tisdag 29 april 2008

Entre för våren!


Så gör då våren äntligen sin officiella entré! Jag känner verkligen hur den spirande längtan efter sommar tar över mer och mer... En längtan efter att få släppa ut sina instängda fötter i gräset och bara vara... Innan detta kan realiseras får jag dock nöja mig med att hoppas på vårljumma vindar och fågelsång i helgen. Jag hoppas också att solen lyser på er alla vartän ni befinner er i vårt avlånga land! Kraaam!

fredag 25 april 2008

Vårvindar & nya krafter

Hyfsad återhämtning. Benen för mig dit jag vill OCH jag har fått bort lite av högarna på jobbet. Skönt. Har dock fortfarande ett högt ringande ljud i huvudet och hör mycket illa. Rätt praktiskt då barnen bråkar i alla fall... ;)

Våren verkar ha hittat hit på riktigt medan jag sov. Besökte en av stadens gallerior och uppdaterade garderoben en smula. Hittade en underbart vårlig klänning från "Kaffe" som jag inte kunde motstå. Kunde riktigt förnimma de ljumma sommarvindarna mot mina bara ben, men sedan vaknade jag till ur drömmen och såg de skitiga snöhögarna som fortfarande pryder omgivningarna... Men den som väntar på något gott...?

Nu önskar jag er alla en skön helg i alla fall. Själv ska jag sova så mycket det bara går!

tisdag 22 april 2008

Lurad

Ha, där fick jag för att jag trodde att det var över... Har legat totalt däckad hela helgen. Igår besökte jag läkaren som konstaterade bihåleinflammation och öroninflammation... Ska det vara så ska det vara! Nu börjar jag minsann känna pressen att komma tillbaka till arbetet också. Högarna växer till sig och det lär ju ta minst en vecka bara att komma ikapp... Ångest. Men vad ska man göra? Jag hoppas på förståelse och sedan bäddar jag ner mig i sängen igen... Over and out.

fredag 18 april 2008

Feberdimma

Idag har livet återvänt. Har legat i influensa som tagit min kropp i sitt våld en bit i taget. Först värk i lederna så att hela kroppen kändes som ett plockepinn, sedan migränliknande huvudvärk så att jag nästan trodde att ögonen skulle poppa ut,därefter nära 40 graders feber och komaliknande tillstånd, sedan förkylningssymptom med rethosta och snorig näsa och som grand finale - outhärdligt illamående med utslagen mage och kräkningar... Underbart! Lägg sedan till att alla barnen också har varit hemma med samma tillstånd. Måste säga att sonen var en riktig ängel igår när jag var som sämst. Fixade lunch och mellis till syskonen och plockade ur diskmaskinen och städade undan för att "göra mamma glad". Hörde honom mässa på småsyrrorna som inte ville hjälpa till "kallar ni det här samarbete va!?" Jag kunde inte annat än att småle där jag låg... Sedan kröp han upp hos mig och deklarerade att han faktiskt kunde förstå om jag tycker att det är jobbigt ibland...

Själv konstaterade jag att min kropp är rätt så klok ändå. När den sänt ut signal på signal åt mig om att jag borde dra ner på tempot och jag ändå rusar vidare - ja då SÄNKER den mig så att jag faktiskt inte KAN göra annat än vila och återhämta mig. Antar att det fungerar så. När den mentala biten blir överhettad så måste det till en fysisk överhettning för att man faktiskt ska varva ned. Där mitt inne i feberdimman så känner man sig ju rätt så tömd på tankar. Det virvlar inte runt en massa kom-ihåg-lappar på allt som måste göras på jobbet när jag kommer tillbaka, utan det är bara fokus på att andas och finnas. Dessutom så känner man ju en viss grad av tacksamhet när då livet äntligen vänder åter. Kanske ska jag försöka behålla den känslan ett tag framöver, så att jag inte hetsar upp mig över batateller som faktiskt inte påverkar mitt liv om jag tänker efter...

torsdag 10 april 2008

Löpträning


Nu har det varit mycket ett tag igen. Åtagandena på mitt andra jobb, (ni vet det där jag får lön för), tycks bara bli fler och fler trots att dygnets timmar förblir desamma... Märkligt det där med deltid. Visst är det väl så att man har valt att gå ner i tid för att hinna vara mer med sina barn? Hinna ta sitt ansvar som förälder och faktiskt försöka vara delaktig i deras uppfostran...? Ändå känns det nästan hopplöst. Jag vill ju faktiskt vara med mina barn. Inte bara klä på, klä av, skjutsa, torka, förmana och läsa gonattsaga. Givetvis är det ju också en viktig del av vardagen, men jag skulle så gärna vilja ha mer.

Tror att det är bristen på kontroll över min egen tid som skapar en sådan oerhörd frustration mellan varven... Kraven ökar både på jobbet & hemma och till slut hamnar man i ett totalt orkeslöst läge där man får mindre och mindre gjort. Man är hela tiden 5 minuter efter i tidsschemat och det känns som om man springer utan att ta sig framåt. Skulle behöva en coach som hjälpte mig att styra upp löpträningen en smula. För det är ju knappast någon som tackar mig när jag springer rakt in i väggen?

onsdag 2 april 2008

Problemlösning

Finner min tre-åring liggandes mitt på vägen. (Problem 1) I en gigantiskt vattenpöl. (Problem 2) Ligger och DRICKER vattnet ur vattenpölen !!!! (Problem 3) Känns ju spontant som om "ligga-mitt-på-vägen"-problemet är det som är mest akut. Lite jobbigt om en bil dök upp just nu... Det faktum att hon nyss varit sjuk och ligger på den kalla asfalten känns bortprioriterat - hon har ju ändå sin Reima-overall på sig och något ska ju den dyra skiten tåla? Vrålet som hörs över hela kvarteret tyder dock på vad den ömma modern tycker är värst...."IIIIIIINTE DRIIIIICKA VATTNET UUUUUR PÖÖÖÖÖLEN!!!!!!!!!!" Plötsligt känns ju badvattnet som rena rama hälsokuren.... Vad är det för en liten äckelpotta jag har lyckats fostra!? Jag fasar för vad hennes törstbehov ska leda till härnäst... Ser genast nya VAB-dagar i antågande. Åker hon inte på magsjuka nu så gör hon det aldrig...Men var dag har nog av sin plåga, visst var det så?