag säga. Förstår att det är lättare och blunda och inte låtsas om problemet, men då ska vi ju inte räkna med att våra barnbarn får så trevliga levnadsförutsättningar... Det är ett hot som vi skapat själva och bara vi kan göra något åt det. Man måste liksom ta konsekvensen för sitt handlande även i sådana här stora frågor. Sedan är det ju lättare att ta ställning för en sak och diskutera den än att verkligen ändra sitt beteende... Skulle vilja se mig själv stå och sortera mjölkförpackningar när bananflugorna har invaderat mitt hem... Skulle inte tro det. Är inte heller den bästa på att släcka ner alla lampor när jag inte befinner mig i rummet osv. Försöker dock att minimera bilanvändningen och det är väl alltid något. Det gäller ju att ALLA inser att det just jag gör spelar faktiskt en roll... Om vi alla gör lite så kan vi ju bidra till mycket - inte sant?

Ute är det regn & inne är det - solsken?

2007-05-14T21:05:00.000+01:00

Regn, regn och åter regn... Hur mycket regn ska man behöva tåla egentligen? Har kanske inte rätt att klaga, för när jag promenerade hem från jobbet så var det upphåll. Inte en endaste droppe behagade ramla ner på mig. Fantastiskt egentligen. Så snart jag kom innanför dörren så började det vräka ned igen så det var väl någon däruppe som inte ville förarga mig i onödan antar jag... ;)

Har varit en rätt så trivsam dag. Måndag och allt. Kanske var det vissheten om ytterligare en kort-vecka och en kommande tjejhelg på hotell med riktigt goda vänner som gjorde det hela så mycket mera angenämt? Kanske var det viktväktarmötet som jag till slut lyckades släpa mig till och som faktiskt inte gjorde mig så besviken som jag hade förväntat mig. Korkat att ta ut besvikelsen i förskott egentligen. Mycket bättre att ta ut glädje i förskott - då får man ju liksom njuta av känslan dubbelt upp! Det ska bli mitt nya angreppssätt på livet känner jag. Att inte oroa sig i onödan - tänk så mycket roligare livet kommer att kännas då!

Livet är en schlager!

2007-05-12T18:58:00.000+01:00

Har haft en blogg-break i veckan... Inte känt lust att skriva. Inte känt lust att göra så mycket över huvud taget. Mannen är bortrest igen. Barnen har varit sjuka. Jobbet har varit hektiskt. Huset har varit upp och ner. Precis som vanligt sände kaos-detektorn ut signaler till perfekta grannen så att hon kunde få gotta sig åt misären... En vanligt vecka i mitt liv antar jag. Än en gång har jag funderat på om det är okej att känna sig så här slutkörd. Ska man köra barnen till dagis trots att två-åringen har en tendens till feber och vrider sig i affekt när jag ska lämna av henne...? Ja den krassa sanningen är sådan att det är det val jag gör. Efter två VAB-dagar och ingen möjlighet till avlösning så känner jag mig pressad att gå när hon bara är "halv-sjuk". Inte klokt egentligen.

Nu är det ju helg i alla fall och vi får en chans att vila upp oss. Välbehövligt. Har nästan varit skönt med det kalla och regniga vädret, för nu har vi kunnat vara inne och mysa med gott samvete. Vi har gått omkring i pyjamas fram till lunch utan det minsta dåliga samvete... Har röjt upp det värsta av misären här hemma och i kväll ska vi krypa upp i soffan och njuta av schlager finalen! Jag ska tända lite ljus och ställa fram lite godsaker och sedan ska vi hålla tummarna för Ola Salo & The Ark! Njuta av allt glitter & bling-bling. Zooma ut från min verklighet och fokusera på någonting HELT oviktigt. Eller kanske har jag fel nu? Det kanske är avsaknaden av glitter & bling-bling i mitt liv som gör det hela så jämn-grått mellan varven... Kanske är det konsten att hitta "vardags-glitter" man ska ägna sig åt? Inte ta allting så allvarligt. Låta livet vara en schlager?

Släkten komma och släkten gå...

