Vart är Sverige på väg???

Så var ännu en vecka till sin ända. Hade en lite märklig dag idag då mycket av mitt fokus gick till det faktum att jag såg en människa som sålde knark till en annan (mycket ung) människa på min lunch. Har sällan känt mig så illa berörd av någonting. Ringde polisen och berättade vad jag sett och där sa man bara helt lugnt att "vi är väl medvetna om att den här personen dealar, och stundtals griper vi honom och då får han sitta av tid, men stundtals är han fri på våra gator - och vi kan inte göra någonting åt det...

Jag accepterade faktum och tackade för att jag fick lätta mitt hjärta, men när jag hade lagt på luren så kände jag att det är ju helt jävla oacceptabelt!!! Tänk, när det är mina barn som han står där och lurar på sina droger... Polisen VET att han finns där, men kan inte göra något åt det...? Vill vi verkligen leva i detta Sverige? Jag är då ytterst tveksam...

Ursäkta att jag finns till

Efter tre dagar hemma så var vi back in business idag. Ja, vi var väl inte direkt på hugget, ALLA var trötta och sega. Till och med två-åringen ville ligga kvar i sängen (!) och grät förtvivlat när vi ändå tvingade upp henne... När vi väl hade utfört "uppdrag skola & dagis" och stressnivån hade stigit ett par grader eftersom vi var RIKTIGT sena, så lyckades jag med bedriften att få se bommarna fällas ned vid två järnvägsövergångar med ca 100 meters avstånd! (Ja, det var två olika tåg) Jag kunde inte annat än skratta högt för mig själv - det måste väl ändå vara rätt osannolikt?

Jag vet inte om det är åldern & visheten som gör att jag hanterar den typen av situationer bättre idag. Tidigare kunde jag bli så vansinnigt stressad i situationer där jag var sen någonstans, trots att jag inte kunde påverka läget. Vad är det egentligen som kan hända? Nu för tiden så försöker jag "zooma ut mig själv" och låta fokus vara på mig och den situation JAG är i just nu. Jorden går knappast under om jag är sen till jobbet. Andra medelålders herrar (det är mest sådana i min bransch) tenderar att glida in när det passar dem och jag tror inte att det bekommer dem ett dugg. Men det är väl så typiskt kvinnligt att alltid ha dåligt samvete över något, eller?

Det kanske inte är så konstigt att vi ofta hamnar i underläge i olika situationer då vi ber om ursäkt för att vi finns till? Jag hade i alla fall lönesamtal på jobbet idag - och tänk jag fick igenom mitt önskemål, men tror ni inte att jag hann med och ursäkta mig för att mitt privatliv kanske inkräktar lite för mycket på mitt arbetsliv...!? Inte fan tror jag att en manlig civilekonom i min ålder skulle ursäkta sig på det viset? Nä, de kliver rakt in och KRÄVER saker, medans jag lite snällt önskar... Jag tror nog allt att man får skylla sig själv ibland. Och kanske måste man fråga sig vad det är man EGENTLIGEN vill ha ut av sin vardag. Ibland känns det som om 160 poäng ekonomi kanske borde ha lett till något annat än det här, men om jag lyssnar till mitt hjärta så är det ju MAMMA jag är i första hand och yrkesrollen kommer nog en bit ner på listan...

När slutet kommer och man summerar sitt liv så tror jag nog att det är stunderna med familjen som man minns och ler åt, på jobbet är man utbytt och inom ett par år är det ingen som minns ens namn...

Livets gåta

Då var ännu en dag i mitt liv till ända. Vad gjorde jag med den egentligen? Hade ju möjlighet att fylla den med en massa tankar och intryck, men det känns som om jag lägger den till högen med dagar som bara flöt förbi... Vi vet ju alla att vi bara har ett begränsat antal dagar till förfogande, varför är vi då inte mer rädd om dem? Det verkar alltid vara först när allt ställs på sin spets och vi känner att vår existens är hotad, som vi egentligen funderar över vad det är vi vill "ha ut" av resan. Varför är det så?

