Negativ spiral

Nu tror jag minsann att den negativa energin har tagit övertaget i familjen. Sitter och glufsar mörk choklad för glatta livet för att förnimma någon slags positiv känsla... Trötta & sura föräldrar och riktigt trötta & sura barn. Tre-års trotsen i kombination med sex-års trotsen börjar ta ut som rätt på familjen nu. Det går liksom inte att undvika konflikter hur vi än bär oss åt.

Det är gråt & bråk när vi ska stiga upp. Det är gråt & bråk när vi ska åka till dagis. Det är gråt & bråk när vi INTE ska åka till dagis. Det är gråt & bråk vid varje måltid. Det är gråt & bråk när vi ska duscha. Det är gråt & bråk när vi ska göra kväll... Inget känns riktigt roligt just nu. Vad man än säger så är det "dumma mamma" eller "dumma pappa". Är det riktigt illa så är det till och med vara "jag önskar att jag hade en annan familj!" Den svider. Jag lovar.

Inte bara mor & far får sig utan det bråkas även syskonen emellan. Jag tror att vi är i behov av ledighet nu. Åka iväg till badstranden och bara ha roligt tillsammans. Inte tänka på några dagisväskor eller läxförhör. Inte stressa för att passa tider. Några veckor kvar till semester. Måste försöka härda ut.

Värmande ord

Det är märkligt det här med bloggandet... Det jag sitter här och tycker & tänker hemma på min kammare når härifrån till oändligheten känns det som... Ser på statistiken att det finns återkommande läsare från både Norge, Spanien, Frankrike och kära Svedala... Märkligt. Mycket märkligt. Och lite häftigt. Jag ville vara hemlig, men ändå få tycka och tänka. Få skriva utan att någon dömer mina ord. Och nu är det en hel massa människor som helt plötsligt känns som ens vänner trots att man inte ens vet vad de heter eller var de bor...

Idag gjorde min "vän" Helena från bloggen "Nyckeln till mitt Hjärta" mig riktigt glad trots att jag faktiskt hade en riktig skitdag och det kändes som om min kropp gjort myteri och vägrade ta ett endaste steg framåt... Helena gav mig nämligen utmärkelsen "Kreativ Bloggare" med följande motivering:

"Arga mamman skriver med eftertryck om vad som berör, upprör eller händer henne på färden genom livet som mamma till tre. Funderingar om världsläget är lika träffsäkra som vardagsskildringarna från badkarskanten."

Tack - är allt jag får ur mig kära Helena! Tusen Tack!! Du vände min dag från en dag bland alla andra till att jag faktiskt kände mig speciell. Och utvald... Dina ord värmde hela mig och jag smålog faktiskt när jag körde till jobbet imorse...

Bamsekram till dig min vän!

Idrott - gemenskap eller utanförskap?

Nu är jag lite småförbannad igen. Funderar på det här fenomenet med "idrottsföräldrar" eller vad man nu ska kalla dem... De här föräldrarna som lever sina egna drömmar genom barnen och trots att de är rätt så lata och otränade själva tar sig friheten att bedöma andras "mindre talangfulla" barn både högt och brett... Sorgligt tycker jag. Och ganska patetiskt.

Redan som ett litet barn ska jag känna att jag inte räcker till och att jag inte platsar. Och har jag inte kommit igång med en lagsport redan i sexårs åldern så verkar det nästan vara kört...? Men ärligt nu. Vad är det egentligen som dessa "idrottsföräldrar" strävar efter? Är det drömmen om NHL eller UEFA Champions Leage som hägrar? Egna drömmar som bleknat bort när verkligheten tog över..? Realisten måste ju ändå inse att för de allra flesta blir idrotten bara en hobby som ger vänskap, gemenskap och möjligen också god kondition.

Jag blir uppriktigt beklämd över att vissa barn inte ska få känna den genuina glädje som idrott faktiskt kan skänka. Träningen blir ett måste och kan jag inte leva upp till de krav som ställs - tja då kanske jag ska fundera på att sluta... trots att det här kanske är det jag verkligen brinner för...

Riktigt förbannad blir jag då mindre talangfulla barn ska kritiseras öppet - tänk om vi skulle stå i ring kring ett barn som har svårigheter med att lära sig läsa och peka finger åt honom/henne och säga att det inte är någon idé...?

Väninnan berättade om en fotbollsmatch där hennes son deltog och där en pojke i laget i princip mejade ner en pojke i motståndarlaget och mamman skriker åt sonen "Fortsätt framåt!! Han klarar sig!!!" ......................?

Är det så konstigt att vi lever i värld utan empati? Jag bara undrar.

Krackelerad yta...

En liten bit av min värld har försvunnit. Jag upptäckte det under Valborgsmässofirandet när någon log glatt mot min dotter - och Arga Mamman intog försvarsställning. Tittade misstänksamt på mannen som antagligen var en helt vanlig go och fin pappa till någon, och som faktiskt bara log igenkännande åt min fem-årings glada upptåg.

Men något högg till i mig och jag drog henne närmare intill mig. Kände mig som en lejonhona på savannen som måste försvara sina små med sitt liv. Jävla Anders Eklund som bara bestämde sig för att hugga min illusion om ett tryggt Sverige i bitar... Jävla honom för att det bränner till i mig varje gång jag ser ett barn på sin cykel på väg någonstans utan en vuxen vid sin sida...

Ser ju hur mina barn sträcker på sig och växer en liten bit varje gång jag släpper taget och ger dem lite mer eget ansvar. Då åtta-åringen får cykla själv till mataffären och hjälpa mamma att handla... Då fem-åringen får "sköta" tre-åringen medans jag går in och fixar lunch... Det känns svårare att släppa taget nu. Visst, mitt intellekt säger mig att den här typen av brott är ytterst ovanliga men känslan av olust och rädsla tycks ändå inte släppa taget.

Det mest absurda av allt är att även Anders Eklund var ju någons lilla bebis en gång. Någons bror och någons barnbarn. Vart gick det snett? Tänk om något av mina egna barn skulle bli sjuka och utföra ett brott som detta mot Engla... Tror inte att det skulle vara lika självklart att önska honom dödsstraff då...