2007-05-07T10:54:00.000+01:00

Gjorde ett besök i min egen historia igår... Var hos en släkting som hade kommit över några gamla filminspelningar från 50-talet och det satt vi och tittade på. Märklig känsla måste jag säga... Att se sin egen mamma som en ung flicka... Sin sedan många år avlidne morfar som en mycket stilig ung man. Avlägsna släktingar som faktiskt såg på pricken ut som jag själv. Samhörighet med någon jag aldrig träffat och som inte längre finns...

De lekte och skrattade, någon fyllde visst 50 år. Mina morbröder var små busungar. Min morfars pappa stod lite i bakgrunden och betraktade. Ett fårat ansikte, vis av livet... Tänk att vore det inte för honom och alla öden på vägen så skulle jag inte sitta här. Märklig känsla.

Att komma över filmer från förr är verkligen riktiga skatter att bevara. Att få kika in i sin historia och känna samhörighet. Att lyssna på dem som finns kvar och kan berätta historien är ju också en riktig skatt - men inget kan riktigt mäta sig med då man faktiskt får se dem med sina egna ögon. Se dem skratta och dansa utan en aning om att jag sitter här och betraktar dem. Jag är deras länk till framtiden, och de är min till historien. Mäktigt och märkligt.

Drömmar

2007-05-04T18:52:00.000+01:00

Nu sitter jag och drömmer... Är helt slut efter ännu en natts strul med två-åringen - men drömma kan man alltid. Tar inte så mycket energi i anspråk... :) Drömmer om mitt växthus. Drömmer om underbara sommarblommor och perenner. Drömmer om solvarma tomater och jordgubbar i mängder. Vackra stenläggningar och hemliga små rum... En lekstuga till barnen och ett spabad till mor & far... Drömmar... De är gratis och ger en syre. Märkligt att man alltid strävar efter något nytt i livet. Det är väl människans drivkraft antar jag. Har vi inget att sträva efter så ter sig allting en smula meningslöst... Om det gäller vackra saker eller god mat, resor eller egen tid - spelar mindre roll. Alla är på väg - någonstans... Att hitta något som ger just mig glädje, något att lägga till i livets bok. Jag hoppas att det är stunderna jag kommer att minnas. Stunderna med människorna som faktiskt betydde något... Inte vilken tapet jag hade i vardagsrummet eller vilket klinker jag hade i badrummet. Nej, platser jag besökt och människor jag träffat. De människor som faktiskt spelade en roll - i just mitt liv...

"Dröm som om du skulle leva för alltid, lev som om du skulle dö imorgon"

/James Dean

Varför "Arga Mamman"?

2007-05-03T08:32:00.000+01:00

Varför kallar du dig för Arga Mamman du som verkar så snäll...? Jo, snäll är jag för det mesta. Arg är jag ganska ofta. Vansinnigt JÄTTE arg minst ett par gånger om dagen...Mina barn är nog de som kan trigga mig mest av alla. Kanske för att jag älskar dem mest av allt, eller? Eller kanske för att jag är lite trött och sliten och borde ta tag i sömn- och träningsfrågan? Orkar inte med när ungarna vaknar före f-n på morgnarna... Orkar inte med att plocka upp alla kläder som två-åringen vräker ut ur garderoberna för att sedan i affekt vråla ut sin besvikelse över att byxorna hamnade bak och fram... Orkar inte med när alla kompisarna dräller in och frågar om de får äta middag här när jag inte ens en gång har råvaror till oss i familjen... Dessutom är det nog j-a svårt att få i fyra-åringen och två-åringen sin middag UTAN övriga distraktioner... HATAR när barnen springer i mina rabatter och sedan inte ens en gång tar av sig skorna när de sedan rusar rakt in för att hämta något i sina rum - när jag för en gångs skull hade torkat golven... HATAR när två-åringen har varit duktig och beslutat sig för att själv ta rätt på sin bajsblöja... HATAR att tjata. HATAR att plocka. HATAR att jag inte är mer mogen än så här... Jag ÄR inte sådan här egentligen... Jag VILL absolut inte vara sådan... Men hur jag än vrider och vänder på mig själv så poppar hon upp, "Arga Mamman"... Tycker inte att hon är särskilt trevlig. Visserligen är hon nog bra på att lyssna på sina barn. Och hon är väldigt bra på att kramas och busa. Alltid något kan man tycka. Sedan så brukar min kloka mor säga att "dina barn måste ju lära sig var DINA gränser går. Att du blir arg och reagerar betyder ju inte att du älskar dem mindre för det..." Sedan så måste man ju kunna behärska sig som vuxen. Att inte låta allt som passerar inne i huvudet komma ut... och förklara VARFÖR man blir arg... Jag var betydligt bättre på det förut. För varje barn vi har fått känns det som att tålamodet har suddats ut en aning. Och Arga Mamman har tagit över mer och mer... Sorgligt. Men sant.