Det är ju här och nu det händer! Ta för dig människa! Det går inte att vänta och tänka att livet ska börja "sen" när ungarna har blivit större, eller flugit ut, eller när man har gått i pension... Så vitt jag vet så kanske man redan har checkat ut då. Och vad är det egentligen man väntar på? Det är ju det här som ÄR livet. Att få vakna brevid mannen som man älskar, att se småtrollen vakna upp och attackera varje ny dag om om den vore den sista, att planera och drömma om den där semestern tillsammans, att få åka hem till mamma & pappa och släppa allt ansvar och känna sig "liten" igen, helt enkelt att få omge sig med människor som verkligen betyder något. Så mycket mer än så tror jag inte att jag behöver...

PMS-Mamman

Härlig dag - härligt liv. Värsta PMS brytet har lämnat mig och idag kände jag mig som en hyfsat harmonisk varelse. Började till och med plocka undan lite i huset - ängla tofflor eller ej nu hade de stirrat färdigt på mig kände jag. Föredrar nog änglar i Foppa tofflor förresten... Lite ärtigare så här på våren. ;) Hängde till och med ut köksmattan på vädrig (!). Om inte annat så kan det ju störa kaos-detektorn hos perfekta grannarna...

Vad är det här med PMS egentligen då? Det finns säkert en massa färggranna piller att ta för att dämpa de psykotiska tankarna, men det känns ju lite överkurs helt enkelt. Jag vet vad som är i antågande och jag vet att det är av övergående karaktär så det är väl bara att gilla läget, än en gång... Lite tragiskt är det ju dock. Att en gång i månaden känna att man irriterar sig på dem man älskar så till den milda grad att smockan hänger i luften... (Lite överdrivet, men ändå) Maken har ju varit med ett tag så han har ju vett att hålla låg profil, men ungarna går ju an precis som vanligt (om inte värre - tror att de har en "läge-att-gå-mamma-på-nerverna-detektor"). Nä, man kanske skulle gå till Farbror Psykdoktorn i alla fall. Det ligger väl i vår tid att gå till doktorn och få ett piller för allt som kan tänkas gå emot oss...?

Ska ta och avrunda den härliga dagen med att skura av köksgolvet nu när jag ändå är på hugget. Det var så länge sedan jag kunde gå där utan att fastna i gamla fornlämningar!

God Natt!

Den elaka styvmodern

Jag SKA tänka positivt. Jag SKA tänka positivt. Jag SKA tänka positivt. Ett mantra som borde fungera va? Filifjonkan gjorde ju ett tappert försök att omvända mig, men hur det än börjar så kan man ge sig katten på att en dag hemma med sjuka barn kan dra ner en totalt i "arga-mamman-träsket". Inte ens fula ord på teckenspråk kunde rädda mig idag när den lilla "sjuka" två-åringen terroriserade sin stora syster totalt och saboterade allt hon tog sig för. Kan ligga på mig att aktivera den lilla stackaren kan man tycka, men se jag har ju gått och blivit bloggoholic så jag är inte alls att lita på längre.

Fyra-åringen blir vansinnig när jag säger hennes namn och vill att jag ska kalla henne "Askungen". Hela outfiten är på och hon kräver stundtals också att jag ska ta på mig min gamla balklänning eftersom vi faktiskt bor i ett slott. (Tänker för mig själv att det är tur att inga genus-pedagoger hade vägarna förbi.) Jag har ju inte precis gjort saken bättre med boken med Disney historier som jag hittade på bokrean där varenda saga slutar med att "prinsessan kysser sin prins och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar". Som att det nu skulle vara något fel med det förresten? Vore väl schysst om alla äktenskap varade "i alla våra dagar"...? När hon sedan går över till att kalla mig styv-mor inser jag att det kanske är dags att slita sig från alla intressanta bloggar och förtjäna en plats som den goda fen igen.

Som grande finale på en galen dag bankar två-åringen sönder middagstallriken med sin sked. Kom att tänka på den där sången med hon den där tjejen som vann en grammis (och gör reklam för MQ) om en fru som tar sitt pick och pack och drar till något barnhem någonstans och lämnar man och barn kvar... Lite snopna skulle de nog allt bli. Ibland känner man ju att allt liksom rinner över, och det är väl då man skulle ha möjligheten att lämna allt och ta en lång promenad för att rensa hjärnan. Men då får man väl ta till den här ventilen då och titta in till några nyfunna "vänner" och samla kraft...