En husmoderlig söndag

2007-04-29T21:44:00.000+01:00

Då var ordningen återställd. Måndag imorgon och mannen åter. Har haft en riktigt skön helg med barnen i alla fall. Det är härligt att se hur sju-åringen växer ett par decimeter när pappan är bortrest. Han blir liksom "mannen i familjen" och hjälper till allt han bara kan. (Synd att den sidan inte visar sig så ofta annars bara...) Var hos mor & far hela dagen i går. Blev bortskämda med omtanke & god mat och "Arga Mamman" fick vara "Lilla Dottern" och släppa allt ansvar för en stund. Sådant går inte att värdera högt nog.

Den här dagen blev en högst ordinär dag. Har bakat och stökat och varit lite husmoderlig. Drömt vidare om det där växthuset och tjugo andra projekt som jag har på min "att-göra-lista" den närmaste tio-års perioden... :) Pratat med grannar som tinat fram, jagat två-åringen som stack iväg på tre-hjulingen, räfsat lite löv som stormade iväg igen - en rätt meningslös syssla just den här dagen, men det kändes bra i alla fall.

Har HELT förträngt att jag är med i Viktväktarna. Har inte vågat ställa mig på vågen för då får jag ju svart på vitt att jag är tillbaka på ruta ett. Man kan verkligen undra VEM det är jag gör det för... VEM är det jag tror att jag lurar? Får ta en omstart i morgon då. Blir säkert lätt med Valborgs firande hos goda vänner... Ha ha! Tur man kan skatta åt eländet! Jag måste vara dröm-medlemmen för VV. Betalar min månadsavgift - men besöker inga möten. Precis som på gymet... Ingen kan beskylla mig för att slita ut utrustningen. Men det är ju bra att jag hjälper företagen i Sverige en bit på vägen i alla fall - "för Kung & Fosterland"!!!

Morgontankar

2007-04-28T06:19:00.000+01:00

Ny dag att fylla med minnen! Har SÅ ont i ryggen idag efter en natt med alla tre småtrollen i sängen... Fredagsmys för Mamman blev det inte tal om - somnade i soffan med tidningen som täcke... Vaknade 00:30 med nacken i någon konstig vinkel och gick och kröp ned i dubbelsängen med de båda äldre barnen som (i något svagt ögonblick med minnesbilder från då jag själv var liten...) blev lovade att sova där eftersom pappan är borta. 03:00 kom två-åringen över. Ganska snart insåg jag att det här funkar inte. Två-åringen och Fyra-åringen ville båda dela kudde med mig och började kivas med varandra halvt i sömnen... Tog två-åringen på armen och gick och la mig i hennes säng. 70 cm bred ska tilläggas. Så nu har jag ont i ryggen igen. Självförvållat kan man tycka. Nu är alla tre vakna och sitter och skrålar "För kung och Fosterland". Känns lite märkligt när fyra-åringen sjunger om "en skum polack" och jag känner att jag skyndsamt ska sätta på någon liten samling med Mora Träsk - till och med det måste ju vara bättre... :)

Fredagsmys

2007-04-27T19:47:00.000+01:00

Jaha - nu har mina tankar återgått till det normala. Måste ha varit tillfälligt sinnesförvirrad där då jag låg i ett trevligt hotellrum och saknade mitt kaos. Visst är människan ganska fantastisk på att sudda bort det man upplever som negativt och bara minnas det som känns positivt....? Tur är väl det förresten. Hur skulle världen annars se ut? Nä, här var det inte frågan om någon Bullerby-idyll när man vaknade upp ur sin sömn i morse. Kände mig så trött och sliten att jag inte visste hur jag skulle få fart på kroppen. Stressade runt som en galning och kunde inte hitta NÅGONTING vettigt att ta på mig (hade ju ingen framförhållning vad gäller kläder i går kväll - utan tänkte "att det där fixar jag i morgon bitti" KARDINALFEL!)

Barnen var lika trötta som mamma - utom två-åringen då som hann med det mesta som hon inte skulle. Fredag tänkte jag tyst för mig själv - tack gode Gud för Fredag. I helgen ska jag och barnen försöka rå om varandra. Pappan är bortrest så då är det ju läge att bara vara. Ska åka till mormor & morfar och hälsa på imorgon. Tänk så tur man har som har dem så nära inpå, att barnen får ha dem som en viktig del i sina liv. Det är jag verkligen tacksam för.

Nu har kaoset landat i alla fall. Två-åringen sover sött, och de andra två leker någon spännande lek där avancerat legobygge ingår. Ska försöka få dem att krypa till sängs nu också. Då ska Arga Mamman ha lite fredagsmys för sig själv. Har en ny trädgårdstidning som jag ska ägna mig åt i kväll. Kanske fantisera vidare om det där växthuset...

Distans till vardagen

2007-04-26T20:48:00.000+01:00

Har befunnit mig i Hufvudstaden och blivit lite avgiftad... Har inte tittat in på en endaste liten blogg och det känns som att dygnet blev längre på något sätt... ;) Har sovit i en EGEN Hästens säng - utan en endaste liten människa som har klättrat på mig. Har pratat hela meningar, visserligen jobbrelaterat, men dock HELA meningar... Har gått i affärer och kollat in sommarmodet, legat och tittat på TV tills jag somnade och (vill egentligen inte erkänna detta) LÄNGTAT efter familjen!!!! Tänk så nyttigt det är att byta miljö ibland och få titta på det man har på lite avstånd... Att få njuta av tystnad, men ändå sakna mitt kaos. För hur det än är så är det ju MITT kaos och det är ju där jag vill vara.

Att älska sin nästa

2007-04-21T20:38:00.000+01:00

Vem minns inte känslan som slog emot en då man höll sitt nyfödda barn i sina armar för första gången? Denna obeskrivliga känsla som uppfyllde hela mig. Minns det tydligast med den förstfödde. Att äntligen få se den här lilla varelsen som levt inuti mig i en evighet... Första gången han öppnade sina ögon och tittade så där forskande på mig som bara nyfödda kan göra... Jag minns hur jag tänkte "Jag älskar dig" och aldrig har det känts så självklart som just då.

Ändå finns det ju en kärlek som borde vara lika självklar - kärleken till den man som man faktiskt valt att bilda familj med. Det är ju han & jag som är kärnan i alltet... Våra känslor till varandra har ju resulterat i dessa underbara små ungar. Minns första gången jag träffade min man som om det var igår. Hans ögon och hans leende som fick det att pirra i hela mig... Vi var båda i femton-års åldern när vi träffades, bara barn kan man tycka. På något sätt har vi lyckats rida ut de få stormar som varit och jag känner mig verkligen lycklig över att ha honom som livskamrat. Kan inte tänka mig ett liv utan honom...

Men varför är det så många relationer som går i kras då? Varför tar kärleken "slut"? Någonstans måste väl alla relationer ha samma ursprungskärna - en attraktion som består över tid. En känsla av att vilja dela sin tid med varandra. Men varför blir det då så fel för så många? Hur kan någon man älskat helt plötsligt bli ens fiende? Kanske är det för att man blottat sig så totalt för en annan människa och upplever man sig då sviken på något sätt, så kanske det är lättare att känna hat än ingenting alls?

Här kommer ännu en klassiker ur "Profeten" - något för ditt kärlekstema Annis?

"Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era
själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte
ur samma bägare.
Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma
stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt
var och en av er få vara ensam,
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när
de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar,
Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda,
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga."

/Kahlil Gibran

Madicken-drömmar

2007-04-19T19:57:00.000+01:00

Tänk jag tror att två-åringen kände på sig att nervsammanbrottet var i antågande, för hon sov rätt hyfsat inatt! SKÖNT! Hade en bra dag på jobbet då jag fick bort en hel del från mitt skrivbord också, och det är ju alltid en befriande känsla. AB Familjen har hunnit med både fotbollsträning, utvecklingssamtal och röja i badrummet också så jag måste väl känna mig rätt nöjd den här dagen antar jag.

Insåg dock att jag väntat ett par dagar för länge med att skicka tillbaka barnens examenskläder som jag skickat efter (nu minns jag varför jag HATAR att beställa kläder - för det blir alltid nått j-a krångel med storlekar eller passform eller färg eller...)

Såg den perfekta Madicken-idyllen framför mig... Söta små välartade barn, välkammade och välklädda. Sitter naturligtvis stilla och tysta i kyrkan på examen och Arga Mamman skulle för en gång skull få ge menande blickar åt de perfekta mammorna när någon annans barn ropar "titta ett spöke" och pekar på Jesus eller springer rally upp och ner för kyrkgången... Men som sagt, det var ju bara ett önsketänkande... Nä, det blir till att packa ihop kläderna efter bästa förmåga och hoppas att Ellos har överseende med några dagars övertramp...

Sömnbrist & hormonsvall

2007-04-18T21:42:00.000+01:00

Lååång natt och lååång dag går mot sitt slut... Har inte sovit många timmar i natt då två-åringen varit som en ål i sängen från 00:30 tills det var dags att kliva upp... Tror att hon hade problem med sina eksem för stundvis så skrek hon rakt ut och kliade sig överallt... Inte roligt.

På jobbet blev det också en kaos-dag. Inte av värsta kalibern men tillräckligt för att jag skulle känna mig stressad och irriterad när jag skulle ila iväg och hämta småfröna på dagis... Alltid roligt att få göra affärer, men varför ska alla kunder söka en samma dag...?

Äntligen hemma från operation "hämta-alla-barnen-utan-att-bli-förbannad-en-endaste-gång" så gick vi ut i det härliga vårvädret och jag fick tid att njuta av lite vår-stök medans barnen lekte för fullt. Solen lyste, fåglarna kvittrade och just då i den stunden så kändes livet underbart. Helt underbart... Tänk att man kan känna sådan glädje bara för att solen lyser på en? Jag kan verkligen känna en sådan inre frid sådana stunder när jag får vara ute och pyssla med mina barn. Två-åringen hjälpte mamma att räfsa löv och var mäkta stolt över sin egna röda lilla räfsa. Nu gick hon visserligen mest omkring och spred ut alla löv jag lyckades få ihop, men just idag så kunde jag faktiskt le åt det.

Nu hoppas jag innerligt på en hel natts sömn, för efter ett antal veckors strulande så börjar jag känna att jag kommer att bunta ihop mina kollegor om de kommer sent till jobbet och ägnar halva dagen till att klaga över att de "haft så svårt att sova i natt". Det är absolut inte så att jag inte har respekt för deras sömnproblem - det är bara det att det känns SÅÅÅ provocerande vissa dagar (nu är jag visst där igen - hormonvarning utfärdas!)Jag får ju för fanken inte ens skita ifred utan att barnen hänger i handtaget - så förlåt mig för att jag inte är så förstående!

Tack & Godnatt

Arga Mamman i miniformat?