Positiv livssyn

"Fall gång på gång - förtvivla blott icke - utan res dig igen" Så sa en klok man en gång för länge sedan, och visst är det enklare att angripa sin vardags-bitterhet om man försöker att tänka så? Livet SKA vara lite jävligt. Det är ingen som någonsin har påstått att det ska kännas enkelt. Men vi väljer faktiskt själva vilket angreppssätt vi vill ha... Varje människa har en egen fri vilja och man kan faktiskt bestämma sig för att välja en positiv livssyn. Att inte låta små bagateller förstoras upp så att de blir livsavgörande. Så vad då att jag har dammråttor som morrar i hörnen. Så vad då att jag aldrig får utträtta mina behov ifred utan att två ungar ALLTID hänger i handtaget och vrålar "MAAAAMMMAAAA vaaaaad göööj duuuuu?? Släpp iiiiiiin mej nuuuuuuuu!!!!!!!!!!!" Fantastiskt att man inte blir förstoppad oftare kan man tycka (positivt tänkande!)

På något konstigt vis så kommer jag säkert att sakna allt det här när jag och maken sitter här själva och ungarna har flugit ut. Jag har väldigt svårt att tro det just nu, men våra föräldrar hävdar att det är så och de har ju levt längre än mig, så jag håller det öppet så länge... Jag kan i alla fall tro att det är då det riktigt kniviga kommer - att hitta tillbaka till den där tvåsamheten som allt egentligen bygger på. Därför gäller det väl att aldrig riktigt släppa taget om ursprungskänslan. Den där känslan som gjorde att det blev just vi två. Inte det lättaste när vi knappt hinner prata med varandra under veckorna, men ska jag vara ärlig så pirrar det faktiskt fortfarande när jag ser honom. Då borde det väl ändå finnas hopp?

Solstrålar & dammråttor

Sitter i solen och njuter... Vilken underbar helg vi har haft. Borde börja putsa fönstren känner jag. Jag har 18 st att putsa så det kan ju vara läge att börja nu så är jag kanske färdig till midsommar. Näe förresten, det ska jag inte alls det. Jag ska nog sitta kvar här en stund till och dingla med benen och inte göra någonting alls. Vilken ljuvlig känsla... 2-åringen roar sig i vattenpölarna och det kan hon gott få göra. Så länge hon inte dricker vattnet så är jag nöjd.

Går in för att fylla på min kaffemugg och får smyga förbi de vildsinta rovdjuren som ligger och väntar på att jag ska komma in. Fula är de och jag tror nästan att de vuxit på den lilla stunden jag har suttit ute. En extra stor en ligger och morrar alldeles vid ytterdörren och jag gör en ansats för fånga den, men då virvlar den iväg i vinddraget från ytterdörren. Jag tror nästan att det är fler dammråttor än vanligt i år - tyckte att de sa på nyheterna att det är ett råttår i år. Hoppas bara att vi inte åker på sorkpest nu bara för att vi har så många inneboende... Tror nästan att det är värt att chansa. För vem vet när solen har tänkt att lysa på oss igen?

Tvåsamhetens styrka

04:00 kommer två-åringen över i min säng. Försöker somna om men det känns helt omöjligt. Hon har en förmåga att ta upp en hel dubbelsäng med sin lilla kropp. Själv ligger man på en liten kant och hoppas att pulsen i armen som i alla fall somnat, inte låter lika högt i hennes lilla öra som den dunkar i mitt. Måste försöka vrida mig...

Känslan av befrielse när man lyckas sträcka ut sin lekamen är underbar. Inte har man så stora krav här i livet... Beslutar mig för att smyga upp och förbereda dagen istället för att ligga här och få panik över att jag inte lyckas somna om. Det brukar ju verkligen inte vara något problem för mig det här med sömn. Jag känner mig oftast så slut när kvällen kommer att jag oftast somnat innan huvudet hunnit landa på kudden.

Kliver upp och äter frukost i lugn och ro. På något sätt känns det som lugnet före stormen. Jag sitter där och njuter av varje sekund jag får innan mina små vilddjur vaknar upp. Mycket riktigt blir det TOTAL kaos med ytterligare ett försök av "men MAAAMMMMMA jag ÄÄÄÄÄJ VAJM i pannan". "Du lyssnaj AAALDJIG på mig så nu ska jag AAALDJIG lyssna på dig..." (Som att hon någonsin har gjort det :) och gråt och skrik och gråt och skrik - helt enkelt en vanlig harmonisk morgon i vår familj.

Jag & min man sitter tysta och apatiska i bilen när vi lämnat av alla barnen. Är det verkligen så här det ska vara? Vi beslutar oss för en lunchdate i ett trevande försök att hitta en stund för oss själva. Kärleken till varandra är väl det man ständigt måste komma tillbaka till för att hitta styrka antar jag. Tänk så lätt det är att glömma bort.

Vårtrötthet och omotiverade sju-åringar

Åååh, vad jag känner mig trött just nu... Vet inte vad det är med trötthet på våren, då man borde känna sig hur pigg och utvilad som helst. Idag var en underbar dag med strålande sol på en klarblå himmel och ändå känner jag mig så himla trött. Dagen började visserligen med gråt och skrik och DUMMA MAMMA, så det är klart att ribban lades väl redan där antar jag. Fortsatte med saboterat pointsintag (det gick nog säkert 15 points bara på lunchen...;) och den typen av misslyckanden kan ju ta musten ur vem som helst.

Hämtar 7-åringen på skolan och har ett samtal med fröken om hur vi ska få motivationen att fungera. En bedrift i sig att få en sju-åring omotiverad kan tyckas. Känner dock en viss oro hur de resterande elva åren i skolan ska fungera om det är uppförsbacke redan nu. Måste verkligen jobba på detta (tips tas tacksamt emot!), men var dag har nog av sin plåga har jag hört.

Vem är det man lurar?

Som ett led i att förverkliga MIG SJÄLV för en gångs skull har jag skrivit in mig hos viktväktarna. Efter att ha genomlidit vecka 1 med en jäkla massa tonfisk i olika former gick jag så förväntansfullt till mötet. Coachen pratade sig varm om de FANTASTISKA godis bitarna med bara 2 points som man bara MÅSTE ha med sig hem... Föraktfullt tittade jag mig omkring när alla viktbekämpare fullkomligt rusade fram för att plocka på sig godisaskarna och i mitt stilla sinne tänkte jag "jamen lycka till med viktnedgången då, såsom ni har tänkt vräka i er... Inte fasen är det väl godis man ska stoppa i sig i alla fall". När så min tur för vägning kom så visade vågen att jag gått ner 1,3 kg under första veckan! Shit vad duktig jag har varit tänker jag och känner mig väldans nöjd med mig själv. När jag passerar kassan på utvägen så ser jag de där godis askarna igen och tänker att det kan ju ända vara bra att ha hemma när suget kommer. Och jag hade ju varit himla duktig...

Öppnar asken så snart jag kommer innanför dörren. Mmm de var ju riktigt goda faktiskt... Tar en till och tänker att det är ju ändå bara 2 points. Innan kvällen är slut har jag vräkt i mig två godisbitar till och känner mig riktigt illamående. Tur att man kan le åt eländet, men man borde ju banne mig in på en avgiftningsklinik... Någonstans så känns det bättre att fylla kroppen med allehanda onyttigheter när ingen ser på och det måste väl ändå vara på gränsen till störning? Vem f-n är det jag lurar??

Tur att det kommer en ny dag i morgon. En ny dag med nya möjligheter - eller kanske börjar jag om nästa måndag...

Måndag - igen...?