2007-04-16T21:06:00.000+01:00

Visst är det svårt att låta sina barn vara sina egna individer? Att inte försöka få dem att bli små minikopior av en själv. Det är så många gånger som jag måste bita mig i kinden när sju-åringen inte vill göra som jag vill, när han faktiskt har den allra bästa lösningen för just honom. Jag har nog lätt för att bli en aning kontrollerande (psyko-mamman gör entre igen...) Vill gärna bry mig i konflikterna med vännerna och att saker och ting skall ske på det sätt som mamman vill... Nu råkar han ju vara en liten drönare vår sju-åring. En som faktiskt inte får så mycket gjort om man inte tjatar. Men det är ju så himla trist. Att tjata. Ibland hör jag min egen röst hur den går runt och runt och jag tänker tyst för mig själv, "att jag skulle nog minsann inte heller vilja lyssna på den där tjat-kärringen". Det är klart att man slår av sina öron! Både jag och maken är nog inne i en liten ond trall vad gäller tjatet just nu. Ingenting händer och till slut kommer Arga Mamman och Arga Pappan (jo han finns också ;) fram. Man tjatar och tjatar & hotar och hotar... Kände att vi på något vis att "the bottom was nådd" när två-åringen hytter med fingret och säger "akta däj, annas kommer lisen å tar däj!" Men ack om inte det hotet lyckades ändå... :) Hon har inte försökt krypa ur bilbarnstolen en endaste gång sedan vi hotade med farbror Polisen... Fördärvet är nära... Ha ha!!

Jag antar att de små liven kommer att inse att allt det här är för att man vill deras bästa i alla lägen. En vacker dag om inte annat... Den där dagen då föräldraskapet har övergått i en slags vänskap. Jag hoppas så innerligt att jag får vara här och ha en plats i deras liv även då.

"Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar till Livets längtan efter
sig själv.
De kommer genom er, men inte från er.
Och fastän de finns hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar,
Ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar,
Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni
inte kan besöka, inte ens i era drömmar.
Ni kan sträva efter att efterlikna dem, men sök inte
göra dem lika er."

/Kahlil Gibran

"Att göra: Hitta gnistan"

2007-04-15T20:20:00.000+01:00

Fick en kommentar av Annis som kände oro över vilken roll hon skulle ha i livet när barnen väl har flugit ut. Jag har ju visserligen några år tills våra barn är i dina barns ålder Annis, men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag kommer att sakna just det här. Jag & min man brukar ofta fantisera om vad vi ska göra när det blir vår tur att leva våra liv igen... Kan låta lite tragiskt att vi inte uppskattar småbarnsåren mer, men just nu är vi så väldigt trötta... Åtta års konstant småbarnsliv (som vi givetvis har valt själva och såklart är VÄLDIGT stolta och glada för... Men, men...) Jag måste säga att när man tänker på hur ens far- och morföräldrar levde sina liv så känner jag STOR respekt. Jag måste vara gjord av ett klenare virke helt enkelt... Antagligen så beror det mer på tempot och bruset omkring oss idag, än att våra barn skulle vara så mycket mer odrägliga än barn var då.

Vad gäller "livet-efter-barnen" så tror jag att det är oerhört viktigt att man ger näring till relationen under resans gång. Annars är nog risken stor att man vaknar upp och inser att man lever ihop med en främling, visserligen en affärspartner som varit delaktig i AB Familjen, men dock ändå en främling. Att försöka hitta gemensamma hobbies redan nu som man kanske kan ta upp tillsammans längre fram kan ju vara ett sätt att hitta mening med tillvaron, när självaste meningen med livet har packat sina väskor och flyttat ut...

Hur hittar man glädje och passion till livet när man är mitt uppe i allt då? Ni får gärna hjälpa mig till en lite mer positiv anda här framöver om det nu är möjligt. Att hitta den där balansen alla pratar om måste vara bland det svåraste man gör under en livstid. Själv känner jag mig som att jag sitter på en enhjuling mellan varven... När jag funderar på vad jag tycker är svårast så är det nog ändå att hitta glädjen i de små sakerna. Att känna tacksamhet för varje dag man får tillsammans... Jag har så lätt för att planera allt jag vill ska hända nästa månad eller till och med nästa år, att livet rinner förbi mig medans jag är upptagen med mina "att-göra-listor"... Komiskt, kan man tycka.