Ja ha, då var det måndag igen. Väskor att packa, kläder att stryka... Ställer klockan på 06.00 varje morgon så att jag ska hinna med både mig själv och barnen. Snoozar dock oftast bort en halvtimme och hamnar i panikstress lika förbannat. Duscha, fixa, föna håret. Glöm inte att sjuåringen skall ha skidor med sig till skolan. Hur var det nu - var det gympabad eller fritidsbad den här veckan? Packa extrakläder till 4-åringen som inte hinner till toaletten. Ja det är nog bäst att alla tre får med sig extra utekläder eftersom det soliga vårvädret från igår lyser med sin frånvaro. Himlen har istället bestämt sig för att att vräka ner så mycket blötsnö som en rätt härdad norrlänning kan tåla, och den jämngrå sörjan bidrar ju inte direkt till att hålla humöret på topp.

Smyger in i duschen för att inte väcka 2-åringen som annars vrålar ut sin längtan efter välling. Vrål som man inte tror kan komma ur den där lilla kroppen. Med sin fantastiska drivkraft och envishet lyckas hon sedan klättra upp på köksbänken för att fixa vällingen själv, om ingen annan behagar komma till undsättning. Tänk att man inte uppskattar den egenskapen mer som förälder...? För mig är det så oerhört svårt att se det fantastiska i att mitt barn har en sådan oerhörd nyfikenhet och DRIVKRAFT. Den egenskap man annars berömmer hos sina vuxna medmänniskor kan kännas så oerhört kvävande kl 06.00 på morgonen. Vällingpulver som tippats ut och lagt sig som ett fint damm över hela köket känns helt enkelt inte som något som bör premieras.

Nåja, lyckas ta mig förbi hennes rum den här morgonen i alla fall. Gör mig i ordning och börjar väcka de övriga. 07:15 säger fyraåringen att hon är varm i pannan och måste stanna hemma från dagis. Känner efter och inser att hon drar en vit för att slippa... Från sjuåringen hörs inte ett ljud... Vi lägger in turbon och hotar med både det ena och det andra. 2-åringen som vid det här laget är påklädd i full mundering håller på att svettas i hjäl och börjar att gråta i förtvivlan över att vi aldrig blir klara. Till slut efter åtminstone en "arga mamman attack" sitter vi så alla fem i bilen - redo att möta ännu en dag under solen.

Konsten att stå ut med sin egen oordning

Jaha, då har man överlevt även denna dag... För ett tag där när den perfekta grannen dök upp med sin familj, så började jag att tvivla. I mitt kaos av middag på spisen, spridda skurar av IKEA kassar med kläder från sportlovsveckan (som jag kunde svära på var förra veckan??), kalabalik i barnens rum (varenda j-a korg med leksaker var uthälld i ett hav av total katastrof), skred hon in med sina välklädda och välartade barn - själv lika perfekt och tillfixad som alltid.

Varför är det så att när man själv har det precis så gräsligt hemma att man överlever genom att förtränga sin verklighet - DÅ får man minsann besök - och helst är det de mest pedanta vännerna som tittar förbi. Ibland tror jag att vissa har en inbyggd kaos-detektor bara för att jag ska få må riktigt dåligt över mitt misslyckade ordningssinne.

Well, well, man måste ju bjuda på sig själv också. Kanske förgyllde jag hennes dag och då fanns det ju någon vinning med eländet i alla fall!

God Natt!

Alla dessa dagar som kom och gick...

Är det så här det ska vara ? Dagarna rusar förbi med ett jämntjockt lager av måsten, och jag känner att jag försvinner i ett evigt packande av dagis- och skolväskor, tvättande av kläder och plockande av hudratals j-a leksaker... Men JAG då!? Var på vägen tappade jag mig själv?? Mellan varven känner man sig som en trotsig tvååring och jag skulle också vilja slänga mig ner på golvet inne i mataffären och skrika JAG VILL INTE!!!!!!!

I nästa sekund kommer skuldkänslorna som en smocka från himlen - jag som har SÅ mycket att vara tacksam för... Tre friska barn, ett än så länge lyckligt äktenskap och många riktigt goda vänner. Vad är det med oss människor som inte kan känna glädje och tillfredsställelse över det lilla i livet... Denna ständiga strävan efter mer och att saker och ting borde vara annorlunda. Man sitter och väntar på att livet ska börja medans det rusar ifrån en i 180 knyck. Jag kanske börjar på måndag - det där nya livet då allt är i balans och jag är tacksam för varje dag jag får vara med.