Tiden är inte evig

2007-04-13T23:00:00.000+01:00

Ännu en dag i mitt liv går mot sitt slut. Jag har sagt det förut, men vad gör jag av alla mina dagar? Just nu rusar alla dagar, veckor och månader förbi i en jämngrå sörja känns det som. Vissa sticker ut mer än andra, men jag önskar så innerligt att jag var bättre på att ta tillvara på varje dag... Att hitta saker att skratta och gråta åt - varje dag...

Tiden är inte evig - och ändå tillåter jag mig att stressa upp mig över saker som ska "levereras" på jobbet, över människor som egentligen stjäl min energi och som jag borde välja bort i min vardag, över banala saker som att vi alltid har stökigt hemma och att mina barn inte alltid är de praktbarn jag vill att de ska vara... Ibland borde man ju bara försöka att leva livet en timme i taget - kanske skulle det kännas som om man tog tillbaka kontrollen över sin tid då? Att hitta glädjen i det lilla, att ge sig hän åt barnen och inte fokusera så förbannat på att allt ska vara på ett visst sätt...

"Nej - låt de lärde prata -
lägg dig ner
där rosor dofta och där solen ler.
Vårt liv är kort -
och endast ett är säkert:
att vissna blommor
aldrig blomma mer."

Omar Khayyam

Vårkänslor

2007-04-12T21:18:00.000+01:00

Nu börjar vårkänslorna att infinna sig på riktigt. Känner hur det riktigt kliar i fingrarna för att få börja räfsa, kratta och rensa här ute på gården... Har en massa trädgårdsprojekt som jag drömmer om. Skulle gärna vilja investera i ett litet växthus - bara för mig... Där skulle jag INTE ha en massa måsten. Någon liten tomatplanta, kanske paprika och andra trevligheter. Men viktigast av allt så skulle där rymmas en liten korgstol. Där skulle Arga Mamman slå sig ned med kaffekoppen och senaste numret av "Allt om Trädgård" och kanske en och annan chokladbit. En källa till energi och återhämtning helt enkelt...

The Upside of Anger...?

2007-04-11T22:44:00.000+01:00

Idag har Arga Mamman haft ett "il"... Jag har gått omkring och känt mig småförbannad från det jag slog upp mina ögon där vid 05:30 snåret och det har nästan lyckats hålla i sig hela dagen... ;) Inte illa pinkat. Men det finns ju inte något ont som inte för något gott med sig har jag hört och gissa om jag har varit effektiv idag. Efter att ha hotat fyra-åringen med den svarta sopsäcken (det är så psyko-mamman gör mellan varven då hon inte orkar plocka polly-grejor och barbie-tjafs från golvet)så skred jag faktiskt till verket. Jag var tom så pass sansad att jag varnade sju-åringen innan brytet kom och sa "om mamma måste se en endaste liten legobit här inne i köket idag så kommer jag att bli jättearg. Mamma känner sig sur i hela kroppen och vill INTE plocka mer leksaker nu..." Sedan tog jag min svarta sopsäck och bad fyra-åringen att klä på sig och gå ut med sin pappa så att jag fick genomföra operation utrotning i lugn och ro, och se det fick jag! Utan minsta gnäll till och med. (Ingen vågade väl antar jag...)

Sedan hann jag med att rensa i alla barnens garderober, ni vet ta undan de urvuxna storlekarna (för mig tycks alltid barnen växa ur sina kläder över en natt....?) Kolla alla skor som väller ut ur garderoben trots att de inte har använts de senaste åren osv osv En FANTASTISK känsla måste jag säga. Synd att mina il inträffar så sällan att det blir ett helt dagsverke att rensa undan bara...

Har avslutat dagen med att se en film som jag fick med i någon liten tant-tidning som jag köpte häromveckan "The Upside of Anger" med bl a Kevin Costner & Keri Russell i rollerna. Ett passande tema att avsluta dagen med kan tyckas. Om inte annat fick man chansen att kura ihop sig med maken en liten stund och det var ju halva nöjet!

Att påsklovet går mot sitt slut känns mer som en befrielse än ett hot måste jag medge. Två-åringen tittade på mig med stora ögon imorse, iklädd endast gummistövlar, blöja och mössa, och undrade om hon kunde få fara på dagis idag... Höjden av misslyckande - eller?